Musik: Evan Parker & Joe McPhee; What/If/They Both Could Fly

feb102014
Skrivet av Peter Sjöblom
PDFSkriv ut

Vänskapligt gnabb och lyhörd eftertanke

De kan flyga, de är inte rädda!De kan flyga, de är inte rädda!Evan Parker & Joe McPhee
What/If/They Both Could Fly
Rune Grammofon

Varken Evan Parker eller Joe McPhee är obekanta med duoformatet. Parker har, för att bara plocka ut en personlig favorit bland hans samarbeten, några skivor tillsammans med gitarristen Derek Bailey i sin diskografi, medan McPhee har haft en viss förkärlek för att samarbeta med basister. Även om deras vägar har korsats flera gånger genom åren, har de bara en regelrätt duoskiva bakom sig, 2000 års ”Chicago Tenor Duets”. Den här gången har McPhee bytt tenorsaxen mot ficktrumpet och sopransax, medan Parker håller fast vid tenoren. Timbreskillnaderna berikar, men det är inte det enda skälet till att ”What/If/They Both Could Fly” är en bättre skiva än den nog så fina ”Chicago Tenor Duets”.

Båda skivorna är som samtal, ibland tjattrigt upplivade, ibland mer frågande, forskande. Men på ”What/If/They Both Could Fly” – inspelad under jazzfestivalen i Kongsberg, Norge 2012 – är den musikaliska meningsbyggnaden utförligare och mer komplex, och debattörerna är tydligare i sina formuleringar. Uttryckt mer koncist med en annan vokabulär, så är samspelet mellan McPhee och Parker tätare här. Spelet är mer emfatiskt utan att chansera till ett halsstarrigt käbbel. Möjligen att de kostar på sig ett vänskapligt gnabbande ibland, vänner emellan, men de har alltid nära till eftertanke och lyhörd improvisation.

På ”Chicago Tenor Duets” fick jag en känsla av att de liksom väjde för varandra, inte vågade tala riktigt fritt, men allt sådant är borta här. Kanske har det göra med åldern, att de idag spelar med åldermannens vishet – McPhee är äldst med sina 73 år, Parker är ”minstingen” med sina 68. Vigören är emellertid fortfarande ungdomlig. Nu ska man naturligtvis inte stirra sig blind på musikernas ålder, men jag kan ändå inte låta bli att notera den då jag gläds åt människor som i sin ålderdom är lika pigga och vaket nyfikna, lika sprittigt alerta som någonsin för. Det är bara en av anledningarna att glädjas åt ”What/If/They Both Could Fly”.

Duoformen kräver mycket av deltagarna – i en större sättning kan man ju alltid falla tillbaka mot flera medmusiker som kan täcka upp om man hamnar utanför spåret på ett eller annat vis. Duon är mer utelämnande, mer avslöjande, och ett lyckat resultat förutsätter en kombination av nu-känsla och framförhållning. Evan Parker och Joe McPhee har bägge. Skivtiteln är onödigt ödmjuk – båda kan flyga högt och graciöst, på egen hand och med varandras hjälp.

Peter Sjöblom

 

Inline article positioning by Inline Module.

Musikkritik

Musik: Erik Honoré; Heliographs Publicerad i Musikkritik

Håglös läxförhörsambient

Erik Honoré
Heliographs
Hubro

Förutom att Erik Honoré är författare med tre böcker bakom sig har han varit musikaliskt verksam i många år. Han har gjort flera skivor tillsammans med Jan Bang med vilken han också arrangerade Punkt-festivalen i mitten ...

Musik: Frode Haltli; Vagabonde Blu Publicerad i Musikkritik

Obesvarade frågor som manar till kontemplation

Frode Haltli
Vagabonde Blu
Hubro

”Hugg sönder alla dragspel!” dundrade en indignerad Sten Broman en gång i tiden och gav exempel på den vrede som instrumentet kan ge upphov till. Och visst finns det dragspelsmusik som ...

Musik: Møster! Inner Earth Publicerad i Musikkritik

Både medel och verklig vilja

Møster!
Inner Earth
Hubro

På sin förra och första skiva tog Møster! både musiken och lyssnaren ut i rymden. Men musiken var inget lallande flum utan en ytterst resolut uppskjutning. ”Inner Earth” gör redan med titeln interplanetära ...

Musik: Indiefolktrion; Indiefolk Publicerad i Musikkritik

Dans och vemod

Indiefolktrion
Indiefolk
Svalka

 

Det går att säga att detta är en nyskriven musik, som leker med tradition och låter sig roas av både, jazz, låtspel, pop och barock. Så låter ”independent folk music”, när den är som bäst. Musiken ...

Musik: Gretchen Peters; Blackbirds Publicerad i Musikkritik

I uppbrottets skymning kan det redan vara för sent

Gretchen Peters
Blackbirds
Proper

Det bästa som hände under 90-talet var att The Walkabouts släppte skivan ”Devil's Road”. De hade varit på väg länge med sin Neil Young-rock och de hade redan, flera ...

Musik: Thorsten Flinck; Till flickorna på Upplandsgatan 71 Publicerad i Musikkritik

Han finns i det vinterbleka ljuset

Thorsten Flinck
Till flickorna på Upplandsgatan 71
från fiaskot mittemot
Sony

Det är i början av 90-talet Thorsten Flinck flanerar i Vasastan, han söker sig mot Upplandsgatan mot Västmannagatan till; han går in på sin krog, ...

Musik: One String Department; Fringe Music Publicerad i Musikkritik

En omöjlig och helt självklar kombination

One String Department
Fringe Music
Just For The Records

För den som har en urskiljningslös uppfattning om country som en reaktionär och ganska korkad musik lär förmodligen ”progressiv bluegrass” låta som en fullständigt absurd oxymoron. Men ...

Musikkonsert: Lisa Nilsson och Norrbotten Big Band Publicerad i Musikkritik

Lisa Nilsson i sitt esse

Lisa Nilsson och Norrbotten Big Band
Kulturens Hus, Luleå

Så lätt det är att älska Lisa Nilsson!

För hennes musikaliska generositet och förebildliga integritet. Där hon blottar sitt hjärta för oss bevarar hon alltid en oförstörbar kärna av ...

Musik: Serpentyne Myths and Muses Publicerad i Musikkritik

Förolämpande blandning av folkrock och kitsch

Serpentyne
Myths and Muses
Serpentyne Music

Det värsta som kan hända är Blackmore's Knight. Att, som Ritchie Blackmore, ta avstamp i renässansmusiken och förvandla den till en klibbig sörja av rollspel och fantasyboktrilogier. Ett slags epokturism ...