Musik: Evan Parker & Joe McPhee; What/If/They Both Could Fly

feb102014
Skrivet av Peter Sjöblom
PDFSkriv ut

Vänskapligt gnabb och lyhörd eftertanke

De kan flyga, de är inte rädda!De kan flyga, de är inte rädda!Evan Parker & Joe McPhee
What/If/They Both Could Fly
Rune Grammofon

Varken Evan Parker eller Joe McPhee är obekanta med duoformatet. Parker har, för att bara plocka ut en personlig favorit bland hans samarbeten, några skivor tillsammans med gitarristen Derek Bailey i sin diskografi, medan McPhee har haft en viss förkärlek för att samarbeta med basister. Även om deras vägar har korsats flera gånger genom åren, har de bara en regelrätt duoskiva bakom sig, 2000 års ”Chicago Tenor Duets”. Den här gången har McPhee bytt tenorsaxen mot ficktrumpet och sopransax, medan Parker håller fast vid tenoren. Timbreskillnaderna berikar, men det är inte det enda skälet till att ”What/If/They Both Could Fly” är en bättre skiva än den nog så fina ”Chicago Tenor Duets”.

Båda skivorna är som samtal, ibland tjattrigt upplivade, ibland mer frågande, forskande. Men på ”What/If/They Both Could Fly” – inspelad under jazzfestivalen i Kongsberg, Norge 2012 – är den musikaliska meningsbyggnaden utförligare och mer komplex, och debattörerna är tydligare i sina formuleringar. Uttryckt mer koncist med en annan vokabulär, så är samspelet mellan McPhee och Parker tätare här. Spelet är mer emfatiskt utan att chansera till ett halsstarrigt käbbel. Möjligen att de kostar på sig ett vänskapligt gnabbande ibland, vänner emellan, men de har alltid nära till eftertanke och lyhörd improvisation.

På ”Chicago Tenor Duets” fick jag en känsla av att de liksom väjde för varandra, inte vågade tala riktigt fritt, men allt sådant är borta här. Kanske har det göra med åldern, att de idag spelar med åldermannens vishet – McPhee är äldst med sina 73 år, Parker är ”minstingen” med sina 68. Vigören är emellertid fortfarande ungdomlig. Nu ska man naturligtvis inte stirra sig blind på musikernas ålder, men jag kan ändå inte låta bli att notera den då jag gläds åt människor som i sin ålderdom är lika pigga och vaket nyfikna, lika sprittigt alerta som någonsin för. Det är bara en av anledningarna att glädjas åt ”What/If/They Both Could Fly”.

Duoformen kräver mycket av deltagarna – i en större sättning kan man ju alltid falla tillbaka mot flera medmusiker som kan täcka upp om man hamnar utanför spåret på ett eller annat vis. Duon är mer utelämnande, mer avslöjande, och ett lyckat resultat förutsätter en kombination av nu-känsla och framförhållning. Evan Parker och Joe McPhee har bägge. Skivtiteln är onödigt ödmjuk – båda kan flyga högt och graciöst, på egen hand och med varandras hjälp.

Peter Sjöblom

 

Inline article positioning by Inline Module.

Musikkritik

Musik: Östersjöfestival 2014 Publicerad i Musikkritik

Satiriskt operafynd inleder årets Östersjöfestival

Det är inte varje dag som man hittar en bortglömd opera, låt vara enbart prologen till densamma. Operan fullbordades nämligen aldrig. Den stötte på patrull, vilket inte tillhörde ovanligheterna i Sovjet i början av trettiotalet. Jag ...

Musik: West of Eden; Songs from Twisting river Publicerad i Musikkritik

Tradklingande keltisk folk

West of Eden
Songs from Twisting river
West of music

Det är en vacker höstdag i den keltiska folkrockskogen, tunna moln på himlen så ljuset blir milt och utan svarta skuggor eller bländande kontraster. Så visar det snygga omslaget ...

Musik: M-Rock: Phunk observatory Publicerad i Musikkritik

Emrik återvänder

M-Rock
Phunk observatory
ERE

Funk-hiphop-bandet Stonefunkers turnerade jorden runt på 1990-talet, och nu har sångaren Emrik Larsson tagit sig tillbaka till rötterna. Vad hör jag? Ett tungt band med elbas gitarrer och klaviaturer, blås trummor och slagverk, delvis med gamla ...

Musik: Nike & Röda Orkestern; Vi är alla Publicerad i Musikkritik

Vanmaktens välformulerade röst

Nike & Röda Orkestern
Vi är alla
Playground

Vad man uppfattar Nike Markelius som beror månne på från vilket håll man kommer. För min egen generation kan hon vara trummisen i Tant Strul och dessförinnan gruppen Usch. För andra ...

Musik: Police Dog Hogan; Westward Ho! Publicerad i Musikkritik

Inte unikt, men ett bättre alternativ

Police Dog Hogan
Westward Ho!
Union Music Store

Kanske är det så att den bästa amerikanska rotmusiken idag spelas utanför USA. Där amerikanerna själva har tagit sina folk- och bluegrassrötter och förvandlat dem till alltmer sövande ...

Musik: Tre cd från Sodamusic Publicerad i Musikkritik

Samma mål, olika vägar

Soundance
Another Way
Amazonas Inner Eye
Mainstream
Enok Duo
Vinotech
Sodamusic

Thomas Gustafsson är en saxofonveteran med ett gediget förflutet på den svenska gränsöverskridande jazzscenen. Han har spelat med folk från Bengt Berger till Anders Jormin, från Nils Landgren till Harald ...

Musik: Adam Cohen; We Go Home Publicerad i Musikkritik

Klampar på i pappas galoscher och snavar

Adam Cohen
We Go Home
Cooking Vinyl

Om man får en karriär och samtidigt har berömda föräldrar finns alltid misstanke om nepotism. I vissa fall är det utan tvekan en rimlig misstanke: inom svensk film ...

Opera: Kulturspaning i Österled Publicerad i Musikkritik

Under juli månad hålls varje år en högklassisk operafestival i den mer än 500-åriga gråstensborgen Olofsborg i Savonlinna (Nyslott) i hjärtat av östra Finlands vidsträckta sjösystem. Slottets borggård har försetts med tälttak som täcker den breda scenen och salongen som ...

Musik: there are no more four seasons – Mattias Petersson George Kentros; reBiber Publicerad i Musikkritik

Just in time, Biber omtolkad

there are no more four seasons – Mattias Petersson George Kentros
reBiber
SEKT records/Naxos

Heinrich Biber (1644 – 1704) var en österrikisk tonsättare och violinist, känd bland annat för sin passacaglia i g-moll. En passacaglia är instrumentalmusik ...