Musik: Elephant9 with Reine Fiske, Atlantis

sep222012
Skrivet av Peter Sjöblom
PDFSkriv ut

Som en supernovaSom en supernovaEn progressiv stjärnsmäll rakt i plytet

Elephant9 with Reine Fiske
Atlantis
Rune Grammofon

En käftsmäll så att glasögonen ryker! En tjotablängare rätt i nyllet! En stjärnsmäll rakt i plytet! Med knogar av progressiv rock, RIO och fusion!

Det är precis vad ”Atlantis” är, av norska bandet Elephant9, tilldragelsen till ära förstärkta med svenske Reine Fiske på gitarr. Det är en total knockout, med spår av Soft Machine, King Crimson och Samla Mammas Manna. Även Magma, om man ser till det kantiga, dystopiskt funkiga basspelet à la Jannik Top. Inte för att Elephant9, som med ”Atlantis” är inne på sin fjärde platta om man räknar den live som bara släpptes på vinyl, behöver jämförelser med andra band. De klararsig alldeles utmärkt på egen hand. Deras energi och vitalitet gör dem till ett unikum. Låt vara att det är riktigt att kalla deras musik för prog, men där andra nyprogband mest intresserar sig för att spela i det förflutna – och därmed av diskvalificerar sig som progressiva – är Elephant9 genuint framåtblickande. De befinner sig hela tiden på väg, i rastlös rörelse mot ett okänt mål. Musiken söker, tar fart, lyfter och kastar sig ut i det okända för att sedan explodera som en supernova över den svärtade himlen.

Svärta, det har också musiken. Det är ingen festlig gladprog av typen Flower Kings som norrmännen levererar. Det är tungt som osmium. Hårt som diamant. Förgörande som plutonium. Kanske är det just tyngden och mörkret som leder tankarna till King Crimson. Men också kraften, den oregerliga kraften i de inte sällan komplexa riffen som snärtande mattrar ut mot lyssnaren som ur en bindgalen kulspruta. Samtidigt behärskar de en naturnära lyricism, lika vacker som någonsin hos Bo Hanssons och hans trolska hammond. Men gemensamt för de volymstarka utbrotten och de den granskogsdunkla introspektionen är den redan nämnda energin. Det är som att musiken har legat och mullrat under jorden under lång tid och att ”Atlantis” är den lavafrustande eruptionen.

Att Reine Fiske medverkar på en Elephant9-skiva är inte alls långsökt. Kanske var det till och med oundvikligt då han på hemmaplan utmärkt sig som gitarrist tillsammans med Dungen, Träd Gräs och Stenar, Landberk, Patoos och Morte Macabre. Men jag har aldrig tidigare hört honom så lössläppt som här. Aldrig så otyglad och vildsint i sitt uttryck. Han passar perfekt in i bandet, och det är så att jag hoppas att detta inte ska vara en engångsföreteelse utan att han har möjlighet att bli fast medlem i bandet. Kombinationen är oslagbar. Oslagbar.

Rune Grammofon har alltid varit noga med den musikaliska kvaliteten; namnet är en kvalitetsgaranti, något som borgar för angelägen musik i den absoluta framkanten av sådan musik som svårligen låter sig kategoriseras i på förhand givna genrer. Men frågan är om de inte överträffat sig själva med den här utgåvan. ”Atlantis” är en av 2000-talets hittills bästa skivor. Helt klart årets allra bästa. Hittills, tillägger jag för att ha ryggen fri, men för att det ska komma något som överträffar den under de månader som återstår av 2012 krävs det ett veritabelt underverk.

Peter Sjöblom

 

 

 

 

Inline article positioning by Inline Module.

Musikkritik

Musik: Dr. John; Ske-Dat-De-Dat – The Spirit of Satch Publicerad i Musikkritik

En av mästarens parenteser

Dr. John
Ske-Dat-De-Dat – The Spirit of Satch
Proper

Det finns få artister som jag hyser en så stor respekt för som Dr. John. Han personifierar Musiken genom en lika djup kärlek till som kunskap om den. I ...

Norberg Electronics 2014 Publicerad i Musikkritik

Norbergs festivalen fyller 15 i år.

Bland de många elektoniskmusiksfestivalerna som finns i Sverige är Norberg Festival bland de mest intressanta, speciellt för de fanserna som gillar experimentell elektronika av dunkel karaktär.

Festivalen har under löppet av åren alltid fungerat som katalysator ...

Musik: Loudon Wainwright III; Richard Thompson Publicerad i Musikkritik

Romantiker med realistens humor

Loudon Wainwright III
Haven't Got the Blues (Yet)
Richard Thompson
Acoustic Classics
Proper

Loudon Wainwright III tar vid där Dylan inte räcker till, sade en bekant en gång och överdrev. För Dylan är ju inte otillräcklig. Skulle man bara ha ...

Musik: Null, Caffeine Patrol, The Sticks Publicerad i Musikkritik

Triss i trior från nytt norskt bolag

 Null
Null
Just For The Records
 Caffeine Patrol
Nosejob
Just For The Records
 The Sticks
The Sticks
Just For The Records

Ska man berätta en glad nyhet för mig kan man till exempel säga att det har ...

Musik: Hemjord. Vem luktar räv? Publicerad i Musikkritik

Gåtfulla gåvor

Hemjord
Vem luktar räv?
Earth Wood

Vissa skivor lockar innan man har hört dem bara genom sin originella bakgrundsberättelse. Hemjords debutskiva är en sådan. För det första är titeln så besynnerlig att man inte kan ignorera den – ”Vem luktar ...

Musik: Fire! Orchestra; Sten Sandell & Paal Nilssen-Love Publicerad i Musikkritik

Jazz och ”jazz” i sin prydno

Fire! Orchestra
Enter
Sten Sandell & Paal Nilssen-Love
Jacana
Rune Grammofon

Fire! Orchestra borde inte behöva någon närmare presentation – efter ett samarbete med Oren Ambarchi, ytterligare en skiva i eget namn, samt en parentetisk men utmärkt live-LP ...

Musik: Tusmørke; Riset bak speilet Publicerad i Musikkritik

Täta, djupgröna granskogar

Tusmørke
Riset bak speilet
Svart

Man ska inte alltid tro det man ser. Hade man gjort det hade man kunnat tro att Tusmørke var ett black metal-band med sitt namn (som betyder ”skymning” på svenska), sina medlemspseudonymer, sitt monokroma ...

Musik: Damps "project". ncb 2014 Publicerad i Musikkritik

The Damps project 49 år senare

 

Rolf Andersson, Mats Ohlson, Lennart Hejdenberg
Damps "project". ncb 2014
Sång: Rolf Andersson, Körsång: Annacarin Nilsson, Bas: Lenart Hejdenberg,Gitarr: Mats Ohlson
Trummor:Hasse Holstad, Keyboord: Jens Reiser, percussion: Christian Landström

Damps började som en pojkdröm för 49 ...

Musik: Å Publicerad i Musikkritik

I väntan på sin fulla prakt

Å
Å
Egen produktion

Ingenting går väl egentligen i cirklar, utan mer i spiraler. När någonting kommer tillbaka så är det med en förskjutning, i en rörelse utåt. Därför låter inte den progressiva rock som görs ...