Musik: Lyy; Två

aug052012

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

I riktning mot storheten

Med balladen som utgångspunkt. Foto: Christoffer Westrin Lyy
Två
Dimma Sweden/Border

Där många andra svenska folkmusiker tar avstamp i spelmanstraditionen har Lyy valt den svenska balladen som utgångspunkt, på samma sätt som Folk & Rackare gjorde på 70-talet. Likheterna mellan de två banden är slående: ett tajt sound som är direkt påverkat av den brittiska folkrockvågen från samma tid, med företrädelsevis kvinnlig sång på gränsen mellan det jordnära och det naturmystiska. (Silhuettbilden av bandet på omslagets baksida leder dessutom ovillkorligen tankarna till Pentangles debutskiva – jag har svårt att tro att det skulle vara en slump.) Som ett stort fan av genren är det till stora delar väldigt svårt att motstå.

Lyy utvecklar inte genren särskilt mycket men de hanterar en befintlig stil med säkerhet och grace. Och faktum är att om tröttsamma crossoverexperiment med techno och metal är alternativet, dömda att bli hopplöst passé efter bara några år, så föredrar jag Lyys stabila bekräftelse av det redan kända. Soundet är rent och skönt befriat från trendfjäskande tidsmarkörer.

Precis som titeln antyder är detta Lyys andra skiva. Jämfört med debuten är den ett stort steg framåt. Där första plattan var trevande och lite osäker på sin egen förmåga är ”Två” betydligt mer självsäker. Tätare, mer stabil och mindre ängslig. Det sämsta med ”Två” är att den behåller en del av den trivialt popinriktade stilen som lanserades på förstlingsverket. Skivan är nästan en timme lång och skulle varit väl betjänt av att kortas ner. Början är tveksam med ”Jag tror du står och sover” och mittenlåtarna ”Gryningens ljus” (tråkig) och ”Fillijånn” (Thore Skogman-flåsig) splittrar intrycket alldeles i onödan. Utan dem hade ”Två” kommit ner i en bättre lämpad LP-längd och blivit en bättre sammanhållen skiva.

Men trots allt är detta bara undantag. Betoningen ligger på det material som kanske inte är just dystert men som fångar en hel del av det dunkelt översinnliga som kännetecknar den bästa folkrocken. Att de flesta av låtarna är gruppens egna vittnar om att de har ett gott öra för det traditionellas kännetecken. ”Förgäves uppå stigen” samsas kamratligt med skillingtrycket ”Västergyllan” och den självsäkert bearbetade koralen ”Vilotimman”.

Jag har väntat länge på ett band som kunnat axla Folk & Rackares mantel, och det är fullt möjligt att Lyy är just det bandet. Med tanke på utvecklingssprånget som skett mellan deras första och andra skiva finns det dessutom goda möjligheter att Lyy kommer att bli ännu bättre med tiden. Min förhoppning är att de helt dumpar poppigheten och till fullo omfamnar det traditionella och det traditionellt inspirerade materialet. Att de släpper in mer av det undanglidande mörker som finns implicit i deras musik. Det är då de är som allra bäst, och det är då som jag ger efter för ett inre jubel.

Peter Sjöblom