Musik: Neneh Cherry & The Thing; The Cherry Thing

jun282012

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Ljudet av ett antiklimax

Exceptionell blandning – på papperet.Neneh Cherry & The Thing
The Cherry Thing
Smalltown Supersound/Border

Om man med Neneh Cherry menar ”Raw Like Sushi” och ”Buffalo Stance” kanske ”The Cherry Thing” kommer som en överraskning. Men går man längre tillbaka i tiden, flera år före Cherrys topplistesurfande, hittar man henne i Rip Rig & Panic, ett band som tillsammans med bland andra Pigbag befann sig i 70- och 80-talets punkfunkskikt strax under The Pop Groups och Slits kompromisslösa milisrytmer. Blandningen av punkig skiter-väl-vi-i-attityd, postpunk, jazz och funk avskalad ner till skelettet får en senkommen fortsättning i ”The Cherry Thing”. En minst lika genreagnostisk blandning som någonsin Rip Rig & Panic, vilket redan låttitlarna vittnar om. Originalkompositioner av Cherry själv och The Things hårdblåsande Mats Gustafsson delar rum med låtar av bland andra Stooges, Suicide och Ornette Coleman. Självklart finns det också en låt med av Nenehs styvfar och The Things husgud Don Cherry med. (Man kan förresten notera att omslagets typografi leder tankarna till Cherrys och Coltranes skiva ”The Avantgarde”. Knappast en slump.)

På papperet är detta alltså en exceptionell blandning av såväl exekutörer som material. Det är svårt att inte ha höga förhandsförväntningar på något som ”The Cherry Thing”. Därför är det också lätt att bli besviken. Det blev jag första gången jag hörde skivan. Den kändes rörig, med beståndsdelarna gyttrigt hoptvingade. En skiva där man försökte framhäva Neneh Cherry som stjärnan, med rösten för högt mixad vilket skapade en glipa mellan henne och bandet. Samtidigt hade jag en hoppfull känsla av att den skulle kunna växa med lyssningarna, att bitarna skulle falla på plats till den homogena helhet jag hela tiden förväntat mig att den skulle vara.

Visserligen får skivan mer stadga ju mer man hör den. Tråden blir lite rödare i takt med spelningarna. Neneh Cherry och The Thing kommer varandra lite närmare. Men det får mig ändå inte att villkorslöst kapitulera. Vissa saker fungerar helt enkelt bättre än andra. En av rockhistoriens syndigaste, snuskigaste och sexigaste låtar, Stooges ”Dirt” lyfter inte förrän The Thing oannonserat förvandlar den till en helt annan Stooges-låt, ”L.A. Blues”, i ett våldsamt frijazzexpressionistisk tokbröl. ”Dirt” i sig görs för stelt, för metronomiskt. Neneh Cherry försöker kompensera detta och återföra något av originalinspelningens kittlande sunkiga erotik men istället spelar hon över. Den förment förföriska sången får motsatt, avtändande effekt. Inte heller är jag särskilt förtjust i ”Accordion” där det minst intressanta med Neneh Cherry, hennes rap, kommer fram i förgrunden.

Däremot fungerar Suicides ”Dream Baby Dream” med Cherrys avgjort Patti Smith-inspirerade mässande, liksom Don Cherrys ”Golden Heart” som förvandlas till mörk och evokativ psykedelia. Och Mats Gustafsson själv kan sträcka på sig – i ett sällskap av så suveräna låtmakare hör hans ”Sudden Moment” till skivans bästa låtar.

Mest av allt tycker jag att detta är The Things skiva. Kanske hade några av låtarna fungerat bättre helt utan Neneh Cherrys medverkan. Kanske hade ”Dirt” kunnat bli något annat, och bättre, Cherry-stönet förutan. Kanske hade ”Accordion” strukits helt till förmån för en bättre låt. Även om skivan växer, växer den sig aldrig lika stor som själva dess idé.

Jag leker med en tanke: Om The Thing hade gjort den här skivan tillsammans med en helt annan sångerska, vem skulle det kunnat ha varit, och vad skulle resultatet ha blivit? Jag kommer inte på några bra alternativ, och det är väl också där jag har svaret på frågan varför ”The Cherry Thing” inte är så klockren som jag trott att den skulle bli. The Thing gör sig bäst instrumentalt.

Jag kan inte låta bli att fundera kring den störtflod av positiva recensioner som kommit av skivan i en följa John-parad. Naturligtvis kan det ju vara så att alla faktiskt älskar den här skivan och att jag är killen i hörnet med dumstruten på svaj, han som inte fattar någonting. Eller är det så att det här är en sorts skiva som man inte riktigt ”får” ifrågasätta? Överhuvudtaget verkar jazz vara en genre där tvivel och sågningar inte är riktigt accepterat. Nästan som om det vore synd om jazzen som en alltjämt marginaliserad konstform. Något som man inte får vara ”taskig” mot för den har det svårt nog ändå.

Kanske är det också så att dansmusiken vunnit hävd på ren och skär uttröttning, och att de artister som uppfattas som aningens bättre (såsom de likafullt talanglösa pseudofigurerna Robyn och Jenny Wilson) har vunnit något slags oberörbarhet. När någon, som veteranen Neneh Cherry, dessutom hoppar över de kommersiella skaklarna, ses det som ett ovedersägligt tecken på konstnärlighet och därmed oberörbart. Hur det sedan faktiskt låter kanske egentligen inte spelar så stor roll.

Jag är i alla fall oerhört kluven till ”The Cherry Thing” eftersom den är en oerhört kluven skiva. Dumstrut eller inte, för mig står i alla fall en sak klart: den är långt ifrån den klassiker som många har försökt pumpa upp den till.

Peter Sjöblom