Musik: Musette; Drape Me in Velvet

jun252012

Skrivet av Elin Hanspers

Musik - Musikkritik

ett personligt soundtrack för lyssnarenRaspigt, men aldrig otydligt

Musette
Drape Me in Velvet
Häpna

Musettes ”Drape me in velvet” må vara en uppföljare, men musiken är det inte. Dess raspiga och ibland dissonanta tongångar hittar ett helt eget liv, bortom debutalbumet Datum. Musiken färgas främst av en distinkt känsla av filmmusik, där varje låt väcker associationer till olika scener. I ena stunden påminner tonerna om en ångestladdad tillbakablick i en indiefilm för att i nästa slå an en klang av storslaget maffiaepos.

Trots de filmiska referenserna drar skivan dock åt sitt eget håll. I ”Wusak”dansar trumpeten loss från de sicilianska undertonerna och hittar sin egen historia att berätta och detta är ett återkommande tema under hela skivan. De många instrumenten, med vibrafon, banjo och blås, skapar en föränderlig grund för Musettes egenhet att komma fram. Det är också detta som är skivans riktiga styrka, att den, trots att den i stunder påminner om både Air, Yann Tiersen och Stereolab, står helt själv och skapar ett personligt soundtrack för lyssnaren.

Skivbolaget Häpna har gått ut med information om hur Joel Danell, som står bakom Musette, har använt sig av gamla rullband och kassetter från 50 – och 60-talet. Dessa har han sedan spelat över och misshandlat, för att skapa skivans speciella karaktär. Oavsett om detta stämmer eller inte bidrar verkligen raspet och bruset som karaktäriserar skivan till att förhöja låtarna och lägga en hinna av gårdag över dem.

Detta förstärks ofta också, som i ”My Everyday Balloons”, av de återkommande slingorna, vilket gör att den kvarvarande känslan blir den av en grammofonspelare som har hakat upp sig. Här är dock balansgången ytterst delikat, för även om mycket av samplingarna på skivan har ett distinkt repetitivt drag, så blir det aldrig enerverande eller tråkigt. Varje låt överraskar och fortsätter att göra så även efter de första lyssningarna.

Elin Hanspers