Musik: Väärt; Palla orka

jun142012

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Bister poesi utan botox och rödtjut

Hur man än vrider och vänder på det är detta en skiva som präglas av resignation och existentiell vanmakt.Väärt
Palla orka
Westpark

Geografin är inte oväsentlig för hur ett band låter. Det är ingen vattentät teori, men ofta stämmer den. Velvet Underground hade knappast låtit som de gjorde om de istället för New York hade kommit från San Diego. Hade Hedemora och inte Göteborg varit Nationalteaterns hemort hade deras sound högst sannolikt varit annorlunda. Det är inte bara en fråga om texter med lokalfärg eller dialekt, utan lika mycket en fråga om attityd och kanske rent av något så diffust som kynne. Det är inget som behöver värderas eller politiseras, det räcker med att konstatera och uppskatta särarten som ett berikande bidrag till mångfalden.

Om människor från Sveriges norra delar finns det många påståenden. En av de vanligaste är den kärva tystlåtenheten. Hur det är med just denna kan diskuteras – flera av mina närmaste vänner är uppifrån landet och de hör till de mest sociala och pratsamma människor jag träffat... men det är något särskilt med musik som kommer från Norrbottens- och Lapplands-regionerna. När Väärt, med bopålarna resolut placerade i Gällivare och Umeå, anlände med ”Sommarfågel” för ett par år sedan kunde man först tro att de var ett ljust popband. Men under den solbelysta ytan fanns ett slags amorf, svårbestämd dysterhet som blev som tydligast i skivans sista låtar. Det är i dessa mer dämpade låtar som ”Palla orka” tar avstamp. ”Palla orka” är en betydligt mer sordinerad skiva än överlag föregångaren.

Kanske är det för att Väärt dumpat den där taktmaskinen som gjorde debutskivan lite stel. Utan den, och med mer betoning på ett arkaiskt instrument som tramporgel, får låtarna lättare att förlika sig med vemodet, det som så gärna förknippas med landets nordligaste delar. Månne är beskrivningen av ”Sommarfågel” som ett ungdomligt hopp inför framtiden och ”Palla orka” som en vuxnare förfasan inför framtidens oresonliga oförutsägbarhet den mest exakta. Ljus och mörker. Så olika är nämligen de båda skivorna.

Hur man än vrider och vänder på det är detta en skiva som präglas av resignation och existentiell vanmakt. Den bekymrar sig inte bara inför framtiden; lika mycket genomsyras den av ånger och ruelse över det förflutnas oföränderlighet. Över spruckna förhoppningar och övergiven tro. ”Där borta står en yngling/Han har världen i sin hand/En gång i tiden var jag precis som han” lyder det redan i första låten, ”Broarna i Haparanda”, medan ”Ilar” konstaterar att ”Livet är en gåta/Jag svarar alltid fel”. Den som vill ha en skiva till förfesten ska välja någon annan än ”Palla orka”.

För min del är allt detta tillsammans en styrka. Jag har ändå aldrig varit så mycket för glättighet. När allt kommer omkring är jag är rätt mycket en tramporgelsmänniska. Därför känner jag mig hemma i ”Palla orka”. Den är någonting att landa i, att sjunka ner i med ett bitterljuvt lugn. Jag menar inte att ”Sommarfågel” var oärlig, men ”Palla orkas” ärlighet klingar mer unisont med mig.

Men ”Palla orka” är inte bara en stämning. Den är också tio välskrivna låtar där nio av dem – och förlåt om jag är vårdslös med koordinaterna – stilistiskt placerar sig någonstans mellan Samling (fast inte alls lika ösigt) och danska Choir of Young Believers (fast mindre serent). Den låt jag tycker minst om heter ”29 tills jag dör” som faller lite grann utanför ramen med sina onödigt tydliga Cure-referenser. (Sannolikt hade den varit bättre i ett annat sammanhang. Kanske som ett singelspår, eller som bidrag till någon samlingsplatta.) I övrigt vill jag inte välja bort någon låt.

Som jag redan antytt lyckas Väärt berätta någonting. Det är värt att lyssna på vad de har att säga. Hade den här skivan haft engelska texter hade dess genomslag inte varit alls lika kraftigt. Med de ofta orimmade texternas många platsangivelser är den tveklöst en lappländsk skiva, rent geografiskt sett. Kanske kommer somliga ha svårt att känna sig hemma i en värld där Stureplan inte är en självklar referens, men det är naturligtvis bara en fördel. Den vänder blicken bort från en glittrig nattklubbsvärld av botox och uthälld champagne till något avsevärt mindre glamoröst men betydligt sannare. Den emotionella platsen är hur som helst inte geografiskt låst, varför ”Palla orka” är en synnerligen angelägen skiva för de som redan från början är vardagsmelankoliskt inklinerade, men kanske allra mest för de som inte vill bli påminda om att alla människor faktiskt inte har råd med varken status eller drömmar.

”Palla orka” är bister poesi utan romantiska omsvep och upplyftande renons på den genomsnittlige svenske rocktrubadurens sedvanliga, halvt urdruckna rödvinsflaska, ur en verklighet som är så vanlig att den sällan syns. Att Väärt tar mod till sig att beskriva den, och därtill – faktiskt – i en så molande vacker ton, gör dem förtjänta av djup och genuin respekt.

Peter Sjöblom