Musik:Fire! with Oren Ambarchi In The Mouth – A Hand

maj192012
Skrivet av Peter Sjöblom
PDFSkriv ut

 Inåt och utåt är samma sak. Inåt och utåt är samma sak.Synestetisk sensation

Fire! with Oren Ambarchi
In The Mouth – A Hand
Rune Grammofon

Mats Gustafsson är en superstjärna på områden som till sin natur inte tillåter några superstjärnor. Varken frijazzen eller avantgardet är tillräckligt stora fält för att någon ska kunna växa sig så stor att det är meningsfullt att ta till uppumpade ord som ”super” och ”stjärna”. Men han tillhör dem som inte skyr några sammanhang som intresserar honom, och därför kan man se hans namn figurera tillsammans med andra, mer allmänt gångbara namn som Sonic Youth och Nomads varför han är betydligt mer känd än många andra inom samma gebit. Det här är både på gott och ont; å ena sidan kan både frijazzen och den svårbestämt experimentella musiken behöva någon som tar musiken ut ur exklusivitetens ombonade lekstugor för att den ska få syre, å andra sidan pratar vi om musik som är så obskyr att om en person når längre än andra är det lätt att den personen kommer att dominera hela scenen. Jag känner ibland att det är precis det som hänt Mats Gustafsson, och att många andra bredvid honom inte riktigt får plats. Men det är ju inte Gustafssons fel, utan snarare medias oförmögenhet att hantera mångfalden.

Sedan går det nu inte att komma ifrån att Mats Gustafsson är något väldigt speciellt. Visst har han en del mindre lyckade insatser bakom sig vilket är lätt att förstå när man ser hans mycket omfattande diskografi – med så många skivor är det oundvikligt att vissa kvalitativa skiktningar förekommer. Men sådant är lätt att ha överseende med om man betänker konstellationer som exempelvis AALY Trio och The Thing. Och Fire!.

”In the Mouth – A Hand” är tredje gången gillt för denna trio som skivan till ära är utökad med australiensiske gitarristen Oren Ambarchi, en i sig produktiv artist med erfarenhet av åtskilliga samarbeten med andra artister. Tillsammans med Gustafsson, Johan Berthling på bas och trummisen Andreas Werliin skapar Ambarchi ett musikaliskt monster som föga bekymrar sig för vilken stil det hör hemma i. Älskvärda stilar som noise, jazz och psykedelia tvingas av inspirationens extrema temperaturer till en lika oemotsäglig som oemotståndlig legering. Om kraft vore en genre skulle jag nog vilja placera ”In the Mouth – A Hand” där. För kraftfullt är det. Är man rädd om livhanken bör man inte stå i vägen. Det är bättre att haka på och följa med. Energin som frigörs är snudd på ofattbar. Spelar man tillräckligt högt kan den lysa upp en hel aula.

Det här är ingen musik som tänker efter före. Ingen musik som artigt ber om lov. Den kör på, i full karuda, rakt fram. Svänger vägen skiter Fire! i det. För dem finns bara spikrakt framåt. Det betyder nu inte att ”In the Mouth – A Hand” är finesslös, men det är Fire! som definierar finessen. Den finns i den elektronik och det lätt överstyrda Fender Rhodes som Mats Gustafsson trakterar som komplement till sin saxofon. Den finns där i Berthlings manande bas som lyckas vara både intrikat och avväpnande enkel på samma gång. I Werliins synkoper som kan vara lika lätta som dun och oresonligt tunga, båda med samma intuitiva precision. Den finns i hur Ambarchis utformar sina metallhårda sjok av närmast övernaturliga gitarrklanger – tänk er en Robert Fripp utan intellektuella ursäkter eller en Richard Pinhas med kraftigare överarmar.

Jag vill inte prata om musiken i termer som låtar, utan hellre som tillstånd. Tillstånd som får all den tid de behöver för att utvecklas så att ingen potential lämnas outnyttjad. Ibland trevar musikerna en stund, liksom för att känna in om de befinner sig i samma sfär, och sedan när de är överens om att deras utgångspunkter är tillräckligt samstämmiga bär det av tills individernas medvetande lösts upp och blivit ett och samma: musik. Referensen till psykedelia är med andra ord inte alls så långsökt som det i förstone kan verka.

Om man nu inte vill ta det hela ett steg till och beskriva musiken som synestetisk, och därmed kanske komma närmare sanningen. Med dess många lager av klang och emotioner är den rent taktil, den är full av färger, dofter och förnimmelser där sinnena skär varandras vägar i sällsynta koordinater. ”In the Mouth – A Hand” är ett ljudande skådespel som intar alla sinnen. Oavsett hur många man anser dem vara. Det är musik som både går utanför och djupt inuti musik, musiker och lyssnare. Om ordet inte vore så futtigt och otillräckligt skulle man kunna kalla skivan för en sensation.

Peter Sjöblom

 

 

 

Inline article positioning by Inline Module.

Musikkritik

Musik: Natural Artefacts; California Connection Publicerad i Musikkritik

Ett landskap med fungerande strömförsörjning

Natural Artefacts
California Connection
LJ Records/Naxos

Förra skivan Like jazz som kom år 2006 klev fram och tillbaka över den gräns där vi brukar kalla musiken jazz, en spännande balansgång. De var då en trio med Susanna ...

Musik: Erik Honoré; Heliographs Publicerad i Musikkritik

Håglös läxförhörsambient

Erik Honoré
Heliographs
Hubro

Förutom att Erik Honoré är författare med tre böcker bakom sig har han varit musikaliskt verksam i många år. Han har gjort flera skivor tillsammans med Jan Bang med vilken han också arrangerade Punkt-festivalen i mitten ...

Musik: Frode Haltli; Vagabonde Blu Publicerad i Musikkritik

Obesvarade frågor som manar till kontemplation

Frode Haltli
Vagabonde Blu
Hubro

”Hugg sönder alla dragspel!” dundrade en indignerad Sten Broman en gång i tiden och gav exempel på den vrede som instrumentet kan ge upphov till. Och visst finns det dragspelsmusik som ...

Musik: Møster! Inner Earth Publicerad i Musikkritik

Både medel och verklig vilja

Møster!
Inner Earth
Hubro

På sin förra och första skiva tog Møster! både musiken och lyssnaren ut i rymden. Men musiken var inget lallande flum utan en ytterst resolut uppskjutning. ”Inner Earth” gör redan med titeln interplanetära ...

Musik: Indiefolktrion; Indiefolk Publicerad i Musikkritik

Dans och vemod

Indiefolktrion
Indiefolk
Svalka

 

Det går att säga att detta är en nyskriven musik, som leker med tradition och låter sig roas av både, jazz, låtspel, pop och barock. Så låter ”independent folk music”, när den är som bäst. Musiken ...

Musik: Gretchen Peters; Blackbirds Publicerad i Musikkritik

I uppbrottets skymning kan det redan vara för sent

Gretchen Peters
Blackbirds
Proper

Det bästa som hände under 90-talet var att The Walkabouts släppte skivan ”Devil's Road”. De hade varit på väg länge med sin Neil Young-rock och de hade redan, flera ...

Musik: Thorsten Flinck; Till flickorna på Upplandsgatan 71 Publicerad i Musikkritik

Han finns i det vinterbleka ljuset

Thorsten Flinck
Till flickorna på Upplandsgatan 71
från fiaskot mittemot
Sony

Det är i början av 90-talet Thorsten Flinck flanerar i Vasastan, han söker sig mot Upplandsgatan mot Västmannagatan till; han går in på sin krog, ...

Musik: One String Department; Fringe Music Publicerad i Musikkritik

En omöjlig och helt självklar kombination

One String Department
Fringe Music
Just For The Records

För den som har en urskiljningslös uppfattning om country som en reaktionär och ganska korkad musik lär förmodligen ”progressiv bluegrass” låta som en fullständigt absurd oxymoron. Men ...

Musikkonsert: Lisa Nilsson och Norrbotten Big Band Publicerad i Musikkritik

Lisa Nilsson i sitt esse

Lisa Nilsson och Norrbotten Big Band
Kulturens Hus, Luleå

Så lätt det är att älska Lisa Nilsson!

För hennes musikaliska generositet och förebildliga integritet. Där hon blottar sitt hjärta för oss bevarar hon alltid en oförstörbar kärna av ...