Edgar Varèse – en ljudets mästare och befriare

aug042012

Skrivet av Percival

Musik - Musikens porträtt

Edgar Varèse Vi upplever nu en tid när det ekonomiska tänkandet ramar in våra liv som ofta saknar meningsfullt innehåll. Konstens kraftkälla, som Varèse såg som en huvudrollsinnehavare, behövs mer än någonsin.

Vem är Edgar(d) Varèse? Frågar man nutida unga människor är det inte många som vet. Men för den som följde med den nyskapande nutidsmusiken under 1900-talet är han ett känt namn. Hans kanske mest kända komposition heter ”Déserts” (Öknar). Den blev en skandalsuccé när den uruppfördes i Paris den 2 december 1954, i samma konsertlokal (Théâtre des Champs Elysées) där Stravinskijs ”Våroffer” uruppfördes 1913. Även då uppstod en av många omvittnad skandal.

Den 8 december 1954 kunde man höra ”Déserts” i Hamburg. De elektroniska bandljuden, som då var ett helt och hållet nytt inslag i ett stereofoniskt konsertsammanhang, ”styrdes ut” i Paris av Pierre Henry (pionjär inom den elektroakustiska musiken) och av den experimentelle tonsättaren Karlheinz Stockhausen i Hamburg.

Den 13 december 1954 fick stockholmarna höra den skandalomsusade konserten med Bruno Maderna som dirigent, och både i Hamburg och i Stockholm blev mottagandet mycket positivt.

Edgar Varèse och Antonin ArtaudEdgar Varèse föddes i Frankrike den 22 december 1883 och studerade musik i Paris i början av 1900-talet. Han blev tidigt bekant med berömda musikskapare som Busoni, Debussy och Strauss och hade nära kontakt med Romain Rolland och med diktaren Hugo von Hofmannsthal. När Romain Rolland, som var expert på musik och musikhistoria, arbetade med sitt omfattande romanbygge ”Jean-Christophe” upptäckte han till sin förvåning att hans uppdiktade romanhjälte Jean-Christophe hade stora likheter med Varèse.

Edgar Varèse hade inte kommit överens med sin far. Däremot satte han stort värde på morfadern som hade tagit hand om honom när han var barn. Edgar studerade som ung i Turin, Italien. Fadern ville göra honom till ingenjör, men han intresserade sig mest för musik, hörde åtskilliga operor och åstadkom redan som elvaåring en liten opera, byggd på en roman av Jules Verne. Romanen skildrar ett indianskt människoöde i Peru, och Jules Verne sympatiserar med sin huvudperson Martin Paz som kämpar mot den europeiska härskarmakten.

Efter sin musikutbildning i Paris samarbetade Varèse till exempel med Cocteau och Picasso om en sorts cirkusföreställning av Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”. Tyvärr blir första världskriget ett hinder i vägen. Han råkar ut för en svår lunginflammation som soldat i kriget mot Tyskland, där han för övrigt har många vänner, och emigrerar år 1915 till USA. Han ser sig i första hand som en världsmedborgare. Eller med hans egna ord: ”Nationerna är något förgånget. Den som inte har en känsla av att tillhöra mänskligheten som helhet är en dumbom.” Hans förhållningssätt till konsten sammanfattar han med orden: ”Den som inte skapar sina egna regler är en åsna.”

Flera av hans partitur, som han lämnat kvar i Berlin, där han då och då hade arbetat, förstörs i en eldsvåda, något han senare i livet aldrig beklagade.

Le Corbusier och Varèse framför Philips Paviljong i Bryssel 1958I sitt nya hemland (han blir officiellt amerikansk medborgare 1927) gör han först succé som dirigent. Han dirigerar bland annat Berlioz’ ”Requiem” inför flera tusen åhörare, med 150 musiker i orkestern och 300 sångare i kören, en konsert tillägnad dem som nyligen stupat i kriget.

År 1920 börjar hans nya era. En ny tonvärld föds. Under 20-talet komponerar han ”Amériques”, ”Offrandes”, ”Hyperprism”, ”Octandre”, ”Intégrales” och ”Arcana”. Och i början av 30-talet: ”Ionisation” och ”Ecuatorial”.

Det glada 20-talet drar förbi som en dans. Paris konstliv blommar upp. Tyvärr har hans gode vän Modigliani gått bort, men andra konstskapande Parisvänner finns kvar, och år 1928 är han tillbaka i Paris för att stanna i fem år. Surrealiströrelsen är i full blom. Poeterna Alejo Carpentier och Robert Desnos blir hans medarbetare. Och en dag träffar han också Miguel Angel Asturias som sänt honom sin bok ”Légendes du Guatemala”, en skrift som innehåller texter hämtade ur quichémayafolkets urkund ”Popol Vuh”. I en dedikation kallar han Varèse ”en ljudets mästare-magiker”. Varèse blir överförtjust över denna gåva och fäster sig särskilt vid en text som redan i början av 1700-talet översatts av Fader Ximénes från quichémayaspråket till spanska. Här känner Varèse igen sig. Han tilltalas av den gryningsåkallan som finns i orden och den fredstanke som genomsyrar människor som upplevt många strider. En av indianvärldens stora myter är gryningsmyten, världsgryningens myt (se min bok ”Quetzalcoatls återkomst. Ett mexikanskt äventyr”), där morgonstjärnan Quetzalcoatl har en huvudroll. Kanhända anade Edgar Varèse betydelsen av denna återkomst.

År 1931 lär denne revolutionäre och profetiske musikskapare känna en annan revolutionär, nämligen teatermannen och poeten Antonin Artaud, som arbetar med olika teaterprojekt som påminner om Varèses idéer om en totalteater, en tidig version av vad vi numera skulle kalla ett konstnärligt multimediaprojekt. Samarbetet är ömsesidigt inspirerande, och de kommer mycket bra överens. Men Varèse måste återvända till New York, och det skissartade librettot som Artaud kallar ”Il n’y a plus de firmament” (Ingen himmel återstår) blir inte klart förrän 1934.

Poème ÉlectroniqueAntonin Artaud sänder sin nya bok ”Héliogabale” till Varèse, sätter upp sitt skådespel ”Les Cenci” och reser år 1936 till Mexiko, där han tilltalas av den revolutionära andan och blir invigd i tarahumaraindianernas solrit Tutuguri.

Varèse ger aldrig upp sitt stora musikteaterprojekt som han kallade ”L’Astronome” (Astronomen) och ”Espace” (Rymd). Men den titel som han slutligen väljer är ”The One All Alone”. Det är ett projekt som delvis inspirerats av en puebloindiansk solmyt från New Mexico och samtidigt har en sciencefictionartad framtidshandling. Ja, ända in i sitt sista andetag bevarar Varèse denna vision. Visionären ser den nya stjärnan, och huvudpersonen, Astronomen, frigör sig ut ur sin kropp. Han blir genom en ljusstråle transfigurerad in i en ny dimension, en sann transfigurationsteater i Artauds anda.

I slutet av 30-talet och i början av 40-talet vistades Varèse både i New Mexico och i Kalifornien. I New Mexico föreläser han om medeltidens och renässansens musik och besöker puebloindianernas välbyggda lertegelbyar. En av dessa heter Taos Pueblo, en by som gränsar till öknen, de heliga snötäckta bergen och Gryningens sjö, en betydelsefull ceremoniplats för Taos’ indianer.

För en kompositör som Varèse är öknarna här i sydvästra USA en stor inspirationskälla. ”Du kan inte ana hur mycket jag älskar öknen,” säger han till sin fru och medarbetare Louise Varèse. Och till sina vänner André Jolivet, som varit hans musikelev, och Hilda Jolivet, som senare skrev en bok om honom, skickar han entusiastiska vykort. Ácoma, den indianska ”himmelsstaden” på en klippa i öknen, är en av de platser som inspirerar honom.

Efter andra världskriget, närmare bestämt 1951, börjar Varèse komponera sitt troligen mest berömda verk, ”Déserts” (Öknar).

År 1934 hade ”Ecuatorial” uruppförts, en skapelse där det ingår en Popol Vuh-text som hans mayaindianske vän Asturias (nobelpristagare i litteratur år 1967) hade översatt. Det dröjde ända till år 1959 innan nästa Ecuatorial-uppförande ägde rum.

Edgard Varèse, John Cage, och Max Neuhaus, New York TimesSextiotalet blev ett mycket framgångsrikt årtionde. Många Varèse-konserter ägde rum på många håll i världen. Tonsättare som John Cage (född 1912) och Karlheinz Stockhausen (född 1928) besökte hans gästfria hem i New Yorks Greenwich Village, där hans elev och assistent Chou Wen-chung var en ständig gäst. Varèse utsåg honom någon månad före sin bortgång (november 1965) till den som skulle ta hand om hans kvarlåtenskap.

En annan nära vän och välsedd gäst var poeten och f.d. diplomaten Saint-John Perse, som år 1945 på en ö (Seven Hundred Acre Island) utanför USA:s östkust hade fullbordat sitt stora diktepos ”Vindar”, där den amerikanska kontinenten har en huvudroll.

”Du valde aldrig den enkla vägen,” sade Perse år 1963 till sin vän Varèse.

”Vindarna äro starka,” skriver nobelpristagaren Saint-John Perse. Stora vindar drar genom Nya världen. Och den nya värld som både Perse och Varèse såg som en möjlig gryning lever kvar i deras verk och kan också anas i min nya komposition ”Time Zero. Bells in the Wind”.

Det gamla tonskrädderiet var inte nog för en ljud- och tonskulptör som Varèse. Nya tonvärldar måste upptäckas. Vi skräddarsyr ofta våra röster och våra toner och tycker att de passar i välsydda kostymer. Det finns lyssnare som upplever Varèsemusiken som kakofonisk, speciellt sådana som älskar välanpassade melodier.

Edgar Varèse talade ofta om sin musik med ord som ”rytmer, frekvenser och intensiteter”. En matematiker och filosof vid namn Wronski (1776–1853) skrev en gång om musik som ”förkroppsligandet av den intelligens som finns i ljud”. Detta var en musikuppfattning som tilltalade Varèse, och när han träffade den svenske tonsättaren Folke Rabe i sin klangstudio i New York på sextiotalet talade han om sin musik som ”organiserat ljud”.

Liksom John Cage var Edgar Varèse en ljudsamlare och en ljuduppfinnare. I början av 1958 bearbetade han ljud i en studio i Holland, där han skapade ”Poème Électronique” som sägs ha upplevts av ca två miljoner lyssnare på Världsutställningen i Bryssel sommaren 1958. Denna elektronmusik kunde höras i en fantasifull paviljong ritad av arkitekten och kompositören Yannis Xenakis. Musiken tillsammans med bildprojektionerna på paviljongens oregelbundna innerväggar med dess 425 högtalare har enligt en besökare jag talat med gjort ett outplånligt intryck.

Edgar VarèseVad betyder Varèse i dag? Vem spelar hans förtätade och intensiva flöjtkomposition ”Density 21.5” i Sveriges och världens konsertlokaler? En gång hörde jag detta musikstycke i en kyrka i Montségur i Sydfrankrike, en pilgrimsort för dem som känner till de medeltida trubadurerna och katarerna. Varèse såg långt in i framtiden och förstod att uppskatta medeltidens tonspråk. Till hans favoriter hörde 1300-talsmästaren Guillaume de Machaut.

Kinesisk, indonesisk och japansk musik stod honom nära, och måhända kände han även till den tibetanska sakrala musiken med dess tidlösa genomskärande och befriande oändlighet och dess djupa basröster som inte begränsas av tiden.

I Paris och under sin New York-tid träffade han den civilisationskritiske författaren Henry Miller, som på ett entusiastiskt sätt skrivit om honom i sin bok ”The Air-Conditioned Nightmare”.

Tonförnyarna Morton Feldman och John Cage tillhörde dem som förstod att uppskatta hans verk. Den sistnämnde sa en gång till mig att han tänkt göra en opera om Tibets store yogi och poet Milarepa, en verklighetsnära sångare och eremit som levde på 1100-talet och som jag tror skulle ha uppskattat Varèses musik. Zenbuddisten John Cage förstod, liksom Milarepa, utmaningens roll. En av hans kompositioner, som för inte så länge sedan började spelas i Halberstadt i Tyskland, kommer att pågå 639 år. Första delen av detta musikverk består av 17 månaders tystnad.

Om inte det fria flödet får fylla världen med inspiration uppstår blockeringar, farsoter, krig … Varèse tillhör de skapande människor som förstod konstens sanna väsen. Den 22 juli 1933 sa han på tal om depressionen och oron i tiden: ”Krig är en destruktiv och kronisk olyckshändelse och konst en levande ständigt flödande kraftkälla.”

Percival

Flera verk av Edgar Varèse kan man lyssna till här

http://www.youtube.com/artist/edgard_var%C3%A8se