Musikens porträtt
Victoria Jordanovas exceptionella resonans
Victoria JordanovaInom konstmusiken förväntas instrumentalisten till viss del underordna sig musiken, och stå till verkets förfogande, men vissa musiker har en sådan stark personlighet att verken de framför blir språngbrädor för den egna integriteten. Detta måste inte vara något negativt även om det går emot många av de gängse uppfattningarna. Men det är viktigt att ha i minnet att det bygger på en överensstämmelse mellan musik och instrumentalist. Att det finns en exceptionell resonans mellan människa och musik.
Denna starka samklang finns mellan John Cage och harpisten Victoria Jordanova. Intensiteten i hennes förståelse för Cages musik är så stor och intuitiv att man lätt glömmer bort att hon framför någon annans musik när man lyssnar på hennes inspelningar av ”Postcard from Heaven” och ”In a Landscape”. Kanske beror det också på att Jordanova har valt ett så förhållandevis ovanligt soloinstrument som harpan, att hon därmed kunnat muta in ett område som praktiskt taget blir hennes eget. Men att säga det vore ändå att förringa hennes kapacitet. Instrumentet är bara verktyget med vilket hon uttrycker sin förståelse och intuition.
Viktoria Pop Jordanova föddes 1952 i Serbien. Hon studerade vid Mokranjac-konservatoriet för musik och filosofi i Belgrad, och har bland annat en fil kand. i musik vid universitetet i Michigan. Numer är hon bosatt i Kalifornien där hon sedan 2003 driver ArpaViva. ArpaViva är dels ett skivbolag, dels en organisation som lyfter fram harpan och dess konstmusikaliska repertoar.
Digitala avtryck
Utsnitt ur partituret till empreintes digitales
Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via en närstudie och analys av ett specifikt verk – empreintes digitales från 2009 – får vi läsare ta del av en för många ny, och samtidigt förhoppningsvis varaktig, bekantskap inom den svenska tonsättarkåren.
Joakim Sandgrens musikaliska språk har länge fascinerat mig. Både hans estetiska val att i varje stycke begränsa det musikaliska materialet till att bestå av endast ett fåtal ljud men också, och kanske huvudsakligen, hans sätt att koppla samman musikens instrument, akustiska som elektroniska, till en väv av inbördes relationer. Det finns en envishet i musiken, en konceptuell klarhet och en homogen ljudvärld som rör sig mot något mekaniskt, industriellt. Med en musik som ofta är uppbyggd av pulserande linjer har han arbetat fram ett eget musikaliskt språk där de enskilda klangliga detaljerna är lika viktiga som helheten.








































