Skulefestivalen - den onördiga

jul282012
Skrivet av Stefan Estby
PDFSkriv ut

Det mäktiga SkulebergetDet mäktiga SkulebergetSkulefestivalen vid Skuleberget i Docksta vid Höga kusten i Ångermanland är kanske den minst profilerade. I år rockmusik, blues, visor, psalmer, jojk, dialekt och norrländska delikatesser.

Sommarsverige vimlar av festivaler. Vår korta sommar är späckad med utomhusarrangemang och de allra flesta är nischade efter arrangörernas intresse och spekulativa idéer. Ibland också efter lokala möjligheter och egenheter. Flera festivaler är relativt gamla, inarbetade och folkkära.

Några av de mera kända exemplen - som nu är tjugo år eller äldre - är Hultsfredsfestvalen som är en rockfestival för ungdomar. Den brukar ligga före midsommar, i mitten av juni i år. En annan rockfestival anordnas i Arvika i juli. Bluesfestivalen i Åmål i början av juli brukar intressera gamla s.k. raggare och äldre och medelålders mcåkare. Visfestivalen i Västervik, drar till sig båtfolk och semesterfirare från hela landet. Dessa festivaler är både lokala och riksangelägenheter. Bondkomikerfestivalen i Munkfors är en lokal värmländsk företeelse, men med artister från andra delar av landet, artister som uppträder i samma anda. Dialekt är en nödvändig, uppskattad och självklar ingrediens. Men det pris som årligen delas ut går till komiker och andra som på något sätt kan påstås arbeta i Fridolf Rhudins anda.

Skulefestiveln är originell eftersom den är bredare än de andra lokala festivalerna. Både beträffande innehåll och publik. Även om visorna i Västervik fått blandats med schlagerlåtar har Skule större bredd med lokala förmågor, dansinslag och dialekt, vilket Västervik saknar. Även lokal mat och arrangemang för barn saknas där.

Jill Johnson  Jill Johnson Raggare och hårdrocksungdomar som i Åmål och Hultsfred syns inte till. Det finns möjlighet att komma med båt och bo på campingplats, men endast sju husvagnar och ett fåtal båtar syntes vid den lilla campingen vid stranden i Docksta år.

Publiken bestod även i år av boende och familjer från regionen samt sommargäster. Många så entusiastiska att de kommer år efter år. Men även om festivalen räknas som en sommarens höjdpunkt konkurrerar den med andra begivenheter i området. I år var det så många arrangemang i närområdet, Sundsvall, via Kramfors och Örnsköldsvik att Bernt Böhlenius, en av krafterna bakom Skulefestivalen, beslutade att flytta fram festivalen en vecka. "Folk räcker helt enkelt inte till."

Det hjälper inte att spelplatsen är noga utvald, magnifik med det branta Skuleberget i bakgrunden. Vid vackert väder försett med klättrare som publiken kan följa på deras väg mot toppen. Scenen och läktaren är väl tilltagna. Invid scenen finns en gräsmatta där en evig regellös fotbollsmatch med plastboll pågår timme efter timme. Det finns en rullstolsläktare, sagotält för mindre barn. Ovanför och bakom läktaren en plan yta där det finns lokala läckerheter att köpa: tunnbröd, messmör och getost, älgkorv och renkött, även närtillverkade chokladpraliner. För den som är sugen finns kaffe och bröd, svamptoast, och även internationell mat som bratwurst och wokmat. Tyvärr inga kolbullar i år, men gott om plats att mingla med vänner och grannar om pågående artist inte faller en i smaken. Myggservetter finns i alla kiosker och utedass på diskret avstånd.

Marta Parkman med BoboMarta Parkman med BoboArtisterna är utvalda med föredömlig bredd för att passa "alla". I alla fall alla som kommer hit. Snygga reklamfinansierade foldrar innehåller presentationer med bilder och även tips om andra evenemang.

Årets och förra årets konferencier, Jacke Sjödin, ursprungligen från Sollefteå och "känd från teve" som rimekvilibrist. Han visar gärna prov på detta och sjunger egna texter i skarven mellan artisterna. Till publiken stora förnöjelse.

Festivalen inleddes fredagen den 13(!) med flamencodans som kan tyckas malplacerat här uppe i Norrlandsskogen. Vissångaren Peter Lundblad tog vid och efter honom kom slaBang med Kung Bore, De bjöd på mångsidig underhållning som rörde sig mellan Sven Ingvars och Beatles, reggae och jojk. Hela publiken jojkade villigt på Bores uppmaning och tyckte det var kul.

Jenny Alsenius i röd klänning, förstärkt med med gitarr, munspel och bas, sjöng blues. Hon är från trakten men utflyttad till Göteborg. Jill Johnson avslutade kvällen med sin mäktiga stämma. Tre duktiga musiker bidrog till stämningen. Hon berättade att hon en gång klättrat på Skuleberget. Man får förmoda i andra skor än de rosa högklackade hon valt för kvällen. Ett försök till övernattning i tält i samband med klättringen botade hennes vildmarksintresse. Inte så mycket för tältets skull som för myggens.

Theresa AnderssonTheresa AnderssonLördagen den 14 juli, tillika Frankrikes nationaldag, blev ännu fylligare. Föreställningen började tidigare och drog större publik. Det fanns klättrare på berget att följa. Solen sken till att börja med och Marta Parkman inledde med Alice Babs-låtar. Sextio år gammal swing i ny tappning uppskattades, men slutnumret Vi sjunger så bra tillsammans, som Alice Babs en gång framförde tillsammans med upphovsmannen Povel Ramel, tände publiken fullständigt.

Den lokala förmågan Ulrika Bodén vann publikens hjärta med psalmer (!) men inte vilka psalmer som helst utan översatta till så kallad Röåndialekt av Nicke Sjödin, vår konferenciers pappa som arbetade hårt med att föra ut denna dialekt i världen och lade ner ett stort arbete både text- och ljudmässigt. Han översatte till och med första Mosebok. Av oklar anledning. Han skrev förstås även andra texter och sonen Jacke fick möjlighet att kommentera och minnas sin far till denna publiks stora förnöjelse.

Flamencogrupen kom tillbaka för att ännu en gång understryka bredden på festivalen. Gruppen Gibrish underhöll med skrömt och egensinnig musik. Theresa Andersson, en mycket musikalisk flicka från Gotland som lämnat födelseön för att musicera och uppträda i bland annat New Orleans, framträdde med sin enmanspedalorkester.

Jerry Williams med musikerJerry Williams med musikerKvällens och festivalens final som utgjordes av Jerry Williams tillsammans med åtta superba musiker. Det tog en halvtimme att rigga, nästan hela tiden under mörker på scenen och tystnad. Inte ens Jacke Sjödin fick låta. Men sedan rev det loss. Till hela publikens jubel. Det stora utrymmet framför scenen var fullt av rockande och fotande publik i olika åldrar. Publiken på läktarna gav stående ovationer. Ingen minglade på avsatsen ovanför. Försäljarna packade ihop och gick fram och lyssnade och njöt. Efteråt gick alla därifrån nöjda efter dubbla extra nummer. Sjuttioåringen som kan ännu var alla överens om. Det allra bästa till sist.

Alla utomhusfestivaler är beroende av vädret. Även den här. Enligt arrangören drog den kalla och regniga fredagen 1200 i publik, men kvällen fick uppehållsväder. Den mera välmatade och soliga lördagen drog 2000, men min bänkgranne trodde det var flera. Inte rekord, men tillräckligt för att bordtennisföreningen Docksta BTK ska slippa gå med förlust. En liten skur framåt kvällen fick publiken att dra på regnkläderna, men de åkte av igen. Publiken gick iväg i skymningsljuset vid halv tolv, blickande efter nästa års festival som blir den trettionde. Jubileum med andra ord. Förväntningarna är stora.

Stefan Estby, text och bilder

 

Inline article positioning by Inline Module.

Essäer om musik

Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 1

Publicerad i Essäer om musik

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade på fyra stycken boxar. Med tanke på att ...

Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 2

Publicerad i Essäer om musik

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade på fyra stycken boxar. Med tanke på att ...

Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 3

Publicerad i Essäer om musik

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade på fyra stycken boxar. Med tanke på att ...

Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 4

Publicerad i Essäer om musik

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade på fyra stycken boxar. Med tanke på att ...

Modernismens förlegade idiom

Publicerad i Essäer om musik

Det blir lätt komplicerat när musik och ideologi blandas ihop. När det sker från ett musikaliskt perspektiv uppstår idiom och ivissa fall dogmer, när musik istället används i politiskt syfte uppstår propaganda. Finns det egentligen musik som är försvarbar på ...

Som en spark i arslet på varenda kotte!

Publicerad i Essäer om musik

 

Vad är det som får folk att betala hundratals kronor, ibland mer, för en bit plast från band som knappt kan spela, än mindre sjunga, och som i låtskrivandet praktiskt taget saknar all finess överhuvudtaget? Samlardjävulen är väl en del ...

MAERZMUSIK – Ett västerländskt slagverkverksdrama med etniska inslag

Publicerad i Essäer om musik

Den tolfte upplagan av Berlins stora nutida musikfestival – Maerzmusik – har nyss avslutats (15-24/4) och förpassats till det auditiva minnets utmarker. De tio dagarna var uppdelade i två delar eftersom årets festival baserades på två huvudteman: Dels ...

Oi! The Essay – Rännstenens skrik ekar fortfarande

Publicerad i Essäer om musik

Rakade skallar, Dr Martens-kängor och nazistiska åsikter är tre attribut som gärna sammankopplas med skinheadkulturen och Oi!-musiken. (Nid)bilden är en stereotyp sådan som inte minst befästs genom filmer som American History X och Romper Stomper. Det finns dock ...

Musik som minnesmärken

Publicerad i Essäer om musik

Om relationella ramverk, bilder av identitet, igenkännandets betydelse och tixotropiska förbindelser i konsten via den norske tonsättaren Lars Petter Hagen och hans tankedialog med den franske installationskonstnären Christian Boltanski

”På mange måter jobber jeg med musikk som minnesmerker. Christian ...