Nun will die Sonn’ so hell aufgeh’n…

jul112012

Skrivet av Oliver Parland

Musik - Essäer om musik

Der Tag ist schön auf jener HöhnSå inleds “Kindertotenlieder” av Gustav Mahler. Vad jag här vill arbeta mig fram till är en insikt i hur ljuset av en ide’ omvandlas och ger ett utslag i ett helt livsverk. Samt det som hindrat mig att slutföra mitt största koncept. Genom decennier.

I Mahlers fall kretsade hans skapande ständigt kring brodern Ernst död. Ernst den sjuklige alltsedan födseln drabbad av invaliditet och plåga i den form som på den tiden accepterades som ett öde, och därför finns ingen diagnos i dagens mening. Han tvinar bort och dör. Mahler tillbragte mycket av sin barndom med att trösta brodern på hans ständiga sjukläger med berättelser, sagor. Och vill man förstå Mahlers musik måste man förstå att varje verk är en abstraherad berättelse, de saknar en programmusikalisk musiks konkreta åtbörder men bär en alltid en kärna, en urhistoria, en formskapande primärfantasi som konstituerar allting gravitationspunkt…

Denna urfantasi är som den mexikanskamerikansktyske psykoanalytikern Stuart Feder visat fratricide, brodermordet…

Jag vill här antyda det syskonmord, barnamord och dess ursprung i en invertering av fadermordet vår kultur så strängt bygger på, antingen det är förnekat, fördolt, förskjutet eller utvidgat.

Den som har bestigit Ane den Gamles hög då det ännu var tillåtet har medvetet eller omedvetet varit i kontakt med dessa dolda skikt av förhistoria och myt. Myten innehåller alltid en kärna av verklig reell natur och ett element av psykisk bearbetning av ett psykologiskt behov, en dröm, en gestaltning av en inre konflikt…

Den eviga kampen om trianguleringen, fader, moder, barn, syskon och alla dessa trianglar omvända, rättvända mellan alla i en verklig eller fantiserad familjekonstellation.

Gustav MahlerDen som haft barn eller syskon kan med säkerhet minnas ambivalensen, kärlekshatet, svartsjukan, syskonavunden och den innerliga kärlekens och solidaritetens snabba kast och växlingar. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det som idag syns oss helt irrationellt och primitivt, ja "onaturligt", omoraliskt i själva verket ursprungligen varit högst befogat i denna ambivalens, nämligen det faktum att i fattiga U-länder minskar ett barns överlevnadsmöjligheter dramatiskt om det får ett syskon före fem års ålder. Det finns inget skäl att anta att det inte varit så även här då förhållandena var snarlika här för halvtannat sekel sedan…

I folksagor, i myter och i sånger, ballader lever dessa fossila element kvar i de sediment och avlagringar kultur och dess underarter efterlämnat. I Finland finns den gamla balladen ”Velisurmaaja”, brodermördaren där moderns enträgna frågor kring det dystra ansiktsuttrycket, blodet på dolken till slut efter undflykter avslöjar gärningen, i sin som jag antar mer ursprungliga form finns den i den skotska balladen ”Edward, Edward” den Brahms använder två gånger, och som jag tidigare visat annanstans går igenom hela hans produktion i olika motiv, för Beethoven var det åter Prometheus som var identifikationsgestalten… Och Mahler skall vi återkomma till…

Detta är även drivkraften bakom Shakespeares dramer, Dostojevskijs romaner och allt detta vilar på den grund de klassiska dramerna i deras sakrala funktion utgjorde. Och bakom detta kan vi ana långt äldre avlagringar, historien om Gilgamesh och Enkidu deras kamp mot Humbaba som åter faller än djupare ner i underjordens mörker… Och vi anar att Wagner gjorde ett försök att loda till de yttersta djupen i sin konst i försöket att skapa ”allkonstverket”, det som tyvärr fullbordats i filmens ytligare illusion än i en syntes av allt vad vi kan och förmår. Och givetvis är det omöjligt att i dag hitta en likvärdig i en så genibegåvad grandiositet hos en som ansåg att allt som föregått honom, grekiska dramer, sagor diktning, och all musik inklusive Bach och Beethoven bara varit till för att han Richard äntligen skulle komma och fullborda allt. Strängt taget tror jag att hans antisemitism bottnade främst i detta att han ansåg att judendomen stod i vägen för HANS nya förkunnelse, en religion där gamla testamentet avskaffats och ersatts av Wagner…( Han läste enligt Cosima en gång under ett par dagar i Gamla Testamentet kursoriskt och förklarade sedan att det var ”oläsbar smörja”)… Tydligen stod där inget som kunde hänföras till Wagners ankomst… Den eventuellt oäkte sonen till en Geier (gam) som efter makens tidiga död snabbt gifte sig med den sagde Geier… Gamen som i Egyptisk mytologi var tvåkönad och självalstrande. Ett fruktbart tema… Efter denna psykoanalytiska excess skall jag dock nu återgå till själva ämnet…

KindertotenliederVad betydde då brodern Ernst lidande sjukdom och död för Mahler? Vi vet att han älskade denne broder speciellt mycket, att han innerligt älskade sin låghalta mor och upplevde faderns brutalitet och de häftiga grälen mellan föräldrarna som outhärdliga. Det sägs att han sagt om sin musik där högt och lågt blandas med sådan utsökt effekt att detta går tillbaka på ett barndomsminne när han störtat ut på gatan för att komma undan ett uppträde mellan föräldrarna i yttersta sönderslitenhet och då på gatan ställs inför en positivhalares” Ach Du lieber Augustin”… att det är denna kontrast han vill återskapa… Modens bräcklighet och lidande, faderns brutalitet och flera syskons död, och märk väl på den tiden dog alla hemma, alla bevittnade dödskampen… Något vi kan se som ett kärnmotiv i Edvard Munchs målningar, ibland avbildat öppet och brutalt, ibland fördolt, eller omvänt…

Dock bör vi notera Mahlers betydligt mer behärskade och fast strukturerade intellektuella inställning till död och lidande. Skriets stelnade expressionistiska evighetsögonblick finns inte. Och det finns ett häftigt avståndstagande i repliker som ” sjukdom är brist på begåvning”. Mahlers musik är sprungen ur naivaste folksaga besjungen och djupaste filosofiska jakobsbrottning… Därmed ur djupaste mytiska skikt. Där Wagner medvetet vill omgestalta gamla medeltida myter, sagor och legender efter sitt personliga behov, faller Mahler tillbaka på det autentiska, äkta och naiva. Som det sagts: Wagner upphöjer operan till symfoni, eller omskapar symfoni till opera, han som ansåg att dikten stod över musiken, Mahler åter sublimerar folkvisan till symfoni och ansåg att tonsättaren bör hålla sig ifrån de största dikterna, att endast de mindre kunde ges musikalisk gestalt… Hos Wagner är hjälten alltid hans eget alter ego, hos Mahler är hjälten alltid den döde brodern eller systern… Och det är intressant härvid konstatera att Mahlers teman inte i sig är teman utan monument över redan döda motiv och teman… Om man anklagar honom för att bristande förmåga eller originalitet i att skapa nya beror detta på att man förbiser eller inte känner till detta. Och ingen tonsättare eller komponist har någonsin skapat något som inte citerar eller hänvisar till något annat, äldre, ursprungligare… Den hårdstrukturerade serialismen eftersträvade detta men av de få verk som blivit kvar kan vi konstatera att de dock lever vidare enbart därför att lyssnaren i dem kan dels ana något helt nyskapat men som trots det hänvisar till något som funnits redan förut… Som kan kännas igen genom att det är obekant… Det totalt obekanta är meningslöst, likt en enskild ton förblir meningslös om den inte följs av en annan eller av tystnad… För den som drabbats av tinnitus är väl tystnaden den skönaste av toner…

Mahlers fratricideMen den eviga absoluta tystnaden är den yttersta fasan, den ingen uthärdar… Fylls då den döves sinne ut av ett ’något annat’ något bortom tystnaden eftersom han härdar ut och med andra sinnens hjälp skapa en kropp av det imaginära ljud han aldrig hört, förnummit? Men här vid stumhetens gräns, vid de dödas boning skall vi åter stanna och likt jakthunden söka upp ett nytt spår…

Eller åter ta upp det som vi förvillat oss ifrån…” för mig är villebrådet fritt när det jagas i dödsskräck av hetsande koppel.”(Ur Rabbe Enckells ”O spång av mellanord”…)

Vad jagar jag då här? Vilken är den tanke jag vill fånga, den fria… evigt ogripbara…

Den flyr mig som en hind

Som Dafne Apollon…

Det som utlöst denna essä är i grunden gåtan kring andantesatsen i Mahlers sjätte symfoni, den som sagts inte ha nästan några motiviska eller tematiska anknytningspunkter till de tre övriga… Det har sagts att satsen knyter an till ”Kindertotenlieder”, speciellt den första… ‘Nun will die Sonn’ so hell aufgeh’n… Själv tycker jag mig se att satsen anknyter till alla sångerna i sin symfoniska bearbetning…

Nu ser jag att det förmodligen ser ut så: Denna sats skisserades samtidigt med eller strax efter Kindertotenlieder där vissa idéer nu kunde expanderas, där eventuella idéer som inte kunnat användas i sångerna nu kunde tas i bruk. Satsen är konstfullt uppbyggd, men inleds med ett tema som anklagats för att utgå från Marschners, en andra-eller tredjerangstonsättares idiom. Själv anser jag att detta är en anakronism. Modellen är likt huvudtemat i fjärde symfonins första sats den tidige Schubert. Den växer ut via ett ”suckmotiv” till en allt större båge. Denna ingivelse kan påminna om de intermezzoaktiga satserna i följande symfoni, men här intensifierad och utvidgad i samband med tillkomsten av symfonins tre övriga satser. För om man lyss till den skilt för sig är den definitivt inte den sats som gjort sexan till en av de märkligaste som någonsin skrivits. Det verkar som Mahler ofta skapade mellansatserna först i ett slags spontan ingivelse, senare gav han sig på huvudsatsen och sist på finalen. Men denna sats utgör trots allt en central och total förutsättning för allt det övriga, den enda avspänningen och vilan i hela verket…

Koskällorna som symbol för den yttersta ensamheten uppe i alplandskapet, kan ha tillkommit som ett komplement till de himmelska visionerna i Kindertotenlieder, där speciellt raderna ” Der Tag ist schön, auf jener Höh’n” och ”Sie ruh’n wie in der Mutter Haus”… i nästsista och sista sångerna… För vad detta andante uttrycker är inte skuld, sönderrivenhet och ångest utan ett upphöjt lugn, en oändlig frid. I skarpaste kontrast till de övriga satserna raseri, spöklika visioner, heroiska, ödesdigra till sist katastrofala och totala undergång i den förlorade kampen mot ödet… Om man säger att satsen inte innehåller något gemensamt tematiskt material med de övriga satserna missar man alltså att den i själva verket är utgångspunkten för hela verket. I sig innehåller den inget av Kindertotenlieders stränga, strama ekonomi eller ofta Bachlika konstfullhet, den är som sagt mer i Händels al fresco stil alla konstfulla konstgrepp, omvändningar, förstoringar, förminskningar och fortsatta variationer till trots. Det är i de tre övriga satserna stramheten återkommer nu utvidgad till enorma proportioner, men besynnerligt obeveklig och obönhörlig i varje ton… Inte en ton kunde ändras, inte passage förkortas…

Kain och AbelEndast för att visa på den väl dolda konstfullheten, lyss på eller se på första satsens fallande oktav, med dess upprepning via ett litet motiv där den lilla tersen fylls ut av en sekund. Detta punkterade motiv blir en kärna genom hela verket. I sista satsen byggs satsen upp av oktavsprånget tersmotivet i kräftgång, en "Vade retro Satanas" i en avvärjande gest och detta avvärjande av det onda fortsätter genom hela satsen där så ’hjälten’ fälls av tre hammarslag och därefter en begravnings koral, följd av det sista ’Ödesmotivet’ det som gett det rytmiska urmotivet till hela verket, samt symbolen för den "kosmiska katastrofen" en treklang i A-dur (det kosmiska Högmodet) som övergår till katastrofens a-moll treklang då ciss- obönhörligt sjunker till c. Men den sista gången hör vi endast a moll treklangen… Allt är förlorat, uppgivet, totalt, Mors inevitabilis vincit…

Hela symfonin är alltså ett Memento Morii… Man har förundrat sig över att Mahler skrev detta under sin kanske lyckligaste tid, gift och med två små barn… Det fanns givetvis geniets premonitoriska aningar om förestående olyckor, alltså sådant som koma att besannas… Men vi psykoanalytiker tycker oss ’veta ‘att föraningar och rädsla för framtiden grundar sig på upplevelser från det förflutna. I Mahlers fall var det inte frågan om onda föraningar, snarare var det nu att han i sin lyckligaste tid kunde släppa fram det smärtsammaste, känslorna kring de döda syskonens lidanden, plågor och död… På ett så förkrossande sätt. Men redan Mahlers första bevarade verk ”Das Klagende Lied” handlar just om brodermord. Den grundar sig på en version av den gamla sagan som finns i Grimms sagor, nämligen ”Den sjungande benpipan”. Mahler själv skaldar: Beim Weidenbaum, in kühlen Tann. /Da flattern die Dohlen und Raben/Da liegt ein blonder Rittersmann/untern Blättern und Blüthen begraben…

En vandrande spelman ser på sin vandring en benknota blixtra till i skogen, tar den, täljer sig en pipa och börjar spela på den. Men benpipan sjunger sin egen sång, om hur han dräpts av sin broder som nu skall förmäla sig med den unga drottningen. Ett svek då bröderna dragit ut för att finna den sällsynta blomma som skall bryta den stolta drottningens högmod. Den yngre brodern finner blomman, lägger sig att vila varpå den äldre brodern smyger sig på honom, dräper honom och sedan ger sig av till slottet att utkräva belöningen… Nu drar spelmannen genom bygderna på sin väg fram till slottet där han spelar upp benpipans sång inför hov och gäster. Kungen, brudgummen rycker i hädiskt hån benpipan till sig och spelar på den som nu sjunger ”Broder min broder varför har du dräpt mig.” I skogen vitnar min unga kropp”… Givetvis blir det total katastrof, i Mahlers omdiktning störtar murarna samman och hela verket slutar i den naiva frågan ” Wa sist es wohl mit dem Hochzeitsmal ”… Gotik så det förslår. Undrar om inte dagens ungdom kunde och borde bekanta sig med verket…

Gilgamesh and EnkiduSjälv anser jag att alla Mahlers verk på sätt eller annat är knutna till denna saga, myt eller urfantasi som vi ju återfinner som jag visat i ständigt återkommande omgestaltningar, Gilgamesh, Osirislegenden, Bibelns Kain och Abel, i Kalevala i Eddan, i Shakespeares skådespel, i Wagners operor, Dostojevskijs romaner, hos Nesbö… Att den tydligaste och mest avslöjande gestaltningen återfinns i Sofokles ”Kung Oidipus” är inte förvånande i sig, tillräckligt lapidarisk för att förstås av alla, tillräckligt avlägsen för att inte bli hotfull… Att de på sin tid upplevdes som långt mer närliggande och upprivande är säkert.

Psykoanalytikerna Moses och Egle Laufer har påvisat att under puberteten struktureras hos varje människa en central masturbationsfantasi runt vilken hela vår personlighet byggs upp i sin slutliga vuxna form… De som invänder att alla eller flickor etc. inte masturberar förstår inte att själva den akten kan försiggå omedvetet, i drömmen, under andra aktiviteter eller i dagdrömmar, fantasier, kroppsliga övningar … Inte för inte skulle kvinnor rida på damsadel, inte cykla eller sy trampsymaskin under viktorianismen. Moralisterna har ofta en djupare insikt i det omedvetnas skrymslen än de förment frisinande och insiktsfulla i sin naivitet… Men alla dessa fantasier måste falla tillbaka på de tidigare infantila fantasierna, de oidipala och preoidipala där drifterna och det omedvetnas strukturer redan på ett avgörande sätt skulpteras fram.

suicideVissa banor och vägar släcks ut, andra uppstår, förstärks och förstoras. Hos geniet konstitueras detta dels av den exceptionella begåvning som finns, men framförallt av den ihärdighet med vilken driftsenergin riktar sig mot skapandet. Hos geniet blir detta hela personlighetens essens och väsen… Och parallellen till neurotikerns, och den psykotiskes eller den perverses "skapelse” är inte oväsentlig. Det enda är att den skapande anden är fri i sin skapelse, de övriga är inlåsta, och invävda i den puppa de inte kan bryta… Ett fängelse där barnets infantila sexualitet och förställda oskuld strängt bevakas av överjaget. Samme fångvaktare som ironiskt nog är slav hos det idealiserade barnets grandiosa majestät…

Det är möjligt att förutsättningen för skapandet är att gränsen mellan alla dessa funktioner är flytande, och osmotiskt permeabel, samtidigt som det aldrig bör petrifieras i en rent intellektuell strukturs abstrakta och kyliga grepp. Det heliga bör bära blod i sitt hjärta, passion och kraft… bakom förhänget. Sigmund Freud, Rene’ Girard och Gustav Mahler bär alla på samma insikt… Men vår tid vill dölja, glömma och utradera denna. Priset blir som Janine Chasseguet-Schmirgel visat regression, inte framsteg och en återgång till den blods-och våldsmystik som stam-, klan-, och chauvinism, ja nationalism föder. Blut und Boden. Vi ser i fallet Heidegger att raffinerad och djup filosofi inte ger något skydd… Inte ideologier, politiska teorier heller. Alla Mahlers verk innehåller det ”skrik” Guido Zeccola beskriver i sin kompakta essä om ljudet. I Gilgamesheposet beskrivs hans skrik då Enkidu, dött. Skriket inför döden inverteras till skapelseskriket i den tidigaste sakrala mytologin, medan vi uttrycker det i ” i begynnelsen var Ordet”, där det ordnande, strukturerande ställs mot kaos.

Idag är oron befogad kring detta förnekande av mordet och de mordiska intentionerna. Enkidu, vildmannen, Kain och Abel, Ismael lik vildåsnans son, Isak, Jakob och Esau…Blodet ropar från marken och kräver mer om inte offret kan ges en symbolisk gestaltning i det heliga, i den sakrala riten, i den bearbetning som sker i religion eller i konstnärlig form…

För Mahler är all musik en berättelse som avslöjar att ett mord har skett, helt i Girards anda. Hans symfonier och sångcykler kretsar ständigt runt detta, och orkestern, sången är den benpipa geniet spelar på, och vi lyss till. Jag skall senare återkomma med en analys av motiv och teman, samt med en berättelse om min egen intention, mitt egen plågsamma intention in statu nascendi…

Oliver Parland