Den långa dödsdansen. En essä om Deadheads - Tidningen Kulturen

Essäer om musik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Deadheads vid Red Rocks Amphitheatre 1987. Foto: Mark KnowlesSubkulturer inom musik brukar ofta vara förknippade med en specifik genre. Tänk punk, rockabilly eller black metal. Men det händer också att en subkultur odlas kring ett enda band. Ett sådant exempel är deadheads, vilket var namnet på särskilt hängivna fans till Grateful Dead som följde bandet från spelning till spelning, år ut och år in. Ibland under flera decennier.

Bandet började spela tillsammans 1965 och var aktiva under 30 år. När frontfiguren Jerry Garcia dog 1995 slocknade en hel subkultur som varit en självklar del av amerikansk populärkultur. Grateful Dead, eller The Dead som fansen valde att kalla dem, förknippas ofta med användandet av LSD. Inte så konstigt kanske då de tidigaste spelningarna ägde rum på ”acid tests”, ett slags multimediaevenemang arrangerade av en grupp människor med anknytning till beatkulturen som kallade sig The Merry Pranksters. Gruppens centralgestalt var författaren Ken Kesey som några år tidigare hyllats för sin debutroman "Gökboet". Grateful Dead agerade husband på festerna, där besökarna tog LSD ihop och dansade till bandets långa bluesjam och blixtrande stroboskop. Det bör tilläggas att drogen fortfarande var laglig vid den här tiden, vilket gjorde att festerna kunde pågå förhållandevis ostörda. Men Grateful Deads kopplingar till LSD tog inte slut med att acid test-festerna upphörde. Bandet lockade till sig en publik som långt efter sextiotalet fortsatte att ta drogen.

Deadheads-kulturen som den blev känd i massmedia uppstod först en bit in på 1970-talet. Tusentals människor hade börjat följa Grateful Dead och för många hade bandet blivit en livsstil. I ett YouTube-klipp från ett amerikanskt tv-inslag om deadheads berättar en ung kvinna att hon efter sin 50:e konsert med bandet slutade räkna spelningarna. Det var alltså inte bara bandet som åkte på turné. Stora delar av publiken gav sig också ut på vägarna och hela familjer kunde resa tillsammans. Liksom de flesta subkulturer som är kopplade till musik hade deadheads flera typiska attribut. Dödskallen med rosorna från en tidig konsertaffisch var en återkommande symbol som trycktes på klistermärken, t-tröjor och liknande. Ett annat attribut som kom senare var användandet av batikmönstrade kläder.

Att gå på en Grateful Dead-konsert var för många som att ta en kollektiv tripp, en tripp som, om allt stämde, tog publiken långt ut i rymden. Bandets ljudtekniker var dessutom den legendariske LSD-kemisten Owsley Stanley, och det hände att medlemmarna var påverkade på scen. Enligt Carolyn ”Mountain Girl” Garcia, som var gift med Jerry Garcia och levde med honom under många år, gjorde bandet åtskilliga spelningar på LSD. Vad som kan tyckas lite märkligt är att Grateful Deads skivor aldrig lät särskilt psykedeliska. Inspelningarna saknade mycket av den studiomanipulation som blev vanlig inom psykedelisk musik från 1966 och framåt. Jämför man med band och artister från samma generation framstår Grateful Dead som förvånansvärt konventionella med sin blues- och countryinfluerade rockmusik. De psykedeliska omslagen till trots spelade bandet till exempel aldrig in någon motsvarighet till The Beatles "Tomorrow Never Knows". Men lyssnar man lite noggrannare råder det ingen tvekan om att Grateful Dead var ett psykedeliskt band. De var bara lite mer subtila, inte så övertydliga. Den som söker exempel bör lyssna på någon av de långa och i huvudsak instrumentala liveversionerna av "Dark Star", av många betraktad som bandets magnum opus, som finns förevigade. Det här är musik som är ödmjuk inför universums mysterium. Bara ett band med erfarenheter från förändrade medvetandetillstånd kan låta på det sättet.

Aoxomoxoa (1969)I boken "Dancing in the Streets" ger sig den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich i kast med den hedervärda uppgiften att beskriva den kollektiva glädjens historia. 1960-talet med sina omvälvande förändringar har förstås fått ett eget kapitel, och Ehrenreich använder konserter med Grateful Dead som exempel på den nya kultur som hade växt fram i väst. En ny syn på droger och sexualitet banade väg för vad som kan beskrivas som extasens återkomst – Dionysos, vinets gud, var åter närvarande. Varken USA eller England var i mitten av 1900-talet särskilt sannolika platser för rockmusikens uppkomst. Båda länderna präglades av det puritanska arvet från 1500-talet och bland de folk som man hade förslavat eller koloniserat gjorde man sitt bästa för att kuva extatiska traditioner, skriver Ehrenreich. Därför var det inte heller förvånande att den tidiga rocken ansågs obscen, eller till och med kriminell. Men musiken gick förstås inte att stoppa. I slutet av sextiotalet flyttade banden ut från konsertlokalerna och festivaler som Monterey och Woodstock arrangerades. I synnerhet sistnämnda blev en symbol för de stora förändringar som hade ägt rum. Den i väst tidigare föraktade karnevalen hade återskapats under hippierörelsen.

Vill man få en inblick i deadheads-kulturen fungerar "The Grateful Dead Movie" som en utmärkt ingång. Filmen är inspelad oktober 1974 då bandet gjorde fem spelningar på Winterland Ballroom i San Francisco. Grateful Dead hade hunnit spela ihop i tio år och byggt upp en hängiven skara fans. Med sig hade de sin ”wall of sound”, en ljudanläggning som bland annat bestod av en enorm vägg med högtalare staplade på varandra. En man med cowboyhatt, troligen runt 30, är på plats med några kompisar. Han berättar om den gemenskap som har uppstått sedan han började följa Grateful Dead: ”It’s always a group of the same faces basically, you know. There’s new people keep coming in over the years and then older people phase off, you know, advance on to different trips and you don’t see their faces as much, but it’s like a continous trip.” Vad som slår en när man ser filmen är att många i publiken dansar till musiken. Och då snackar vi inte om att stå och gunga i takt till beatet, utan riktig dans, dans med hela kroppen. Armar i luften. Slutna ögon. Munnar som spricker upp i leenden. Glädjen bland publiken är påtaglig.

Redan så tidigt som 1974 när konsertfilmen spelades in var hippiekulturen runt Grateful Dead en kvarleva från sextiotalet. Populärkulturen hade sedan länge rört sig bort från det psykedeliska och samma år som filmen gjordes fick Abba sitt genombrott. Men Grateful Deads konsertfilm visar tydligt att det vid den här tiden var fråga om en i allra högsta grad levande subkultur som vuxit fram. Konsertbesökarna hade skapat ett eget universum med en särskild spirituell gemenskap baserad på kärleken till ett band. Det går förstås inte heller att undvika att göra kopplingar till den ravekultur som växte fram i framför allt Storbritannien i slutet av 1980-talet och blev känd som acid house. Likheterna kulturerna emellan är slående. Precis som hos deadheads kretsade acid house-rörelsen kring den starka betoningen på gemenskap och strävan efter kollektiv extas.

 American Beauty (1970)Kulturen kring deadheads hade liksom så många andra subkulturer en mörk sida. Vid slutet av 1980-talet verkade det som att DEA, USA:s federala polis, fått nog av det omfattande och förhållandevis öppna användandet av droger i samband med Grateful Dead-konserter. Fler människor än tidigare greps för droginnehav på spelningarna och många fick betala ett högt pris för sin alternativa livsstil. I mitten av 1990-talet när Grateful Dead slutligen splittrades satt omkring 2000 deadheads i amerikanska fängelser för att ha sålt LSD eller marijuana. Även Jerry Garcia, bandets frontfigur och hela rörelsens ledstjärna, fick se drogernas baksida när han på åttiotalet fastnade i ett svårt opiatberoende som han aldrig blev kvitt. Bandet fortsatte visserligen att spela ett antal år till, men festen var definitivt över.

En som har skrivit om de mörkare sidorna av kulturen kring deadheads i litterär form är författaren Douglas Coupland. I boken "Tio noveller" får läsaren möta ett antal deadheads på de ”festivaler” som ägde rum på parkeringsplatser innan själva konserterna. Couplands hippieförakt känns lite väl onyanserat och tonen i boken är cynisk. Men oavsett om man delar författarens uppfattning om deadheads eller ej ger boken en inblick i hur subkulturen kring Grateful Dead kunde se ut. Karaktären Daniel har hört mycket om hänget före konserterna, men verkligheten överträffar hans förväntningar. Väl på plats möter han ”ett brassröksdoftande anti-köpcenter, uppbyggt av hoppressade, buckliga och rostiga pickuper, folkavagnar och skolbussar.”

Under senare delen av 00-talet växte det inom populärkulturen fram ett nyvaknat intresse för psykedelisk rock och hippieestetik. Modeföretagen började sälja kläder som tidigare bara hippies kunde tänka sig bära. Storstadskvinnor sågs plötsligt i ponchos och pannband, allt enligt den då nya boho-chic-trenden, och trendkänsliga män odlade skägg. Inom musiken fick psykedeliska popband som Animal Collective mycket uppmärksamhet i media. Bandet var för övrigt det första någonsin som fick tillåtelse att sampla Grateful Dead. Men sannolikt är de senaste årens intresse för det psykedeliska en övergående trend som verkar ha väldigt lite gemensamt med deadheads eller sextiotalets hippierörelse. Ett av de senaste årens mest hyllade popband, Fleet Foxes, är sin klädstil och sina skägg till trots noga med att distansera sig från hippiekulturen: ”I might look like a hippie, but I actually have much disdain for hippies”, sa bandmedlemmen Robin Pecknold i en intervju för tidningen The Stranger för några år sedan. Vill man hitta samtida exempel på motsvarigheter till deadheads ska man inte leta i populärkulturen. I stället hittar man betydligt fler likheter i subkulturer som den årliga Burning Man-festivalen som äger rum i Nevadaöknen, vilken framstår som en dionysisk mix av ett gigantiskt raveparty och en förfest till en Grateful Dead-konsert.

 

Henrik Dahl

 

 

 

 

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen