Den monstruösa kräftskivan

okt192011

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Essäer om musik

Idoljuryn 2011Jag tittar regelbundet på Idol. Både det amerikanska och det svenska. Jag har under hösten till och med följt True Talent, trots att det går i en kanal som vanligtvis inte ens når upp på listan för sämsta tänkbara kanaler. När TV4:s The Voice drar igång kommer jag säkert att titta på det också.

Varför?

Det är inte för programkvaliténs skull. Det är inte sällan medryckande, för hela programformatet bygger på just detta, att vara medryckande och vardagsöverslätande. Men det är inte vad jag kallar bra TV.

Inte heller är det för att de blivande artisterna är exceptionellt bra. Några enstaka utpräglade och genuina röster har låtit höra sig genom åren, men de allra, allra flesta är personlighetsfattiga medelmåttor.

Det är sannerligen inte för juryerna i dessa program, juryer som bakom sin blankpolerade yta av branscherfarenhet med något enstaka sällsamt undantag är pinsamt historielösa och okunniga om musik. För att inte tala om deras genanta brist på förmåga att uttrycka sig - hur en vuxen karl som Pelle Lidell kan sitta i Idol-direktsändning och säga saker som "jag kunde höra det från en mil iväg" och "du nålade den" är ofattbart. Jag är helt säker på att det finns någon kurs i svenska för nybörjare han kan anmäla sig till så att han bättre lär sig behärska sitt modersmål.

En övergripande förklaring till att jag tittar på det är att jag nästan är lika intresserad av populärkulturella fenomen som musik. Frestelsen att titta på Idol alldeles för stor för att jag skulle kunna stå emot den. Men det som jag verkligen tycker är så fantastiskt med särskilt Idol är att det är ett av de få tillfällen när man verkligen kan se hur musikbranschen fungerar på insidan. Idol har lyckats med den perfekta kuppen: de har förvandlat sin rovgirighet till publikdragande kvällsunderhållning och fått hela nationers TV-publik att spela med i spelet. Det är som en rififikupp mot potentiell talang utförd inför öppen ridå, inför allas åsyn, och ingen reagerar på att det är något skumt i görningen. Det är sällan man kan studerade branschens cynism så ingående och oförblommerat. Ingen på ett stort skivbolag skulle erkänna att unga människor med artistdrömmar för storbolagen inte är annat än kräftor i en ständigt pågående kräftsäsong där innehållet i de små rackarna sörplas ur med ett belåtet smackande. De oätliga skroven (ungdomarnas ambitioner), de spretande klorna (människornas personlighet) och övriga rester (de potentiella artisternas möjliga visioner) slängs bland soporna. Riktiga kräftor börjar lukta skumt väldigt fort. Artister börjar lukta illa bland storbolagens sopor först efter att den första hårdlanserade skivan har slutat sälja... Men principen är den samma.

Jag tror knappast att de bolag som dominerar marknaden heller tycker att det är en särskilt vacker hantering. Men det finns inget som botar ett molande samvete lika bra som inkomster, och Idol garanterar åtminstone kortsiktiga intäkter. I bästa fall tills dess att nästa säsong drar igång.

Förvandlar man denna monstruösa kräftskiva till blinkande och bombastisk TV-underhållning blir den som genom ett trollslag något eftersträvansvärt och ursäktligt. Något som andra ungdomar längtar efter att få vara en del av. Det är oerhört smart uträknat, för att då har de sökande valt själva och ingen kan anklaga varken juryer eller skivbolag för att ha lurat någon. Den som ger sig in i leken får leken tåla, som det heter. Ett uttryck som är giltigt bara när det passar den som har råd att betala för leken.

idol 2010TV3:s True Talent har medvetet, för att inte säga utstuderat, valt en annan vinkel. Istället för Idols spektakulära framtoning där stylisterna får jobba övertid inför varje program, utger True Talent sig för att helt och hållet fokusera på rösten. Vilket naturligtvis är en omöjlighet, eftersom Idols inflytande på den här sortens tävlingar är så starkt att det inte går att vara ett fullfjädrat Idol-alternativ. Att True Talent-deltagarna inte stylistmanglas spelar inte så stor roll då de flesta av dem trots allt, enligt uppgift på eget bevåg, försöker lägga sig till med en ny stil varje vecka. Deltagare röstas ut på andra grunder är rent röstmässiga - den som beter sig "illa" i det Big Brother-inspirerade "campet" straffas ut med låga röstsiffror. Den som sjunger för bra och bedöms vara för kompetent för att kunna utvecklas röstas bort av coacherna (True Talents motsvarighet till Idol-juryn).

Alltså handlar det inte om rösten, utan om anpassningsförmåga. Precis som det gör i Idol. I båda tävlingarna upprepas det som ett mantra att man söker efter unika talanger, efter personliga röster

och självständiga artister. I verkligheten är det givetvis tvärtom. När verkligt personliga aspiranter kommer fram röstas de snabbt bort, om de ens kommer så långt som till uttagningen. Och då menar jag inte alla kufar med bristande självinsikt, utan de sökande som på annat sätt inte passar in i den mall som de stora skivbolagen år efter år finslipat med samma noggrannhet som annars kännetecknar en mästerkriminell. Credot är "var originell, men inte så originell att vi inte kan strömlinjeforma dig innan finalen". Kom gärna som Bob Dylan, men gå härifrån som Rihanna.

Annars är det just kufarna som gör Idol mest sevärt. Alla de där som verkligen inte passar in. Som missar tonerna, antingen med rösten eller med personligheten. Alla dem som under uttagningarna demonstrerar lika stort självförtroende som brist på självkännedom. Jag försöker inte göra mig märkvärdig nu, men bland dessa finns det vanligtvis fler röster jag skulle vilja höra mer av, än det finns hos dem som bedöms värdiga att gå vidare till den egentliga tävlingens nådlösa artistsvarv. Hellre en falsk ton som betyder något, än tusen matematiskt exakta toner utan innehåll.

Idol är intressant också som en samtidsspegel. I tävlingen hamnar de för stunden rådande trenderna under mikroskopet, de förstoras till absurda proportioner som i takt med upprepandet långsamt och omärkligt förvandlas till sanning - musikindustrins sanning. Ett ypperligt exempel på detta är wailandet. Röster, inte minst tjejernas, åker upp och ner och fram och tillbaka i en vokal berg- och dalbana. Påverkan från den maskinellt slipade R&B:n går inte att ta missta sig på. Går man tillbaka i historien och tittar på forna tiders soulsångare användes wailandet som en effekt för att uttrycka känsla eller för att understryka specifika partier i texten. Det är ett arv från gospelmusiken. Idag används wailandet istället för känsla, som en tom gest, som en emotionell pantomim. Som en sångens uppblåsbara Barbara. Något som ska likna något äkta men som är allt annat än genuint.

Idol 2009Lika intressant är det att se Idol i skenet av den pedofildebatt som rasat i åtskilliga år. Det finns ingenting som försvarar övergrepp mot barn. En svensk klädkedjas marknadsförande av tvivelaktigt designade badkläder till unga flickor väckte ett smärre ramaskri i pressen för något år sedan, och det med all rätt. Försöken att sexualisera varelser som ännu bara är barn är osmakliga. Men hur kan då Idol-tävlingen gå fri?

I årets upplaga av svenska Idol finns ingen deltagare som är äldre än 20 år. De två yngsta är 15. Lejonparten av dem som gick vidare till första veckofinalen var 16 eller 17 år. Rent juridiskt är de fortfarande barn. I allt väsentligt är de fortfarande barn. Men de förväntas uppträda som vuxna. De förväntas att med rullande höfter och plutande munnar anspela på och bedömas utifrån en sexualitet som i de flesta andra sammanhang skulle avfärdas inte utan ett visst äckel. Och i juryn sitter fullvuxna människor och uppmuntrar beteendet. För med sex kan man locka köpare. Och finns det tillräckligt många köpare till en vara, betyder det, rent kapitalistiskt sett, att varan är bra. Det är samma politik i Idol som i resten av samhället. Återigen: Idol som samhällsspegel.

På vilket sätt skiljer detta sig från hur musikbranschen och dess marknadsföringstaktik fungerade tidigare? Ingenting vill jag påstå. Den enda skillnaden är att nu sker allt detta inför publikens ögon. Det som tidigare ägde rum bakom stänga dörrar, på flådiga kontor eller över mutmiddagar visas nu helt öppet och belönas med ständigt stigande tittarsiffror. I en tid när musikbranschen beklagar sig över vikande försäljning och illegal fildelning, har branschen lyckats legitimisera det mest sinnrika och det mest osmakliga brottet av alla: Stölden av begåvning och personlighet. Och nåde den som inte rättar sig i ledet - han eller hon kan räkna med en verbal bredsida från Laila Bagge Wahlgren, som när 2008 års deltagare Lars Eriksson vägrade tramsa med i den veckans schlagertema. Men glöm inte att Idol gärna vill ta fram personligheter och originella talanger...

Vilka effekter program som Idol och True Talent kommer att få på lång sikt på ungas uppfattning om vad det innebär att göra musik är omöjligt att säga. Men att det redan nu förvridit mångas föreställningar om den kreativa driften är uppenbart varje gång någon deltagare säger i rutan att "detta är det jag verkligen vill, det är det här jag är skapt att ägna mig åt, och går jag inte vidare lägger jag av". En genuin kreativ drift låter sig inte strypas av varken recensenter eller juryer. Den finns där som ett överlevnadsvillkor, som ett inre tvång, som ett oresonligt måste. Den har inte ett jota att göra med Baggar eller Körbergare, den finns där oavsett. Som att andas. Som blodcirkulationen.

Nåväl, sådana hysteriska utbrott skulle man naturligtvis kunna se som adolescent överspel, som en teatral handrygg i pannan och ett dramatiskt levererat "Ååh! Jag dånar!!", men när det kommer från folk som är har sina tonår en god bit bakom sig kan man undra vad det egentligen är frågan om. Svaret är enkelt: Det handlar om att bli känd. Att bli igenkänd på gatan. Yrke: Kändis utan orsak. Det handlar inte om att prestera något kvalitativt. Det handlar om att synas. Syns man inte finns man inte. Idol, True Talent och alla andra liknande program är som ett TV-sänt Facebook. Den som säger flest tomma fraser får flest kompisar. Och flest kompisar vinner. Den som flest känner igen är bäst. Enkel och mycket modern social matematik.

Vad Idol lär oss är att du inte har något värde om inte juryn säger att du har det. Personlighet har inget värde. Eget tänkande har inget värde. Egen vision har inget värde. Sjunger du falskt eller glömmer texten eller är lite "udda" är du så förbannat körd.

Vilken tur att inte Bob Dylan, Neil Young, Roy Harper, Dan Stuart, Skip Spence, Syd Barrett, Captain Beefheart, Bert Jansch, Robin Williamson, Robert Wyatt, Peter Hammill, Devendra Banhart, Antony Hegarty, Will Oldham, The Monks, Björk, Hank Williams, Diamanda Galas, Jeffrey Lee Pierce, Charley Patton, Richard Thompson, Damo Suzuki, Roger Chapman, Kevin Coyne, Danielson, Lisa Germano och tusentals andra visste det. (Eftersom Idol-juryn räknar sig som musikproffs utgår jag från att de är väl bekanta med samtliga, inte särskilt obskyra namn jag räknar upp.)

Kräftskivan går på. Den är som den alltid har varit. Sörplandet är bara lite girigare. Fylleskrålet bara lite mer vulgärt. Dekorationerna med de maniskt flinande ansiktena lyser bara lite mer bjärta. Hattarna är bara lite löjligare. Festvärdarna och -värdinnorna har bara lite svårare att prata begripligt. .

Själva stanken från tillställningen är däremot värre än någonsin.

Peter Sjöblom