Litteratur: Brian Turner, Kulan som kommer

sep122011

Skrivet av Ida Andersen

Litteratur - Litteraturkritik

Krigets dystopi i poetisk skepnad

Dikterna rör sig mitt i krigets vardagBrian Turner
Kulan som kommer
(Originaltitel Here Bullet)
Översättning Roy Isaksson
Oppenheims förlag

Kan man skriva poesi om kriget? Ska man skriva poesi om krig? Det tillhör inte riktigt vår tid att någon gör det men medan minneshögtiden över terrorattackerna mot World Trade Center pågår som bäst läser jag dikter direkt ifrån det efterföljande krigets fasor.
Amerikanen Brian Turner har i boken Kulan som kommer skildrat sin tid som gruppchef i infanteriet under ett år under Irakkriget. Turner fick många priser och stor uppmärksamhet för diktsamlingen när den kom ut i USA, och den finns nu i utmärkt och inkännande översättning av Roy Isaksson.

Och jag skulle vilja svara direkt att man kan, att man ska, skriva poesi om krig. Om man gör det som Brian Turner, om man inte bara kryper kriget nära, in på bara skinnet, utan också är mitt i fasorna, blodet, såren, ljuden av helikoptrarnas rotorblad, adrenalinet, tröttheten och de hemska malariadrömmarna: ”Han bränner sin bröstkorg som en savann. /Nästa morgon brinner även hans huvud/när solen stiger över jorden i gryningen/likt en eldkastares öppnade gap i 140 grader.”
Men Turner fångar också mänskliga ögonblick mitt i det ofattbara som invaderat livet för alla i Irak, som i dikten ”Murslev” där Hussein och Abid murar igen kulhål som en försoningsakt inför den kurdiska högtiden.

Om man förmår att förmedla allt detta i poetisk form, då ska man absolut skriva dikt om kriget. Och Brian Turner förmår. Det är en unik diktnig han genomför, en enastående balansakt mellan kompromisslös närvaro och allseende distans. En distans ofta gestaltad i referenser till många av litteraturens storheter, inte minst från den antika arabiskspråkiga världen. Turner är inte bara soldat, han kan sitt Gilgameshepos och sin Koranen också.

Dikterna rör sig mitt i krigets vardag, i förödelsen efter självmordsbombarna, i liksäckarna, i bränderna, i ledan och döden. Men Turner har en förmåga att lyfta sig och dikterna upp i det sublima, i flyktdrömmar om hud och kyssar, eller sväva iväg i det sagolika och drömska i strofer som ”spröjsverk av strålljus/som faller runt omkring oss.” ”jag böjer mig till formen av en bro, vad som helst/som påminner mig om att jag lever” eller från den vackra dikten Mihrab: ”Om jag säger att öknen är en efterbild, /att fåglar ger serenad för oss, att månen/är Guds hjärta som lyser i himlen”.

Tar Tuner ställning mot kriget? Eller vill han glorifiera, romantisera, försvara de amerikanska soldaternas närvaro, försöker jag utröna under min läsning, men kommer fram till att det var överflödiga frågor. Vad Turner gör är att förmänskliga kriget, ge det mänsklig kropp, själ och mänskliga känslor. Oavsett vilken sida han beskriver. Och då kommer man inte undan. Och kan själv bilda sig en uppfattning.    

Ida Andersen