Litteratur:Åsa Moberg, Väninnorna och jag

sep022011

Skrivet av Benjamin Ozolins

Litteratur - Litteraturkritik

Väninnoskap i teori och praxis

ingen pålitlig manualÅsa Moberg
Väninnorna och jag
Natur & Kultur

 Det är intressant att det är så ärligt, verkligen på djupet intressant, det Åsa Moberg skriver i Väninnorna och jag – i alla fall är upplevelsen av ärlighet näst intill total. Dessvärre är det lite olyckligt att det utifrån en rad olika aspekter är besvärande, det Åsa Moberg skriver. För Väninnorna och jag är en bok som inte riktigt är vad den utger sig för. 

 Det är självutlämnande på ett koketterande sätt, som att själva erkännandet, tillkortakommandenas bekännelse egentligen utgör det centrala. Det som skulle handla om väninneskap, Åsa Mobergs förträffliga ord, blir ett slags försvarstal till det liv Åsa Moberg levt. Och som en slags självupprättelse eller livshistoria är det mycket intressant, inte minst det faktum, som Åsa Moberg gång på gång lyfter fram, att hon har en hel del framgångsrika och kända väninnor vilket så klart gör innehållet än mer laddat.

 Väninnorna och jag är en bok där Åsa Moberg och hennes väninnor samtalar om konsten om att vara väninna, eller också rätt mycket om konsten att inte vara väninna. Själva utgångspunkten är att Åsa Mobergs yngre bekant frågade frågor som hur man behåller sina väninnor, hur relationer mellan flera väninnor fungerar, varför kvinnor alltid skildras genom männen och tanken var väl att besvara dessa.

 Men dessvärre får läsaren inga svar, eller i alla fall få och i bästa fall vaga svar, för Väninnorna och jag är ingen generell bok om vänskap eller väninneskap utan en högst personlig och därmed smal skärskådning av just Åsa Moberg och hennes väninnor. Så kanske den unga bekanta, som känner Åsa Moberg, hittar svar på frågorna men det du som läsare får ut av Väninnorna och jag är ett, i och för sig, fantastiskt kvinnoporträtt men det är på intet sätt en handbok i väninneskap. Texten är inte resonerande, den är dompterande – styrd till att motsvara redan existerande föreställningar om vänskap. Frågorna är inte ställda med öppenhet utan för att ett visst svar förväntas, Åsa Moberg vill skriver svaren hon redan sitter inne med.

 Återkommande och genomgående är en rad tvärsäkra påståenden, återigen det där med generaliseringen, det finns på något sätt inte någonting som antyder att det skulle kunna finnas ett alternativ eller ett annat sätt att se på det som skett, eller att någon annan skulle kunna ha en annan uppfattning. Inte minst blir detta tydligt när diskussionerna kretsar kring män.

 För Åsa Moberg lyckas lyfta fram en rätt tröttsam beskrivning av skillnader mellan män och kvinnor. I texten hänger en besynnerlig manssyn kvar, eller så kanske den bara finns där, hos Åsa Moberg och hennes väninnor: män kan inte tala känslor och män har inte en lika intensiv vänskap som kvinnor har. Det är belagt, enligt Åsa Moberg, men det måste kanske stå för henne, att det är hennes intryck. Dock är hennes ord återigen distinkta och inte eftertänksamma. Och det är även ett konstaterande att män inte kan tala i telefon, män kan inte tala i telefon, verkligen tala i telefon. Denna iakttagelse kanske passar in på de män Åsa Moberg umgåtts eller umgås med, äldre generationer, men det är synd att denna bild inte är nyanserad utan tvärsäker. Män har inte motsvarande emotionella kapacitet som kvinnor, intressant är även att det är just väninnornas emotionella kapacitet som tycks halta i vissa fall när väninneskapet står och väger. Några av dessa väninnor känns besvärligt frånvarande och ovänliga. Självinsikt som en bristvara.

För att vilja gott är det mycket som är i vägen för väninneskapet, hela tiden en rad förklaringar till varför relationerna är som de är, eller blev som de blev; klass, tröttsamma vänsteråsikter, karriär och relationer – som att vänskapen inte står fri från dessa egentligen ovidkommande aspekter. Vänskapen som Åsa Moberg beskriver är undantagslöst villkorat av något, och anledningen till att vänskapen upphör är också förklarat med antingen, klass eller karriär, nästan fullt ut i alla fall, vilket också gör diskussionen aningens platt.

 Det sista avslutande kapitlet: 12. Väninneteori – förbehållslös unnsamhet, är inspirerande provocerande i all denna märkliga åsikts- och tankemassa, ett kapitel som till slut blir aningens reflekterande men liksom inte ändå kommer till en greppbar avslutning. Det blir stundtals bittert och därmed rätt underhållande – allt ska plötsligt trängas ihop, männen får ytterligare ett par kängor, och någon slags sammanställning och sammanfogning med tidigare forskning kring väninneskapet ställer bara ännu fler frågor kring Åsa Mobergs resonemang.

 Åsa Mobergs Väninnorna och jag är naturligtvis läsvärd om du vill läsa mer om Åsa Moberg, vilket verkligen är intressant, men om du vill veta hur du ska upprätthålla ett väninneskap är Väninnorna och troligtvis ingen pålitlig manual, i alla fall inget facit där du hittar svaret på frågorna kring väninneskap.

Benjamin Ozolins