Litteratur: Aino Trosell, Hjärtblad

jul312011

Skrivet av Christer B Johansson

Litteratur - Litteraturkritik

2010 års bästa svenska bok  i pocket

aino

Aino Trosell
Hjärtblad
Norstedts

Av det jag läste av nyutkomna svenska romaner 2010 - och det var en hel del - så var det Aino Trosells "Hjärtblad" jag tyckte bäst om. Hade jag varit enväldig August-domare hade den boken fått det Augustpriset. Men så är förhållandet mellan "August" och mig att vi sällan gör samma bedömningar; August tycks vara mer politisk än jag. Kanske inte politiskpolitisk utan mer kulturpolitisk och mer inriktad på "rättvisa" (mellan förlag och mellan nyare författare och sådana som kan tänkas belönas för "lång och trogen tjänst" typ Wijkmark och Combüchen).
  
Nog om det. Nu när Hjärtblad kommit som pocket till dess förtjänster. Boken handlar om Hulda, en flicka som växer upp under nödens år i västra Dalarna, 1870-talet.
  
Eländet började redan 1867: "Man sådde efter midsommar. I augusti kom frosten." Barn dör, gamlingar dör. En del svälter ihjäl, andra fryser ihjäl innan svälten tar dem. Kreatur nödslaktas. De unga kullorna vandrar som vanligt ner till  Romboland, som man kallar området kring Mälaren på Malungsdialekt. Gävle uttalas Dzävväl. Hulda överlever tills det är dags för henne, det vill säga efter konfirmationen. Då har hon redan som äldsta barn fått bestyra mycket i hemmet och varit i fäbodsvall med getter och kor flera säsonger.

Nu är det 1874 och långsamt, långsamt på väg att bli lite bättre även i Dalarna.

Hulda håller på att bli kvinna och har växt ifrån sin bästa barndomsvän Olof. Hon blir kär i en äldre grabb, nästan man, Lars, innan hon drar iväg med sina lilla packning och goda vännen Knutola Brita. Efter Skultuna skiljs deras vägar och de får nya varor på kredit av förläggaren där. Brita beger sig mot Eskilstuna, Hulda mot Uppsala. Affärerna går bra, Hulda vet att tala för sig och är så söt att hon är svår att motstå. Men hon är trogen sin Lars och längtar efter att de ska kunna förenas på riktigt.

Så är hon hemma igen och återtar husmorsrollen. Mamman är död, pappan har supit ner sig och en 16-årig Hulda har nu ansvar för både folk och fä. Men Lars har inte väntat, han har blivit en trofé för den vidlyftiga Anna, och Hulda upplever sitt livs dittills bittraste besvikelse. Hon ger sig ut på vägarna igen, och med det börjar den andra stora berättelsen i berättelsen, den om Hulda själv.
 
 Den delen av Hjärtblad tilldrar sig huvudsakligen i Stockholm, där Hulda får tjänst som husa och så småningom husföreståndarinna, sin ungdom till trots. Hon kan både läsa och skriva, vilket inte många flickor kunde på den tiden. Förtjänsten för det har en gravt handikappad folkskollärare, Lars Matson, som tagit sig an Hulda speciellt när han sett hennes klokhet och vänlighet och begåvning. Husbonden där blir förtjust i både Hulda och hennes dialekt och de historier hon berättar. Hustrun är "opasslig" mest hela tiden och Hulda blir som en mamma för den sjuklige sonen.

Och en uppskattat inslag på de stora festerna inom borgerligheten. Det slutar med att hulda blir kär i "herrn" och hamnar i säng med honom. Men hon är medveten om att det kommer att ta slut så snart frun kommer hem igen efter sin vistelse på kurort (möjligen är det alkoholism som ska kureras). Mer vill jag inte berätta, annat än att det går bra för denna klipska och medkännande tös. Hon påminner en hel del om några av Elsie Rydsjös kvinnofigurer (troligen bortglömda av de flesta idag). Och ändå är Hulda sin alldeles egna människa.

Inte helt utan brister. Lite haig och lite onödigt svartsjuk är hon allt. Men, som en recensent skrev redan när boken kom och recenserades första gången: "Jag blir bokstavligen förälskad i Hulda." Och Hjärtblad har allt som en bra bok ska ha. Språket, det poetiska och ändå så klara. Personerna. Intrigen. Tiden fångad i skarpa bilder. Glädjen och sorgen.

Christer B Johansson