Litteratur: Björn Öijer, Pappa kommer snart - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Varje barndom har sitt trauma

altBjörn Öijer
Pappa kommer snart
Recito

Åldrandet är knappast något som utmärks av en enkelriktad väg framåt. Processen är präglad av en kontinuerlig dialog mellan vårt förflutna och vår samtid. Många gånger känns det kanske lättare att vara en passiv åhörare till de minnen som ter sig obegripliga, irrationella och avvikande. Vi hoppas att tystnaden har en magisk egenskap att på något sätt bara få saker att försvinna. Dessvärre blir det sällan på det viset, tystnaden tycks förstora istället för att förminska och vi kräver tillslut ett svar. Björn Öijer försätter sig i den rollen, han som bär på ett minne till vilket han söker ett svar. Och han gör det i en berättelse som tar oss med till uppväxtåren men kanske framförallt till det där ödesdigra ögonblicket som vi alla i någon form bär inom oss.

Det är sent fyrtiotal i Linköping på östgötaslätten. Där växer Martin upp tillsammans med sin bror Kent och deras mamma Anna, senare blir de också syskon till en halvbror vid namn Roland. Familjen är faderslös vilket har lämnat den i en problematisk beroendeställning till den övriga släkten. Faderns sida håller sig reserverad och markerar sitt avstånd medan morföräldrarna finns där och ställer upp. Martin var inte mer än några år gammal när fadern försvann men minns tillfället väldigt detaljerat. Det blev ett abrupt och oförutsägbart uppbrott utan något farväl eller någon förklaring, ändå tar sig Martin framåt och möter de kommande pojkåren inte helt olik sina kamrater.

Öijer lägger stor vikt vid den historiska bakgrunden, i synnerhet folkhemsprojektet, och gör den vägledande för handlingen. Det sker i viss mån ett skifte i Linköping, som i många andra städer, vid femtio- och sextiotalet där det omedelbara efterkrigssamhället förbyts till ett mer institutionaliserat välfärdssamhälle. Martin och hans bror skickas på kollo, flyttar från en liten sekelskiftesrummare till en modern trerummare med centralvärme och vistas under en kortare period på barnhem. Martins upplevelser av dessa händelser är blandade, många gånger känns de frihetsberövande och främmande, emellertid visar de sig även tjäna andra syften än att endast skola och socialisera Sveriges dåtida barnaskaror. Mamma Anna har det inte så lätt alla gånger. Hon förblir ensamstående genom hela barnens uppväxt, så när som på några intermezzon med en äldre herre vilket utökar familjen med halvbrodern Roland. För henne verkar vistelserna hemifrån blir en viktig avlastning i det ensamma mödraskapet. Vid ett tillfälle briserar det helt och hållet för henne och hon måste läggas in på en psykiatrisk avdelning, vilket föranleder barnens barnhemsvistelse. Anna är nyckfull och bitter över sitt öde, men lämnar trotts det inte barnens sida någon mer gång.

För Martin blir det morfadern Johannes som kommer att anamma mycket av fadersrollen. Tillsammans spenderar de tid på landsstället, skjuter luftgevär, promenerar till skolan och spelar kort. Helt och hållet lyckas morfadern dock aldrig fylla tomrummet, många praktiska lärdomar som Martin föreställer sig är sånt som fäder lär ut blir han utan och lämnas att fäkta bäst han kan. Ändå fäster sig Martin väldigt mycket vid Johannes och ser i honom en osviklig frände.

Björn Öijer är ingen språklig virtuos. Det märks kanske framförallt på historiens glappande kontinuitet, där somliga partier känns slarvigt sammansvetsade. Ibland uppstår en vilja att problematisera händelser och, verkar det som, nå djupare insikter om det förflutna. Dessa avsnitt blir dessvärre sällan tillräckligt utvecklade för att fylla något egentligt syfte. I min mening får dessa brister Öijer att skjuta lite utanför målet. Bokens kärna ligger i konfrontationen med fadern och hans försvinnande och jag misstänker att Öijer har en betydligt djupare brunn att ösa ur vad det gäller det själsliga utforskandet. Som en kompensation för denna avsaknad ägnas dock det sista kapitlet uteslutande åt en konfrontation då författaren utan några avledande manövrar försöker finna ett svar. Minnet av fadern ställs mot väggen och frågorna tillåts att hagla.

Martin Karlsson

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen