Litteratur: Stig Saeterbakken, Lämna mig inte

maj032010

Skrivet av Benny Holmberg

Litteratur - Litteraturkritik

Svidande grymt om kärlekens svartsjuka hål

altStig Saeterbakken
Lämna mig inte
översättning: Niklas Darke
Vertigo Love

Den svartsjuka kärleken kryper in i ditt medvetande som en epidemisk mask och söker näring och motiv. Och de finns där, de tillkortakomna känslorna, de små tecknen som i första skedet verkar osannolika och som säkerligen är övertolkningar av dina febriga känslor men som snart bekräftas. När den beska smaken av förrådd kärlek frigörs i munhålan och smaksätter allt i din väg med insikten att du är ratad, du är vägd och funnen för lätt, då står det klart, det du naturligtvis hela tiden har misstänkt, att du är bedragen.

Stig Saeterbakkens kärleksskildring i "Lämna mig inte" är ett svartsjukt hål av ymnig kärlekssorg och tillkortakommanden. Huvudpersonen Aksel lever i svartsjukans djupa dalar där ingen kärlekslycka kan bestå utan att åtföljas och angripas av en galen misstänksamhet.

Där får ingen kärlek vara vacker utan att tvingas ned och dräneras i ett stålbad av misstankar. Aksel kan inte älska utan att placera de svartaste förtecken i kärlekens namn. Han kan inte ge sig hän kärleken utan att söka upp de hotfullaste mörkergravar där han kan vältra sig i tillkortakommanden. Han iscensätter scenarios för att få bekräftat att kärleken är en chimär och egentligen bär ondskan som fana. Att kärleken genom detta handlingsmönster blir till ondska och egentligen är själva ondskan. Han tycker att omvärlden äter av hans Amalie. Att de kåta älskarna står i kö och slickar i sig av hennes dyrbara kärlek som endast borde vara honom förbehållen. Att han därmed reduceras till en beundrare i mängden utan särskilda privilegier.

En uppväxt av trakasserier perforerar Aksels själ med otillräcklighet och misstänkliggöranden. När han en dag möter den stora kärleken i Amalie blir den till en svartsjukans labyrintiska återvändsgränd. Han förmår inte älska utan att misstänkliggöra. Den korta lycka han uppnår returneras omedelbart som en galen svartsjukebumerang. Han älskar Amalie så mycket att han vill äta av henne, steka henne på kärlekens altare. Hans förtärande kärlekseldar letar ständigt efter något farligt att antända, något svek som kan fås att flamma upp. Kärleken kan inte bara vara utan måste ifrågasättas och svärtas ned i djupaste träck. Svartsjukan brinner i alla ändar och bränner upp allt av vad kärlek som kan finnas. Han ältar kärleken så till den grad att den upphör. Att Amalie upphör att vara för honom. Trots att han avgudar henne så avrättar han deras kärlek med sin kärleksdödade svärta.

När hon blir hans vet han inte till sig av möjligheter som han vill använda för att hitta sveket, det motbjudande men oundvikliga spelet under täcket, förräderiet och det slutgiltiga beviset på att han inte är älskad. Han kan inte ens älska med henne där i sängen utan att ersätta sig själv med den kåtaste och mest välutrustade gorilla till älskare som överträffar honom på alla plan och som säkerligen har placerats där av henne. Att hon i sin fantasi egentligen ligger med någon annan. Hade inte den förre älskaren med det infernaliska namnet Doberman funnits i sinnevärlden hade Aksel skapat honom bara för att få bekräftelse på sin fruktansvärda känsla av underlägsenhet. Han är konstant bedragen det är han övertygad om, något som naturligtvis stod klart redan från början i hans omtöcknade hjärna.

"Lämna mig inte" växer till en svartsjukans brinnande epistel där den deformerade själens grundliga djupdykning i självömkan och svartsjuka är iscensatt på det mest infernaliska vis. Den fatala osäkerheten i kärleken hos Aksel härrör ur det envisa blodet som alltid finns där tillgänglighet att rusa upp i hans huvud. Det faktum att en annan människa kan utlösa blodrusningen när helst denne så önskar och upplösa Aksel i total osäkerhet utgör grunden för hela skådespelet. Han begår rituella våldshandlingar mot sig själv och andra för att besvärja det osäkra eländet. Han kladdar ned sin självkänsla med spektakulära sexuella upptåg för att vältra sig i egen svaghet och på så sätt nå botten i förnedringen.

När livet äntligen kommer till honom, med vänskap och kärlek är det som om djupet i svärtan blivit tillräckligt och förvandlats till ett katharsis som vänder allt till liv igen.

Stig Saeterbakken är en mycket skicklig författare som på ett rakt och sensuellt språk har lyckats skriva ett kärlekens svartsjuka epos som äger få motsvarigheter. Saeterbakkens teknik att berätta historien baklänges ger en märklig och mäktig känsla av fördjupning i upplevelsen. Det här är en av de bästa kärleksskildringar jag läst vad gäller autenticitet och intensitet i iscensättandet av den djävulska svartsjukans alla komplikationer som genom Stig Saeterbakkens skickliga handlag är svidande och grymt åskådliggjorda.

Benny Holmberg