Litteratur: Erik Lönnroth, Den stora rollen - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
 

Le Grand Théâtre av Gustaf III

ImageErik Lönnroth
Den stora rollen
Redaktör: Peter Englund
Minnesbiblioteket, Atlantis

Gustaf III beslutad, för övrigt så sent som fyra dagar före dess första Högtidliga sammanträde den 20 december 1786, att Svenska Akademien varje år ska presentera en Minnesteckning över någon bemärkt svensk historisk gestalt. I protokollet står den 16 december: "gaf secreteraren vid handen, at konungen för alla tider faststält, det en kort lefvernes beskrifning borde upsättas och högtids dagen upläsas".

I början, under tjusarkonungens vaksamma och inte direkt diskreta överinseende, ägnades dessa biografier åt att hylla gamla kungar och krigare i rostiga rustningar. Det var hagiografiska lovtal, ofta utan all förankring i den historiska verkligheten. Gustaf III:s avsikt var att Akademien skulle skapa hjältar och därmed ingjuta mod och fosterlandskärlek hos befolkningen.

Men under artonhundratalet försköts intresset alltmer mot den litterära sfären. Det var diktarnas och författarnas liv och öde som blev föremål för alltfler Minnesteckningar. Tonen var visserligen fortfarande högstämd, lovorden tilltagna i överkant, men med tiden trängde ett mer källkritiskt perspektiv in.

Under nittonhundratalet skrevs en rad litterärt lysande och mänskligt medryckande Minnesteckningar av mycket hög kvalitet. De är ofta personliga i anslaget, välformulerade, kunniga, ibland kvicka, sällan tråkiga. Dessa Minnesteckningar är en - för de flesta - okänd och glömd guldgruva.

Svenska Akademien har nu inlett en välkommen serie, kallad "Minnesbiblioteket", där ett antal av dessa biografier eller längre essäer ska tryckas på nytt. Redaktör för utgivningen är Peter Englund. De två första volymerna har just kommit, i vackert formgivna band. Det är Erik Lönnroths "Den stora rollen. Kung Gustaf III spelad av honom själv" och - som ett av alla dessa märkliga sammanträffanden, med tanke på Malte Perssons prisade roman "Edelcrantz förbindelser" - Karl Ragnar Gierows "Abraham Niclas Clewberg-Edelcrantz".

Historikerprofessorn Erik Lönnroths skildring av Gustaf III var epokgörande när den kom ut 1986 i samband med tvåhundraårsjubileet av Svenska Akademien bildande. Tyvärr hamnade biografin en aning i skymundan. I sitt förord skriver Peter Englund: "Lönnroths minnesteckning över Gustaf III är i mina ögon en av de finaste historiska biografier som författats på svenska."

Den inträngande och levande bild som Erik Lönnroth tecknar bygger helt på dokument som direkt berör Gustaf III. Stor vikt läggs vid konungens egna brev, anteckningar och litterära författarskap och de statliga dokumenten, protokoll och liknande urkunder. Erik Lönnroth försöker ta sig förbi den skimrande sfär - nog så full av fängslande och färgstarka porträtt av monarken - som samtida memoarer och dagböcker målar upp, dock alltid djupt partiska.

Det är personen bakom de många rollerna och maskerna Lönnroth vill förstå och skildra. Han blottlägger med stor precision och välutvecklad känslighet Gustaf III:s inre bevekelsegrunder, tankesätt och hur han konkret resonerade i olika situationer.

Ytterst förenklat går det att säga Gustaf III under hela sitt liv klev in i olika roller, gömde sig bakom mängder av masker. Ofta valde han mycket medvetet, ja cyniskt kalkylerande, den roll han ville kreera. Men hans instabila psykiska läggning - Lönnroth har förvisso, som han skriver, valt att "avhålla mig från att kvacka i psykiatri och djuppsykologi" men betecknar ändå monarken som "en egocentrisk hysteriker, som tidvis förlorade kontakten med verkligheten" - denna grundläggande instabilitet ledde periodvis till att rollen i stället tog överhanden över Gustaf III:s egen vilja. Han blev ett offer för sina egna fantasier och mer eller mindre överhettade föreställningar.

"Den stora rollen" är fascinerande och ytterst givande läsning. Inte minst på grund av den stilistiska briljans som Erik Lönnroths uppvisar i framställningen. Men där finns också en torr, lite vass humor som ytterligare förhöjer läsvärdet. När Erik Lönnroth tar den unge kronprins Gustafs ungdomsförälskelse, den ofta förtalade friherrinnan Charlotte Du Riez, i försvar mot tidigare fördömande forskare skriver han: "Den har bagatelliserats av Oscar Levertin och Beth Hennings ... därför föremålet inte var honom värdigt och därför inte kunnat väcka allvarligare känslor hos honom. Mot detta kan man invända, att Gustaf III inte hade någon möjlighet att inhämta Oscar Levertins och Beth Hennings' åsikter om saken".

Det går att säga mycket - och ännu mer har redan skrivits - om Gustaf III, en kung som genom statskuppen 1772 tillskansade sig diktatorisk och enväldig makt över landet, som stenhårt drev sin ofta nyckfulla krigspolitik, som fick kulturlivet att blomstra och som dessutom lyckades dö lika dramatiskt och storslaget som han velat att hans liv skulle gestalta sig. Men få - om någon - annan svensk monark kan tävla med Gustaf III vad avser dramatisk läggning, storslagna utspel och färgstarkt liv.

Eller som Erik Lönnroth avslutar sin skildring: "Livet i Sverige blev lugnare. Och tråkigare."

Crister Enander

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen