Litteratur: Bengt Ohlsson, Hennes mjukaste röst

nov222007

Litteratur - Litteraturkritik

Ett märkligt avståndstagande till mänskligheten

Bengt Ohlsson
Hennes mjukaste röst
Albert Bonniers förlag

Omslaget till Bengt Ohlssons roman ”Hennes mjukaste röst” är oroande och anonymt. Det visar en ensam mänsklig siluett omsluten av ett lila oändligt moln- och havslandskap. Men det är bilden av en fallos i utlösning som stannar kvar på näthinna och det är en kylig distanserad bild.

Karen, romanens huvudperson, har i ren desperation kört av vägen med sin bil och läsaren möter henne i uppvaknandet efter olyckan på ett sjukhus. Det är ett uppvaknande som inte bara handlar om konvalescens och kroppslig läkning, utan lika mycket om att komma till insikt om sitt eget liv. Ett liv som för Karens del till stor del har handlat om kärlek. Något som hon nu reviderar och hon börjar titta på sitt liv med en plågsam distans som gränsar till förakt. Alla blir betraktade med en ny blick, hennes föräldrar, barn, gamla kärlekar och bästa väninnor, det är kort sagt ingen som kommer undan.

Bengt Ohlsson är en mästare på att bygga upp scenerier och man kan både höra ljud och känna dofter i hans beskrivningar. Men när man är instängd mitt inne i Karens huvud och helt utlämnad åt hennes sinnesstämningar, iakttagelser och förutfattade meningar blir dessa scenerier som tomt prat till slut. Det är underligt att ett så totalt personligt utlämnande som Karen ger, ändå känns tomt och distanserat. Hon blir helt enkelt inte en levande person. Vid ett enda tillfälle skymtar hon kort fram i en spegelbild där hon liknas vid en indian eller Patti Smith och det är den enda bild Karen ger av sig själv. Men det är inte bara hon som är en skuggfigur utan de flesta människor och djur runt Karen har också lösa konturer. Därför blir det ganska komiskt när Karen beslutar sig för att inga fler män ska få komma in i hennes liv och hur hon då köper en grön dildo på postorder. En dildo som när den väl landar i hennes brevlåda visar sig vara isblå men trots det blir väl mottagen av Karen. Hon dukar upp en bricka med vin, ost och levandeljus till sig och dildon, stänger in sig i sovrummet där man får följa dess vandring över hennes kropp. Den isblå dildon får mer uppmärksamhet och liv än människorna runt Karen.

Det är ett märkligt avståndstagande till mänskligheten som löper igenom hela boken och jag når aldrig fram till huvudpersonen Karen. Trots att jag får sitta på första parkett mitt inne i hennes huvud och ta del av alla hennes tankar, minnen och fantasier. Men det är som att ha drabbats av tunnelseende och det värsta är att man inte ser något ljus i slutet av tunneln.

Annika Marusarz