Litteratur · Zygmunt Bauman : Flytande rädsla

jul262007

Litteratur - Litteraturkritik

zygmunt_bauman.jpg

Modernitetens svårigheter att hantera ambivalens

Litteratur
Zygmunt Bauman
Flytande rädsla
Översättning: Eva Backelin
Daidalos

De löften som upplysningen gav om en fullkomligt hanterbar och avmystifierad omvärld har inte införlivats. Istället lever västvärlden, trots att vi är befriade från fler risker än någonsin tidigare i historien, under ständiga hot, hot som bara blir mer skrämmande eftersom de är så flytande och omöjliga att komma åt. Denna paradox är utgångspunkten för resonemangen i Zygmunt Baumans bok Flytande rädsla, den senaste i den sedan länge pensionerade men fortfarande extremt produktive Polen-födde sociologens långa rad av verk.

Den som är bekant med Bauman sedan tidigare kommer känna igen mycket av den mark som beträds i Flytande rädsla. Här återvänder han till karakteristiska teman som modernitetens svårigheter att hantera ambivalens, Förintelsen som en direkt konsekvens av samma modernitets överdrivna tilltro till rationalismen och vår oförmåga att handskas med döden. Dessa ingångar används för att visa hur vi lever liv genomsyrade av rädsla, där den egna döden ständigt repeteras genom flyktiga kontakter och medföljande separationer, men aldrig konfronteras som det totala slut den är. Det är en rädsla som får förkrossande konsekvenser, och Bauman gör en imponerande bred analys där dokusåpor möter terroristattacker. Dessutom är belysandet av det byråkratiska samhällets befriande av individen från moraliskt ansvar av största vikt i en tid som genomsyras av nyliberalismens krav på ommodellerbara, ja-sägande människor - där det enda ansvar som finns är att lyda. Där Bauman en gång såg den annalkande postmoderniteten som ett möjligt ljus i mörkret visar han i Flytande rädsla på få liknande öppningar. Det avslutande kapitlet om bekämpningen av rädsla skissar visserligen upp möjliga alternativ till det konstant oroliga samhället, men alls inte på ett lika kärnfullt sätt som det dystopiska resonerande som föregår det. Det är alltså en pessimistisk bild som målas upp och på många sätt förlösande så, inte minst eftersom den sene Baumans personligt drivna skrivande är närmast hypnotiskt engagerande.

Kristoffer Noheden