Litteratur: Bo Gustavsson; Svarthättan flyger i ensamheten - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

 

Närmare av en annan närhet

Idén om fritt fall i svarthättans sätt att landa i det infinita Bo Gustavsson
Svarthättan flyger i ensamheten
Podium

Jag följer Bo Gustavssons författarskap sedan väldigt många år tillbaka. Som essäist, skribent men framförallt poet är dock Bo Gustavsson inte den bästa marknadsföraren av sig själv.

Han håller sig borta från de litterära salongerna och, speciellt när han skriver och diktar om mystik, esoterism och den värld av Verklighet och Sanning som idag har ersatts av en efemär relativism, verkar han obekant för den högfärdsgalenskapen hos vissa svenska författare och poeter, som ett uttryck på deras inre tomhet.

Gustavsson är ödmjuk istället, kanske blyg, säkert a part. För mig är han en bland Sveriges mest intressanta poeter men, eftersom kan kritikerna inte begripa honom ty de vet ingenting om det de borde veta och eftersom avundas han av kollegorna, han har ännu inte fått den plats han förtjänar i den svenska parnassen.

Detta trots att Bo Gustavsson är, utan kanske, den mest ”svenska” bland de nutida poeterna.

Han påminner mig ibland om Tomas Tranströmer och detta inte bara för att Bo har i flera essäer visat ett djupt intresse och en annorlunda kunskap om nobelpristagarens ”dolda” poetik, utan därför att det svenska kulturella etablissemangen ser med misstanke på en poet som inte viftar hyckleriets röda fanor.

Medan den ”civila” och politiskt engagerade författaren specialiserar sig om samhällets orättvisor och skapar Facebooks sidor för att gömma sin egen ensamhet och för att reklamisera den egna fördärvliga skenheligheten, den mystiske och isolerade poeten är så djupt besatt av det som är ont, av det som är orent att han försöker anropa Ordets magiska och frälsande kraft istället.

Bo Gustavssons ord ryms mellan tanke och handling, det släpper aldrig taget, det finns där hela tiden, envist som en kornmal mot rutan.

Svarthättan flyger i ensamheten är en annorlunda poesisamling i Gustavssons produktion.

I denna bok är den esoteriska sfären mindre tydlig och lämnar plats till sorg och smärta för en köttslig, familjär frånvaro och avsägelse. Jaget och duet möts för att säga till varandra adjö. Mer avlägset än rörelserna som förvandlar saknaden till någonting en aning ljusare och varaktigt.

Svarthättan redan ser ett moln vid havet, redan under regnet, när skogen darrar medan hon ruvar mellan vinden och natten. Diktandet håller sig på tröskel av något som borde finnas men som inte visas länge.

”jag rör mig från tystnad

till tystnad i rummet

 

och frågar mig själv: vad

 

vill mig ensamheten? Tröskel

av att där svarthättan flyger”.

 

Tröskeln, som är öppning och början men också något att nöta ut genom att trampa på, blir ett återkommande vers: ”Tröskel av att”.

 

”Avståndet tar emot rörelsen.

Tröskel av att.

 

Det förvägrade vittnar om ett annat

rum på dina läppar”.

I boken vittnas en separation, en separation från en kvinna eller från ett ljus som öppnar ådrorna till det ursprungliga vattnet, till den ursprungliga sömnen.

Abstrakt till sitt väsen är diktandet hos Gustavsson av djupaste särart och samtidigt innehåller en undflyende karakteristik. Att diktandet omedelbara styrka och dess dunstande transparens är av samma natur är förutsättningen för ordet unika möjlighet att tränga djupt, att svepa förbi det som poeten kallar ” den andra verkligheten”.

I Svarthättan flyger i ensamheten får jag känslan att Bo Gustavsson vill befria det poetiska ordet från all sin retorik men också från all sin fascination för att naket kunna visa sig i sin lysande kraft, i sin endast poetisk rörelse.

”Ingen finns i rummet och det känns

som ett intrång. Här är två

 

för mycket, ingen och jag.

När kan andningen andas sig själv

 

och gå lönngången i en annan avsikt?”

 

eller

 

”När skymningen är blå får vi svarta

silhuetter. När skymningen är

 

svart får vi blåa silhuetter.

När skymningen är vit får vi inga

 

silhuetter där gränderna irrar”.

  

Och

 

”Responsorium av rymd då stegen

närmar sig sitt osynliga ärende”.

 

 Där prosan försöker övertyga på ett innehållsmässigt plan försöker poesin övertyga på ett formellt.
Därför att formen är Ordet!

Gustavssons skaldekonst framställer viljans och det intellektuella livets områden. Hans poesi kan, genom språkets egenskaper, den i ingen annan konst givna möjligheten att samtidigt bringa till uttryck det inre livets och den yttre verklighetens mångfaldiga företeelser.

Svarthättan flyger i ensamheten är en bok full med frågor. Vad? Vem?
Kanske därför att vi lever i en tid där svaren är enormt mycket flera än frågorna.

Det som vi verkligen väntar är en frågeställare, en fråga som tystnar alla onödiga svaren.

”I den absoluta tystnaden hörs

Två ljud. Det höga är nervsystemet

 

i arbete, det låga är blodcirkulationen.

Och det tredje ljudet, den absoluta

 

tystnadens? Tröskel av at.” 

Kampen mellan ljus och mörker är en kamp som förblir en lek därför att ljus och mörker är aspekter av samma verklighet ty, som poeten skriver i Carmina esoterica: ”Det finns en eld i det närmastes eld”.

Den esoteriske Gustavsson låter Läran sova för en stund och börjar en avklädning.

Inga värderingar och lagar är starkare än sorgen och ensamheten.

I Svarthättan flyger i ensamheten visas en progressiv avklädning av allt det som var religion (eller doktrin), därför att religion betyder att samla och ordna medan Gustavssons poesi vill här lösa och neka.

 

Guido Zeccola

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen