Litteratur: Boel Schenlær; Jag drömmer om blod - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

”Nu får jag plötsligt leva”

Boel SchenlærBoel Schenlær
Jag drömmer om blod. Dikter
Brutus Östlings bokförlag Symposion

”Nu får jag plötsligt leva”, så avslutar Boel Schenlær sin nya diktsamling. Strofen som återfinns i den avslutande titeldikten:”Jag drömmer om blod” är mycket motsägelsefull men ytterligt betydelsefull för tolkningen av innehållet i denna nya bok av Schenlær där diktarjaget går igenom hårda reningsbad i sin självrannsakan. Slutstrofen är ändå hoppingivande och visar att diktarjaget arbetat sig igenom stålbadet med gott resultat för samvetets fortsatta jämvikt under vistelsen i Marocko och i tankarna tillbaka till förhållanden här hemma.

Per Forsströms omslagsfoto ger prägling av hetta åt diktsamlingens ord. Samlingen är inte bara vacker i sitt omslag utan också svidande skön till delar i sitt innehåll även om allvaret och svärtan dominerar och oroar. Lyssna till dessa strofer i första avdelningen vilka omedelbart griper tag i sinnelaget och lägger ut stämningsläget:

”Marocko tär på mig inifrån och ut.

Agadir ger till mig ur sin gripklo

av sin havslinje och befolkningen

ger sina breda, vridna leenden.” (Avdelning 1. Agadir. Falkhövdad Horus )

”Jag drömmer om blod” är en mycket viktig diktbok Boel Schenlær åstadkommit med en bärkraft som vilar länge med djupverkan i sinne och intellekt. Efter sin ”Nomad i exil” som exponerade referenser till diktjagets egen utveckling och förhållningssätt till skrivandet kommer nu denna smäckra diktbok med nedslag i Marocko, den Arabiska våren, referenser till jordbävningen i Agadir för över femtio år sedan och till Artur Lundkvists diktbok Agadir som citeras eller apostroferas i några av dikterna:

”Artur Lundkvist skriver att husen på

berget bakom hotellet låg i

ruiner som ett raserat dragspel.

I dag finns där en kulle, en hög jordvall

en öde tomt och ovanför nybyggda

hus, ett slocknat område, fler hus lite

längre ner på samma gata...”

Schenlær påvisar med sina olika utgångspunkter sitt eget förhållande till den verklighet vi just nu upplever här hemma och i vår omvärld med hårdnande politiskt klimat och avdammandet av otäcka inslag som man hade hoppats varit begravda för evigt i historien. När Schenlær refererar till Arthur Koestler blir hans utsaga en brådskande brasklapp i form av en varning:

”Västerlandets mörker mellan åren 1932 till 1939

är ett av historiens märkligaste fenomen, enligt Koestler, sju år av

blundande ögon inför det oundvikliga.

Nu för tiden när jag tvår mina händer

träder Normandie fram. Allt det blodet”

Och reflektionen blir: Vad menar Schenlær när hon refererar till Koestler? ”sju år av blundande ögon inför det oundvikliga” Blundar vi idag? Har det redan gått för långt? Står vi inför 'det oundvikliga'?

Samlingen är indelad i åtta avdelningar där närvaron i den marockanska verkligheten konfronterar dagens händelser i vårt samhälle här hemma och Agadirkatastrofen 1960 som i avdelning 5 ”En route Agadir- Marrakech i taxi” där diktjaget reser för att se dagens Agadir i relation till förödelsen för femtio år sedan. Författaren placerar oss i historien:

”Vi är vandrande järnfilspån som dras mot

magneter, magnituder som kan skådas

med blotta ögat, Förintelsen har

skakat ner oss alla från samma träd.

Dess rötter är våra gemensamma

vi talar inte om ormen, ormen

är också vi, inskjuten i vår ryggrad” (Avdelning 5. En routeAgadir- Marrakech i taxi. Tornet)

Schenlær har en förmåga att tala om viktiga ting genom det konkreta och förhöja detta till vibrerande tidlösa konklusioner, det är stor dikt!

I min recension av Boel Schenlærs förra diktsamling Nomad i exil skrev jag 24 juli 2013 i Tidningen Kulturen bland annat:

"Här skiner den konstnärliga vaksamheten igenom liksom den gammastrålar genom hela diktsamlingen. Det gäller att inte låta någon vagga dig till ro som diktare, det gäller att inte låta någon linda in dig i ljummen trygghet och försnilla dig/.../det gäller att alltid vaka över orden, att välja orden väl, att vara i god ordning med dem, vässa dem, använda dem:

http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/essaeer-om-litteratur/15282-man-kan-se-skaparkraften-som-sina-fotspar-att-laesa-boel-schenlaer

Samma anda av vaksamhet och medvetenhet genomljuder även denna diktsamling från Schenlær .

I ”Jag drömmer om blod” är klockan dock mer slagen och förhållningssätten djupare prövade och tonen bitvis svartare men också mer stridslysten. Det är ett diktarjag med en hårdare mer målmedveten men också till viss del sorgsnare och kanske mer mörbultad underton och attityd till verklighetens skeenden. De är inte alldeles raka alla de färdvägar som till himla bär av de som anses de rätta och farbara konstaterar diktarjaget som är ärligt både i tvivel och i medvetande om inte minst sin egen styrka men också sina svagheter. Det finns egentligen bara en väg och den går framåt med alla de skavanker vi äger och möter och alla de fel och brister som anslår oss:

”Det gäller att ha en sammanhängande världsbild och att inte titta bort när den blir skuren i ansiktet” (Avdelning 2 Havets händer. Det förbisedda onda ögat)

En sylvass träffbild av författaren, så skarpt genomtänkt att man studsar tillbaka när den träffar rakt in i ens egna små ängsliga överväganden. En sanning med en sådan solid styrka att den borde bli bevingad.

”Livet tål inte bitterhet. Vanmakt ska bitas i handen” (Avdelning 2. Havets händer. Nämn inte kriget) Det är avklarat och erfaret, men svårt att ta till sig utan plågsam rannsakan av sitt eget sippa vankelmod.

Det är en tung bitvis nästan sorgsen eller skall jag säga ödesmättad uppgörelse i denna diktsamling med våra referenser till det blod som spillts i historien, och därtill vad vi gör, vad vi kan förbereda oss på och vad som redan tycks vara för sent. Det är också en hård rannsakan med det egna seendet diktarjaget gör när hon erfar guden Horus med falkhuvudet som vakar. Marocko tar kraft ur diktarjaget i den imaginärt ställda frågan: Skall ambitionen uppnås, skall det fulla seendet erhållas?:

”Ett europeiskt kulturarv tigger

på knä hemma, de ber utanför Åhléns.

De fattiga i Marocko går nära inpå.

Vem är han? Har jag glömt hur det kan kännas?

Ett förhållningssätt till dem är vad som krävs

men inga förlöjligande teser:

'Låt inte ditt förflutna hindra dig i

nuet på din väg mot framgång och lycka'

Överallt en kunglig skepnad av Horus

pilgrimsfalken, himmelsguden som

skrämmer de mänskliga fåglarna.

Jag ger en mindre slant till var och en.

Två kvinnor bor samman i en buske.

I osiriskronan, storkarnas bon.

När blicken fångar det jag åtrår mest.

När kyssen är den överlevandes gåva.

När omfamningen är trotset som byter skepnad.” (Avdelning 1, Agadir. Falkhövdad Horus)

Som ett autentiskt läge är frustrationen inför den arabiska våren i den stämning som diktsamlingen inringar. Detta också i skenet av mäktiga anspråk på den egna framsyntheten hos diktarjaget. Bådadera är svårt, sopandet så att framsyntheten får sikt. Vi känner till den omvälvande politiska agenda som råder i flera av dessa nordafrikanska stater och att dessa inte går snörrät efter eventuell önskad riktning som många kanske tänkt sig.

”Varje dag på tv samma ton från en antifascistiskt ström, en klarsynt motkraft, kanske inte demokratisk men rått upprorisk, förkämparna är sprungna ur missnöje och utsatthet. Revolutioner och rent spel går inte ihop” (Avdelning 4 Sykomorträdet. Att hålla sig vid liv är vars och ens ensak)

Det är tunga referenser som präglar Schenlærs vistelse i Marocko. Allt detta spillda blod. Var har vi lärt oss? Vad har förändrats? I den motsägelsefulla slutdikten ställs frågorna:

”Allt är redan för sent, förstår jag nu.

Alla partisaner har rest sin väg.

Snart ska de föra bort också mig.

Tiden gör krumbukter. Barnen skriker.

Blir du kvar här dör du. Det är vad de säger.

Lägret är helt grått, utan färger.

Jag drömmer om blod.

Du får stanna på skrivaravdelningen.

Nu får jag plötsligt leva.” (Avdelning 8. Jag drömmer om blod)

Boel Schenlær är född 1963 och har sedan debuten 1992 givit ut ett flertal diktsamlingar, senast Nomad i exil (2012). Hon är även verksam som redaktör för Post Scriptum och litteraturtidskriften Merkurius samt driver Södermalms Poesifestival sedan tolv år.

 

Benny Holmberg

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts