Litteratur: Kjell E. Genberg; Morden i Finnmarken - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Genberg av fin årgång

 en instikstfull och dramatisk historia

Kjell E. Genberg
Morden i Finnmarken
Exilium

Kjell E. Genberg är en av de få svenska författare som kunnat tjäna sitt uppehälle på att skriva utan att vara en superkändis som nöter TV-soffor. På det

sättet är han en främmande och avundsvärd fågel i den svenska skönlitteraturens ankdamm. Numera är han pensionär med cirka 250 romaner och ett otal noveller bakom sig. Genberg har aldrig varit bunden till en viss genre. Han skriver en rak svenska, slirar sällan eller rättare sagt aldrig på kopplingen till grammatiken och är i det avseendet ett föredöme.

Genberg har sina trogna läsare. Utan att belasta den här texten med en massa citat så kan jag konstatera att flera av dem inte bara uttryckt sin positiva inställning till hans berättelser utan också hävdat att han är en undervärderad författare. Själv minns jag hans texter från Ben Hogan-tiden. Några av böckerna i den kioskserien brukar jag ta fram och läsa om. Särskilt hans beskrivning av en övergiven spökstad borta i vilda västern har alltid fascinerat mig.

Hur som helst. Genbergs styrka ligger i berättandet. Nu föreligger ”Morden i Finnmarken” (Exilium förlag), som bygger på verkliga händelser. Den marknadsförs som ”en fri omdiktning av autentiska kriminalfall”, men den är vintage Genberg. Handlingen utspelar sig i den annorlunda tid då de flesta svenskar bodde på landet, en tid och en plats, dit Genbergs kollegor Emil Hagström, Helmer Grundström, Sigge Stark och en rad författare under 1900-talets första halvsekel förlade sina handlingar. Fast det inte är för så där hemskt länge sedan, så ter sig den tidens Sverige i dag exotiskt, fjärran från dagens samhälle, men människorna och konflikterna, som präglades av sin tid och sitt rum, är ändå igenkännliga för dagens människor.

Nu tillhör Genberg senare delen av 1900-talet och första delen av det nya århundradet och han har med åren kommit att skriva många deckare och thrillers. Med ”Morden i Finnmarken” återvänder han till den tid då hans populäre västernhjälte Ben Hogan härjade i USA och hans rallare byggde järnväg i Sverige. Ett återbesök med den äran.

”Morden i Finnmarken” handlar om Axel Enskogs och styvfadern Lasses dramatiska liv, och visar upp Genberg när han är som bäst ocn som mest på berättarhugget. Han låter sin berättartalang lättläst rinna fram över 270 sidor. Det handlar om människor av kött och blod.

Nu har Genberg blivit mest känd som skaparen av händelsemättade intriger. Men han har också en mindre uppmärksammad förmåga att målande beskriva de miljöer där hans dramer utspelar sig. Hans texter interfolieras med iakttagelser, som i följande citat:

"Naturen blev vildare. Här fanns bergväggar och intill dem stenblock som såg ut att ha blivit nerkastade av en arg jätte. En bäck brusade fram och kastade sig nerför ett stup som ett forsande vattenfall. Efter fallet blev bäcken lugnare och bredare. Lasse följde den med Axel i släptåg. Efter en liten stund stannade han till och pekade. Vattendraget var bredare än en å här och från andra stranden hördes någonting knattra. Hackspetten levde gott på smådjur: skalbaggar, åmor och sånt som fanns i döda och döende aspar. Asparna fanns i dammen som inte var byggd av människohand. Bävern började komma tillbaka nu när skinnen inte var lika nödvändiga för människan som de varit när den första vågen frusna invandrare kommit österifrån. De fortsatte, ormade sig bland björk och rönn, gråal, sälg och asp, fram till en liten sjö, eller rättare sagt en hölja med brunaktigt vatten. I strandvattnet hade nån slagit ner fyra pålar och fäst en brygga av gamla åtgångna plankor. Axel skyndade ut på bryggan, föll på knä och drog med handen i vattnet. Han kunde konstatera att där var mycket varmare än i Bysjön. "Finns det fisk här?" ropade han.

När Axel Enskog från Norrland, som aldrig sett havet, ska resa till Amerika, dit så många andra flydde från Sverige av olika skäl, så skissar Genberg upp dåtidens Liverpool för läsarens ögon i några talande utgångar.

Sådana insprängda miljöskildringar i handlingen för att fastställa rummets karaktär ger berättelserna en viss rytm. Genberg behärskar med andra ord berättandets alla sidor; dialog, miljöbeskrivning, situationer. Det är nog denna förmåga att skildra tillvaron i dess olika aspekter, som ger hans dramatik dess behändiga flyt.

Bertil Falk

 

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen