Litteratur: Bodil Malmsten; Så gör jag. Konsten att skriva

nov272012

Skrivet av Pernilla Andersson

Litteratur - Litteraturkritik

Att härma en författare är bara en lek

Bodil Malmsten Foto ModernistaBodil Malmsten
Så gör jag. Konsten att skriva
Modernista

I Bodil Malmstens värld bör man antingen göra det bra eller inte alls. Skriva alltså. Det för många eviga ämnet. Den som skriver slutar aldrig skriva, man är skrivande helt enkelt. Malmsten blir en sådan bra lärare för att hon själv harvar på med språk och text. För att hon är en tänkande, engagerad, skrivande människa. Konsten att skriva kan enligt henne inte läras ut, ändå gör hon det. På samma sätt som hon själv skriver och ger ut böcker; hon påstår sig inte kunna men gör det ändå. Hon avskyr att ge intervjuer men gör det ändå. Allt började när Bodil var barn i Jämtland och läste högt ur Gamla och Nya Testamentet. Och när hon senare skrev dikter i det ljusblå skrivhäftet under tiden på realskolan i Blackeberg. En skrivaridentitet kunde hon inte ens drömma om som barn. Det som inte fanns i hennes föreställningsvärld, att vara författare, är verklighet och nu ger hon ut en bok med praktiska råd till andra som skriver.

Bodil Malmsten hör till mina favoritförfattare sedan jag i tonåren fick hennes samlade dikter i födelsedagspresent. Ett numera rejält tummat exemplar. Också hennes romaner har jag slukat och tyckt om. Så när personen, författaren, skrivarjaget Bodil Malmsten ger ut en bok om att skriva är det kanske oundvikligt att jag, med eller utan författardrömmar, läser den nästan som en religiös skrift. Jag ska inte recensera privatpersonen eller yrkesförfattaren Bodil Malmsten, men det är ofrånkomligt att hon i min värld är enastående på det skrivna ordet. Det finns få som uttrycker sig som hon och den bilden är svår att sudda ut i läsandet av den här boken. Jag läser den som hennes övriga böcker, njutandes av hennes språk och sätt att tänka.

En igenkänningsfaktor under de första sidorna av boken är behovet av kontroll under skrivprocessen. Jag behöver själv ha hyfsad ordning omkring mig för att kunna arbeta och vara strukturerad. Att ha var sak på sin plats kanske inte är lösningen för alla, men det är ett sätt att åtminstone stävja det yttre, det som är möjligt att stävja. Vilket naturligtvis hör ihop med ett eget rum, en ostörd plats för skrivandet. Liksom att sitta rätt och träna kroppen rätt förr eller senare kommer att få hög prioritet hos många skrivande. Men här finns förstås inte bara rent materiella råd. Kapitlet ”Konsten att göra det” innehåller något av det mest slående jag läst om skapande, lycka och kall. På Konstskolan Idun Lovén lärde sig Bodil Malmsten om skapandets grunder och dess val. Skapande kan ju vara nästan vad som helst och alla som skapar väljer sin skala mellan mörker och ljus – vare sig det handlar om bildkonst, musik eller text. Bodil Malmsten är en som skriver, hon är hon för att hon skriver. Gör hon det inte är hon inte lycklig. Bara ibland är hon lycklig när hon skriver, men det vet hon in då. Då är skrivandet det enda hon vet.

Vi får lära oss att undvika liknelser om man inte gör det bra som Tranströmer. Vi lär oss om det vaga uttrycket inspiration, myten om förstameningen, om vad som kan sätta igång en skrivprocess, om flow, om fiktionsbegreppet, dramaturgin och om jaget. Partierna om skrivandets våndor är enormt förlösande, de är en av bokens behållningar. Den så kallade helvetesperioden under skrivprocessen måste genomlevas, men skrivglädjen bör man förvara ljust. Ta ut det i förväg. Ta det lugnt, du kan bara göra så bra ifrån dig som ditt personbästa för den tid i livet du befinner dig i. Men inget får bara bli – allt måste vara resultatet av ett val. Det är en viktig poäng som återkommer i boken. Det finns kapitel om skrivandets verklighet, den skrivna textens nya sanning som den skrivande skapar, om skrivet liv; ”som i livet men skrivet”, om vad som blir litterära klassiker och annan klokskap. Kapitlen om ord och språkhantering må anses överflödiga, men faktum är att det är en fundamental sida av skrivandet. Malmsten irriterar sig med rätta över allmänt bristande språk- och grammatikkunskaper, intellektuellt förfall, bullret kring litterära trender och den svenska mentaliteten att inte ifrågasätta orättvisor. Hon talar om vikten av och vanföreställningar om folkbildning och finkultur. Till politiker ordinerar hon: ”Camus, Balzac, Dostojevskij, Strindberg för Justitiedepartementet, Vilhelm Moberg och Kapuscinski för Utrikesdepartementet. Zola för Finansdepartementet.”

Om man är en som läser Bodil Malmstens skönlitteratur kanske man finner tips bland hennes egna favoritböcker som presenteras i en klassikerlista i boken - hennes egen bokfamilj. Det här är en bok inte bara om skrivandet utan också om läsandet. Kanske är det så att bara genom bokslukandet kan vi lära oss att skriva bra. Finns det genrer som Malmsten inte har mycket till övers för är det självhjälpsböcker, böcker om bantning och böcker skrivna på dialekt. Likaså science fiction, vampyrböcker och den förbjudna genren kända föräldrars nu medelålders barn som skriver som vore de fortfarande fem år. Undvik också att skriva böcker om en gamling och ett barn som möts över generationsgränserna. ”Så länge det inte är Med livet framför sig av Émile Ajar.” Jag gläds åt intervjuavsnitten med frågor och svar, till exempel det svar Bodil Malmsten ger på frågan om vad en osjälvständig läsare är: ”Det är väl en som läser det som ligger på listor, det som alla pratar om. Alla i den lilla värld som pratar om det. Resten tittar på Melodifestivalen eller går med stavar ute på stan.”

Att härma en författare kan vara en lek i början av skrivandet, för att lära sig, menar Malmsten. Men det är en egen stil man ska ha. Hur mycket man än lockas till att skriva som sina favoritförfattare, kanske efterlikna Malmstens egen språkliga inneboende musikalitet, enkelheten, underfundigheten som är så svår att åstadkomma i praktiken. Detta går hand i hand med vikten av att som läsare vara självständig, att förhålla sig kritisk och att vara lyhörd för omvärlden. Allt kan vara stoff till en bok. Bodil Malmsten håller oss i handen (se upp för liknelser och utropstecken!) genom hela processen, från skrivandet till korrekturet. Eller håller i handen är fel – hon lär oss att stå på egna ben, vara självständiga individer, göra medvetna val. Inte göra som hon, men ändå göra som hon. Följa hennes råd, men inte bli henne. Här finns också tips i kontakt med förlag och om vad som händer inför eventuell utgivning. Jag slår igen boken inspirerad till att en dag skriva skönlitterärt, men också med lusten att läsa om Bodil Malmstens samtliga böcker. Särskilt debutromanen med den långa titeln. Men framförallt är jag tacksam över hennes sanningar och hennes litteratursyn. Att hon med sin uppriktighet och sitt okuvliga trots inspirerar till medvetenhet på fler områden än skrivandet.

Pernilla Andersson