Litteratur: Fjodor Dostojevskij; Folket i Stepantjikovo

nov012012

Skrivet av Göran Lundstedt

Litteratur - Litteraturkritik

Den despotiske Opiskin

fin romanFjodor Dostojevskij
Folket i Stepantjikovo
Översättning och efterord: Bengt Samuelson
Bakhåll

Se på ansiktet, uppmanar Brandes i sin bok om Ryssland: ”till hälften ett ryskt bondansikte, till hälften ett förbrytaransikte.” Att peka på en sådan motsättning hos Dostojevskij liksom att spela ut ”tänkar- och diktarpannan” mot ansiktets nedre del med dess mera tvivelaktiga drag, är en psykologisk schablon. Den har också tillämpats på Goethe, Almqvist och Strindberg.

 Likafullt är det svårt att bortse från dubbelheten. Till de många djupt splittrade personer som Dostojevskij skildrat hör Foma Fomitj Opiskin i den roman som vanligen kallas ”Människorna på godset Stepantjikovo”. Den tillkom liksom ”Farbrors dröm” under Dostojevskijs sista år som förvisad. Hos Opiskin anar man konturerna av den förbittrade ”källarmänniskan” som han senare skulle gestalta liksom bilden av de onda andarna.

Opiskin är en misslyckad författare som förödmjukats och tvingats spela pajas. Han utvecklas snart till tyrann enligt formeln ”tarvliga människor som befrias från oket är snabba att lägga andra under samma ok”. Denne utstuderade sadist finner också människor som är villiga att underordna sig hans nycker och godta hans despoti.

Turgenjev, som knappast hörde till Dostojevskijs vänner, har flera gånger jämfört honom med markis de Sade. De säregna turerna kring Opiskin har ett sado-masochistiskt mönster. Inte bara tyranniet utan också underkastelsen är påfallande. Den troskyldige översten, ägaren till Stepantjikovo, blir ett lätt offer för Opiskin. Vi får veta att översten är mycket renhjärtad och ”saknar förmåga att läsa människors uppsyn”. Desto mer utvecklad är hans hederskänsla, men en ny klass hyllar andra ideal och aristokratiska dygder är på avskrivning.

Det är en sällsam samling av halvgalna och av livet överkörda existenser, som har funnit en tillflyktsort på Stepantjikovo under överstens hägn. Opiskin, som också är en ”helig dåre” à la Rasputin är inte minst en idol för generalskan, det vill säga överstens mor. Vid minsta sinnesrörelse faller hon i vanmakt. Det hela är på samma gång fars och dödsdans.

                      Då översättaren valt den nya titeln ”Folket i Stepantjikovo” är det kanske för att framhålla att det inte rör sig om en ”godsägarroman”. Fursten äger femhundra livegna, som han säkert behandlar väl, men det är ju knappast ”folket” som kommer till tals. Det representeras bara av en och annan med godmodig humor tecknad ”krumelur” som betjänten Vidopljasov, vilken plågas av sitt säregna namn och till varje pris vill ha ett nytt.

 Vad gäller översättningen är den ”folklig” såtillvida som drastiska uttryck gärna favoriseras. ”Käring” i Zenta Maurinas översättning blir ”torgkäring” eller ”nådebrödsbakerska”. Vändningar som ”bläckan varar hela veckan” har Bengt Samuelsons omisskännliga signum. Han väljer alltid det individuella och åskådliga ordet framför det abstrakta och utslätade.

 Därför framträder också Opiskin i hela sin trasgranna glans. Han håller gärna ”lärda” orationer, där egenkärlek och halvbildning blandas liksom hot och salvelse. Det har sagts att Opiskin fått drag av Gogol och en svensk författare har rentav gjort honom till en sinnebild för den sympatihungrande poeten, som ”hänger som en fågelunge utanför boet med uppspärrad näbb och gapar efter beundran, kärlek, knäfall.”

Vi behöver endast frammana vår egen samtida parnass för att inse att det är en tidlös uppenbarelse, som inte bara hör hemma på Stepantjikovo.

Göran Lundstedt