Litteratur: Tor Ulven; Replacement

nov012012

Skrivet av Nikanor Teratologen

Litteratur - Litteraturkritik

Uthärdandets vedermödor

Tor UlvenTor Ulven
Replacement
Översättning: Kerri A. Pierce
Efterord: Stig Sæterbakken
Dalkey Archive Press

Dalkey Archive Press är ett amerikanskt förlag med filialer i Irland och England. Förlaget ger ut icke-amerikansk skönlitteratur, det mesta i översättning till engelska. De publicerar åtskilliga mycket intressanta verk, och jag tänkte fortlöpande recensera några av dem i Tidningen Kulturen.

I det näst första liksom i sista stycket av Replacement (Avløsning, 1993) finns en laddad revolver vid sidan av en grubblande man. Den metalliska lukten av vapenolja beskrivs som tröstande, att vapnet finns inom räckhåll skänker trygghet trots allt. Tor Ulven tog sitt liv 1995, 42 år gammal - att skriva några rader om volymen utan att tänka lite på detta är omöjligt. Ulven publicerade tio verk under sin levnad, fem av dem diktsamlingar. I Norge betraktas hans verk sedan länge som något av det bästa som skrivits under de senaste decennierna, i Sverige är han föga känd. I Replacement möter läsaren upplöst flytande identiteter - flera manspersoner, eller möjligen endast en man, namn- och ansiktslösa, i livets olika skeden, från den mörkrädda barndomen fram till den långt gångna ålderdom som trivs bäst i mörkret. Det kanske rör sig om en enda i allt väsentligt ohjälpligt isolerad man, skoningslöst iakttagande den glädjelösa värld han vistas i, eller också flera med liknande livserfarenheter. Miljön är en icke namngiven stad och dess närmaste omgivningar, kanske ordfäst med Oslo som förlaga, samt i ett par scener en ö i Stilla Havet. Ulvens berättarjag är ett skarpt registrerande öga, ett blottläggande öga eller ett öga som ser klart utan att förstå eller ett öga som klart inser att det inte finns något att förstå och ändå ser vidare. Är det Jean Pauls estetiskt triumferande "reinmachende Auge", eller ett öga som gör rent hus med allt avgrundsdjupt främmande om än obehagligt välbekant som omger det, imaginärt övervinner allt genom att helt enkelt finnas där och se det som måste ses? Ögat eller ögonen fruktar dock det skrämmande vita ljus som förefaller härska i all evighet i en korridor i en antagligen icke-jordisk institution av något slag, där människor tycks pinas:

"Sometimes you're gripped by a sudden feeling of rage or scorn, if not to say shame, at the way you cling to this half-darkness, this century-old chiaroscuro with its warm, muted colors, this anachronistic-analgesic refuge, which, despite everything, is still comforting, where the grave is a cradle, cradling you with its soundless, seductive gondolier rhythm, though you're not dying, you're only sleeping with eyes that are open, thirsty, eyes that imbibe from the comfort proffered with darkness's benevolent hand; all this while trying to forget the other thing, the terrifyingly white light, the blinding white light, which is neither natural nor artificial, and which shines in a corridor without beginning or end, without doors, without windows, without other people, just a plain concrete corridor where the white light will continue to torture you for the foreseeable future, because you can't close your eyes against it, you race through it in panic, you race and race and never get tired, you can't escape, you're never any closer to the exit than you were when you started, and if you turned and ran the other way you wouldn't be any closer to the entrance than you were when you turned around, it's completely silent here, but still you hear an endless screaming, the air is unbreathable but you never suffocate, there's nothing to see, but you don't close your eyes, you'll never escape the painful white light, the piercing white light without a cubic centimeter of dark, the light of terror, pain is light, and there is nothing that can put it out, light is pain, darkness is peace, oblivion, it can never be lifted, you don't know much, but you know that; you want to forget the corridor, and it works, it usually works, but it'll always be dimly lit somewhere inside of you, as if you were a lamp someone had turned down low, a lamp that someone could just as well decide to turn up high again - namely, when you're forced to race through yourself in a panic once more.)"

Bokens stycken kan vara en halv sida, en sida, ett par tre sidor. Vad eller vilka är det som avlöser något annat i texten? Generationer av oförtrutet strävande dödliga? Medvetandetillstånd, sinnesförnimmelser, villfarelser, som präglar en eller flera individer i olika skeden av dennes eller deras liv? Är det frågan om roller som spelas på jordevärldens teaterscen, roller som kan fyllas av därtill nödda och tvungna utbytbara skådespelare som åldras och blir obrukbara och dör och avlöser varandra i en och samma rollgestaltning?

"You (implicitly) believe the world's a stage, but you also find that statement deceptive, that the idea implies too much professionalism, amateur theater is what the world's about, where every role is played in the same clumsy way, both suave and crass, overplayed and understated, frenetic and phlegmatic, rigid and unrooted, insulting to the eyes and ears, which gives rise to the discouraging feeling of having seen too much and too little, because the actors expose themselves in embarrassing ways while at the same time remaining inaccessible---"

Avlösningen sker ibland abrupt, mitt i ett stycke, den anonyma identiteten kan skifta mitt i ett skeende. En tonåring på väg till ett nattligt kärleksmöte förvandlas i en mening till en ung man som arbetar som nattvakt och tränger in i en gigantisk industrilokal. Förutom ögat som måste se präglas boken av rösten som inte kan tala, den underliga, förstörda, så småningom helt ödelagda rösten.

"You have an awful voice, an unbearable, squeaky, whiny voice, it's like a saw, a hacksaw cleaving straight through the listener's skull---"

"---he'd had to repeat every single syllable of his order three times before the girl behind the counter finally understood what he wanted, and on the third time watch her unconsciously form the words with her own mouth, as if she were the ventriloquist and he was her dummy, and he'd seen how frightened and embarrassed his amphibian croaks and gurgles had made her."

"Too many people want too much. But at the very least. At the very least, to have a real voice, even the worst voice in the world, he thinks, a hideous, grating, unbearable, but nonetheless intelligible voice, not to whisper sweet nothings in a woman's ear on a mild summer night, but to be able to order coffee and waffles loud and clear."

Dessa vaksamma ögon och utrotningshotade röster finns i kroppar som obevekligt förfaller. En gubbe som är sjuttioett år håller sig dock frisk genom sin asketiska kost och sitt ihärdiga cykelmotionerande när vi möter honom på ett sjaskigt tivoli där han inkapslad i sin som han själv tycker löjliga enstöriga vägran att helt ge upp hoppet om något som kunde kallas kärlek skjuter med ett vapen som laddas med en kork i mynningen, ett vapen som helt slumpmässigt träffar eller missar målet. Mannen misslyckas, vinner inga kramdjur, och lyckas inte ens få ögonkontakt med alkoholisten som är anställd av tivoliägaren för att sköta det erbarmliga evenemanget. En ännu äldre man ligger till sängs och kommer ingenvart när han pissnödig vaknar upp. Det har funnits en kvinna alldeles nyss intill honom, en kvinna han uppenbarligen hatar och förbannar, men hon har avvikit från sovrummet och ger sig oförklarligt nog inte till känna. Hans rullstol står för långt borta, han är för skröplig för att släpa sig över golvet, han har ingen telefon. Läsaren får vackert lämna honom där i hans bittra, hätska funderingar. Kvinnorna i Replacement finns först och främst där som frånvaro, som minnen, som tvetydig längtan - en ung man dricker öl och ringer och väcker en grinig före detta flickvän; en medelålders man minns en kvinna som spårlöst försvann, förmodligen självmördad, för ett par år sedan; på ön i Stilla Havet (förmodligen utspelar sig scenen där) har en man träffat en kvinna, de rör sig utomhus, hånglar lite, berusade, men han tänker bara på någon annan, frånvarande kvinna, vad hon skulle ha sagt och gjort. Ännu mer avlägsna än kvinnor förefaller manliga vänner vara i denna egensinniga textvärld. Vad sysslar då dessa förensligade män med? Oftast iakttar de bara, erinrar sig saker. Men en av dem bär ut ägodelar ur en stuga eller ett hus, bygger ett bål av dem. Det äger rum under en sommarkväll, på stranden inom synhåll brinner en stor brasa, människor har samlats till fest. Människorna där äcklar honom:

"you sneer (maybe they see it, maybe they don't) and take a drink, and say in a low, uninflected voice, You high and mighty fucks sticking your noses where they don't belong I'll slice off your dicks and bury them together with your yachts and summerhouses so you can rot in hell. They don't hear you. They just turn around and pick up where they left off."

Mannen tänder inte sitt bål, men bränner upp stugan eller huset. Han befinner sig i ett eländigt tillstånd:

"You're also freezing, exhausted, and you have a pounding headache, and each separate discomfort pokes at you like a sadistic surgeon as you wake from your drunken doze, although (thank your lucky stars) you aren't quite sober, and you notice that your own fire still isn't lit; so go on and light it, you think.---"

Mannen hittar fler spritflaskor, stärker organismen, sätter eld på stugan eller huset och börjar naken gå ner mot stranden och festen:

"You hear a car approaching behind you, its lights crawl up your back, pass you completely, stop, turn, and then shine right in your face. Blinded by light, you toast the car with your bottle, before continuing on."

Vad som sedan händer förblir höljt i dunkel. Händelserna som skildras i boken eller snarare oftast antyds kanske får allvarliga följdverkningar, men de är antagligen meningslösa. Det är en mörk och ödslig världsupplevelse som genomtränger de anonymiserade gestalternas vistelser och vandringar. En återkommande och undergrävande tankekänsla handlar om det olevda livet, föreställningen om att den som tänker och talar aldrig egentligen levt eller åtminstone inte lever på riktigt längre. I ett stycke har en man, en wannabe-Krapp, köpt ett par tomma kassettband, men har han någon röst kvar som kan fastna på banden om han försöker spela in på dem? (Det är ett tema som Stig Sæterbakken tar upp i sin roman Besøket.)

"It's not like you've got anything left worth recording, you think; you'd originally planned to record moments of your life, but you're not living life anymore, it's like you've been shelved, placed in storage, stuck in a meat locker, and the only sound in a meat locker is the hum of the motor, the same hum day after day, never growing louder, never growing softer, just the sound of that motor, like a hum, almost a buzz, and the persistent cold wouldn't register on tape anyway."

På ett annat ställe sägs det:

"It's not the thought of death. No, that's not the reason you ache in the springtime, like the chill you get by drinking water after you've sucked on a cough drop, although it's not really an ache either, but a sorrow, a stab of worry, over what?, you wonder, and continue: over life unlived; not anger or angst about the fact that in the near future you won't be experiencing anything at all (your fear of death actually decreases as you get older), but the nagging feeling that you haven't experienced enough, that you've never really lived life, and even worse, that it's too late to experience anything more, or rather, that the experiences you've had weren't the experiences you were meant to have, that somewhere along the way you took a wrong turn, though you can't say where exactly that was, and now it's too late, and as a result your life has in one sense been wasted, like a losing game of blind man's bluff."

Och i bokens sista stycke:

"It would be like he was old before he was even born, like he was old before mankind even existed. He's wasted his life. If he'd never been born, it'd make no difference. No one misses the unborn, and the unborn don't miss life."

Jag kan inte undgå att tänka på låten "Det Som En Gang Var" som Varg Vikernes och Burzum på skivan Hvis Lyset Tar Oss offentliggjorde samma år som denna bok av Tor Ulven publicerades,1993:

https://www.youtube.com/watch?v=MBll5LyMnAw

"Imellom buskene vi stirret på de som minnet om andre tider og fortalte at håpet var borte for alltid... Vi hørte alvesang og vann som sildret Det som en gang var er nu borte alt blodet... all lengsel og sorg som hersket og de følelser som kunne røres er vekk...for alltid... Vi døde ikke... vi har aldri levd"

Ulven översatte René Char och Claude Simon, men de två författare jag först kommer att tänka på när jag läser Replacement är Samuel Beckett och Stig Larsson. Ulven skriver en så klar, exakt, svartglimmande prosa att det ögonskenligen livsförnekande ändå blir något man med stilla glädje kan läsa. Översättningen är utomordentlig, och Saeterbakken skriver i efterordet om Ulvens stil och temata:

"In short, this linguistic precision represents in itself an embrace of the world. To describe this hand, this heart, this rock, this grass, this leaf in the grass, these dew drops on this leaf in this grass in this garden, to precisely express the existence of it all, is the true literary feat.---The source of Ulven's relentless desire to find new and more meticulous ways to describe (the same) things, which forms an immutable constant in his work, the driving force behind everything he writes, is the intensity of the experience of living, that overwhelming, I'm tempted to say sickly presence, every single hour, every single minute of every single day of our lives."

Trots sina texters tunga laddning och deras vägran att smickra och underhålla läsaren skriver Ulven inte alls svårtillgängligt. Att träda in i den experimentella romanen Replacement är helt enkelt att möta i skärvor slagna spegelbilder av människor vi mött, av folk vi känt lite, kanske av oss själva. Men det är fullt möjligt att varken Tor Ulven eller hans läsare egentligen intresserar sig särskilt för människan, denna groteska muterade primat, i sig, utan kanske mer för vad den svenske författaren Willy Kyrklund talade om i sin lekfullt allvarsdigra bok Mästaren Ma, dvs. människans villkor:

"Jag intresserar mig icke för människorna. Jag intresserar mig för människans villkor. Människans villkor är den tvångsmässiga och slumpartade naturen.---det som är utanför människan, det som formar henne och avgränsar henne."

Man kan ägna en livstid åt att undersöka människans villkor, och gör man det på ett sätt som påminner om vad Kyrklund eller Ulven eller Saeterbakken gjorde så kommer man förmodligen även att kunna skriva väldigt bra texter om sina rön och hugskott.

För vidare läsning om Dalkey Archive Press och deras utgivning:

http://www.dalkeyarchive.com/

Nikanor Teratologen