Litteratur: Friedrich Kittler; Nedskrivningssystem 1800 · 1900

okt302012

Skrivet av Carl Magnus Juliusson

Litteratur - Litteraturkritik

Medieanalys som drar undan mattan under fötterna

Friedrich KittlerFriedrich Kittler
Nedskrivningssystem 1800 · 1900
Översättning: Tommy Andersson
Glänta produktion

Där man tidigare enbart såg ’text’, såg Friedrich Kittler (1943-2011) ‘medium’. När Kittler formulerade detta gestaltskifte under 80-talet, låg han således ett par ordentliga steg före tillkomsten av det multimediala samhälle vi idag tar för givet. Och kanske kan man inte nog accentuera hur angeläget det faktiskt är med digra medieanalyser idag.

Kittler är, kan man säga, medieteoretikern par excellence. Med en sylvass noggrannhet och vetenskapsmannens distans, analyserar han – och på sin alldeles egna, svindlande, spännande och otroligt stimulerande stil som till och med kommit att kallas ’Kittlertyska’ – mediernas diskurs: hur den nya teknologin och de nya tekniska landvinningarna styr vårt tänkande och konsten som sådan, liksom dess förutsättningar och möjligheter. ”Bakom våra känslor framträder de informationssystem som präglat oss”, som Tommy Andersson, Otto Fischer och Thomas Götselius skriver i förordet.

Nedskrivningssystem 1800 · 1900 skrevs som habilitationsskrift i germanistik 1985, och räknas idag som en modern klassiker. Den är indelad i två symmetriska avdelningar behandlande var sitt århundrade.

I den första delen, ”1800”, befinner vi oss i Fausts trånga och dammiga kammare. Han är i full gång med att planera sina föreläsningar men kommer att – i denna tid av paradigmskifte – pröva ”i tur och ordning tre olika metoder för att på ett annorlunda sätt adressera datamängderna i sitt bibliotek”.

Vid denna tid är dikterandet typiskt för undervisningen, på grund av en allmän brist på böcker. Läraren ’läste före’ vilket idag fortfarande lever kvar i uttrycket ’att föreläsa’ och ‘föreläsning’. Men ur sina röra av böcker får Faust fram en bok av Nostradamus vars tecken han på ett mystiskt vis upplever talar till honom. Författaren får ta ett steg undan för en textens suveränitet och en av läsaren direkt konsumtion av dess ord. ”Följdriktigt låter Faust inte längre ett teckens tecken (som i fallet makrokosmos) representera en frånvarande författare, utan låter det utöva faktiskt påverkan på honom, läsaren.”

Men liksom i fallet av föreläsandet, dikterandet, reduceras läsaren till noll. ”I stället för att förbli det frambesvurna tecknets herre, försvinner läsaren i det betecknades väv eller textum.”

Den tredje metoden är ’översättning’. Och fram träder en konsumtion av ett ”surrogat”, som har ”visserligen samma status som sin motsats originalet, med det förblir surrogat eftersom också originaltexten är en text som alla andra i bokbråten”. Läsaren ’översätter’ texten genom tolkning; och läsningen blir en hermeneutik. Människan kröns som varelse, kapabel till denna översättning, och tolkningen blir ett uttryck för anden, själen.

Förespråkare bakom denna teori är de som också kommer att styra skolan. Eleverna ska inte längre lära sig att rabbla bibelfraser som de inte förstår. Och utifrån detta formas en hel industri av ABC-böcker som det plötsligt har blivit moderns roll att inviga sina barn i. ”Den undervisande Modern är en uppfinning från tiden omkring 1800.” I Berliner Akademie kräver de 1785 en uppvärdering av kvinnans makt, som då kommer att inta faderns roll som utbildande instans i familjen. Kvinnan i singularis blir lika med Ande, och dess roll blir – i enlighet med den tyska diktningen – att, som Moder Natur, själv tiga för att stimulera andra, män, poeter och barn, till att tala inför henne.

I andra avdelningen, ”1900”, är det Nietzsche som är protagonist. Hermeneutiken bemöts med förakt för en allmän alfabetisering. Det skrivande mediet gör sig tillkänna. ”Inte innehållet och inte budskapet, utan själva mediet gör Anden, denna korpus av Tysk Diktning och Tysk Idealism, till ett stinkande kadaver.” Skriften slutar att vara omskrivning för att bli medium, och skrivandet har inte längre någon förankring i sanningen, eller Anden, utan blir helt enkelt att försiktigt sätta ord på ett pappers vita yta.

1900-talet är samtidigt århundradet för de nya medierna: skrivmaskinen, filmen, grammofonen. Och som Kittler skriver blir skriften, i och med att maskineras genom skrivmaskinen, ett avsexualiserat medium – skriften behöver inte längre komma ur kvinnans mun, varken som lärare, musa eller Moder Natur – som gör att även ”kvinnor kan få tillträda till skrivandet”.

Oändliga psykofysiska studier över minne, tal, afasi, automatisk skrift och snabbläsning, skapar som vetenskaplig diskurs nya förutsättningar för litteraturen. ”Övergången till den moderna fria versen kan inte alltid bara beskrivas som en inomlitterär innovation. Först när rimmet dyker upp i laboratoriet och på mentalsjukhus måste det försvinna från det tryckta pappret, om poeter och psykiskt sjuka inte skall sammanfalla.” Tron på jaget försvinner; ord blir bara ord; och litteraturen slutar vara mediernas medier på grund av att text inte längre är det främsta mediet för t.ex. seriell datalagring, i och med den nya tidens film- och ljudupptagningar.

Ovan nämnda är bara de inledande istopparna på de båda avdelningar som tillsammans utgör Kittlers Nedskrivningssystem 1800 · 1900, vilket heller inte ens är hälften av vad jag skulle vilja ta upp. Men jag hoppas ni har överseende med det.

Liksom alla de stora diskursanalyserna, presenterar Kittler nya samhörigheter i grundläggandet av vår allmänna förståelse som vi tidigare inte kunnat urskilja, som blivit institutioner, invanda mönster, som blivit osynliga. Sådana studier gör att dessa ’sanningar’ hamnar i gungning.

En bra sådan drar undan mattan under fötterna på en, och ser att det man trodde att man stod på, inte var så bergfast som man kunde ha trott, utan godtyckligt, luft.

Det här är en sådan bok: Omvälvande, stimulerande, och provocerande. Som de skriver i förordet har Nedskrivningsssystem ”karaktären av ett avsked till litteraturvetenskapen: när frågan om mediet ersätter frågan om text så kan man visserligen fortsatt intressera sig för fenomen som traditionellt hört till litteraturvetenskapens domäner, men litteraturens särställning framstår ohjälpligen som effekten av vissa historiskt betingade mediala villkor”.

Det låter kanske lite sorgligt. Men hur som helst är det här en rolig läsning, kanske inte helt enkel, men som lönar sig i slutändan. Att det självklara inte är självklart är nog dessutom alltid en nyttig läxa.

Och kanske ger den också upphov till idéer om hur ett nedskrivningssystem 2000 skulle kunna formuleras?

Carl Magnus Juliusson