Litteratur: Bjørn Rasmussen, Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen

okt232012

Skrivet av Eleni Schmidt

Litteratur - Litteraturkritik

Bjørn Rasmussen har skrivit en debutbok om sex och självskadebeteendeDansk succédebut

Bjørn Rasmussen
Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen
Översättning Antia Havaas
Lethe Förlag

Bjørn Rasmussen är dramatiker och författare. Han är utbildad vid Dramatikeruddannelsen och Forfatterskolen i Köpenhamn. Han debuterade som dramatiker 2004 med Myg marcherer i sødt blod. Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen är hans första roman. Den vann Montanapriset och nu i september kom den i svensk översättning. ”Att du läser ’mig’ är naturligtvis huvudlöst förtal” skriver Rasmussen och nämner att han har inspirerats och tagit meningar från andra författare, bland annat Marguerite Duras och Sylvia Plath.

Upplägget är intressant. Romanens berättarjag, Bjørn, bor på landet med sin mamma och sina två äldre bröder. Redan som tolvåring vet han att han är homosexuell. Som tonåring är han fylld av självhat och börjar skära sig själv, han skär in ordet ”sugga” på sin ena arm. Men så blir Bjørn förälskad i sin ridlärare, som är tjugo år äldre. De två inleder en affär, en hårt kontrollerad historia som inbegriper kontrakt där parternas handlingar är nogsamt reglerade. Men det är svårt att se Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen som en kärleksroman. Trots att Bjørn ständigt beskriver hur mycket han älskar sin ridlärare är denne mest en bifigur. Det är oklart vad författaren egentligen vill säga. Vill han beskriva en destruktiv kärleksrelation, eller vad självförakt kan leda till i form av självskadebeteende, eller är det helt enkelt en beskrivning av njutningen i självförnedring? Det är öppet för egen tolkning. ”Jag har ingen egendomsrätt över min kropp” menar bokens jag. Är det därför han skär sig, för att hävda äganderätt över sin kropp?

Berättelsen hade vunnit på en mer utförlig handling. Det hade varit intressant med en mer ingående skildring av förhållandet mellan ridläraren och den unge pojken. Även pojkens relation med sin mamma och sina bröder hade kunnat skildras mer ingående. Det hade också varit bra med mer utförliga personbeskrivningar.

Språket är poetiskt. Det märks att Bjørn Rasmussen tycker om att experimentera med språket och han är inte rädd för att använda nya, djärva uttryck. Det är absolut hedervärt.

Eleni Schmidt