Litteratur: Salman Rushdie, Joseph Anton – Memoarer

okt232012

Skrivet av Robert Halvarsson

Litteratur - Litteraturkritik

Salman Rushdie Foto Beowulf SheehanPEN American CenterMänniskan bortom fatwans mordhot

Salman Rushdie
Joseph Anton – Memoarer
Översättning: Hans Berggren
Bonniers

Nämner man Salman Rushdie är det stor chans att den med en gnutta litterär erfarenhet kommer att tänka på Satansverserna, en skönlitterärt verk utkommet i slutet på 1980-talet. Man kanske inte har läst verket i sig, men svaret från den åldrande iranske diktatorn Khomeini och hans fatwa mot Rushdie gjorde det för en tid omöjligt att ignorera litteraturens sprängkraft.

Under dödshot fick författaren till dessa memoarer lida avsevärda konsekvenser till följd av sitt fritänkande. De hotfulla såg sig representera en religion med rätt att döma författare till döden; varpå denne man tvingades leva under ständigt beskydd under ett flertal års tid. En tid då också avsevärd kritik och misstänkliggörande av hans motiv vädrades, även i hans hemländer Storbritannien och Indien.

Genom Joseph Anton har Rushdie skrivit sina memoarer, med särskild tyngdpunkt på de tunga åren av fatwa och häxjakt. Boken skildrar hans kamp, hans strävan för upprättelse och bevarande av den författarnormalitet som tidigare präglade hans liv. Läsaren får ta del av vanmäktigheten över att språk och rationalitet inte räcker till för att få de självrättfärdigas vrede att bedarra. Istället ledde det bland annat till att den japanske översättaren av Satansverserna; Hitoshi Igarashi (1947-1991), dödades av en förövare som aldrig togs tillfånga.

Textmässigt är verket minst sagt välskrivet. Boken för vidare läsaren mot en både underlig och förbluffande värld, där undfallenheten hos de som säger sig stå för det fria ordet blir alldagligt. Trots detta lyckas det ibland bli förvånansvärt underhållande, mitt uppe i de tragiska omständigheterna.

Salman Rushdies känsla av vanmakt är inte svår att förstå. Ledsamheten och ilskan över de som betett sig illa likaså, en stor mängd människor figurerar här och deras göranden beskrivs utan sentimentalitet. Familjen, kollegorna, kvinnorna och sonen Zafar finns med i förgrunden. I grund och botten ger det en trovärdig inblick i hur en människa strävar att behålla sin värdighet under stor påfrestning. Något som kan vara svårt när vardagen helt plötsligt handlar om att bo tillsammans med ett par beväpnade främlingar som kallar en för ”Joe”.

I brev som aldrig skickas utan lämnas opostade, uttrycker Salman Rushdie sina tankar gentemot en rad kritiker. I tilltänkt adressat till den brittiske parlamentsledamoten Bernie Grant skriver Rushdie att kulturrelativismen är döden för det etiska tänkandet. Han kritiserar också idén om islamofobi och att den skulle vara en giltig tankekonstruktion. Han argumenterar för att det finns synnerligen goda skäl att kritisera religionen i en anda av öppenhet. "Starka idéer välkomnar avvikande meningar" (s. 348).

Samtidigt är det viktigt att konstatera att Rushdie är stöpt och influerad av samma mytiska och sagolika stoff som även religionen delar, en underliggande ömsesidighet gör sig gällande i förhållande till de berättelser som bland annat är islamska. Frågan, som han återger i ett samtal med Svenska akademiens "grå eminenser”, handlar snarare vem som ska ha rätten att formulera berättelser - om den inte bör tillhöra alla och envar?

Det är också lätt att förstå varför Rushdie här tar sig rätten att ge de mordets anhängare en och annan verbal skrapa. Effektivt plockar han ner de allra värsta figurerna genom att göra narr av dem, bland annat får en synnerligen mordglad brittisk fundamentalist finna sig i att kallas för trädgårdstomte.

Överlag är Joseph Anton en studie i ett vitalt och författarmässigt liv. Istället för att befästa bilden av honom själv som upphöjd bortom fel och brister erkänner han misstag gjorda gentemot både sig själv och andra. Den alltid gode och hjältelike Salman Rusdhdie, menar författaren här, är att betrakta som en lika overklig gestalt som den religionshatande demonen Salman Rushdie.

Bortom dessa bilder tornar själva den egentliga människan fram. En genomläsning av Joseph Anton ger verktyg för den som vill stifta närmare bekantskap med denne, som han uppfattar sig själv. Det utgör helt klart en av de mer välskrivna memoarer recensenten har läst. Ett verk som ger fördjupad förståelse för de tankevärldar som bland annat kommer till uttryck i böcker som Midnattsbarnen (1980), Satansverserna (1988) och Morens sista suck (1995).

Robert Halvarsson