Litteratur:Magnus Haglund (red) Musikens frihet och begränsning

okt172012

Skrivet av Sigge Andersson

Litteratur - Litteraturkritik

ett läsvärt reportageEn inomakademisk angelägenhet

Magnus Haglund (red)
Musikens frihet och begränsning
Daidalos

I Musikens frihet och begränsningsamanställer redaktören Magnus Haglund 16 texter – ”variationer inom ett tema” – som har med musik, mest klassisk, att göra. Vadd temat skulle vara blir jag inte riktigt klok på, texterna spretar åt för många håll för att ha någon gemensam plattform i sig, möjligtvis hade de kunnat förenas inbördes med någon form av inledande manifest – för att peka ut sammanhangen som motiverar utgivningen om inte annat – men istället inleds antologin med ett pladdrigt förord från redaktören som bort gjort bättre i att träda tillbaka och ge plats ut de andra skribenterna som i de flesta fall är betydligt bättre på att skriva, även om det mesta i boken är ganska tråkigt.

Några av texterna utmärker sig dock. Nicholas Spice bidrar med ett läsvärt reportage om Artur Balsams relation till sitt livslånga arbete, hur musiken hos utövaren internaliseras för att ha det lättillgängligt i ett arbetsminne under uppträdandet, om hur vikten lades vid framställandet i stunden och inte i inspelningar, och inte minst om hur hans fru Ruth förvaltar det som kvarlämnats av hans verk efter hans död och vilken relation de haft under Balsams karriär.

Hild Borchgrevinks fältstudier i Oslo som musikstad är också givande läsning. Här tas avsteg från den röda tråd som genom antologin rört sig genom högborgerliga, traditionella, klassiska miljöer. Vi får norsk noise och platser som Blitz-huset rappt presenterat för oss i rader av mer eller mindre bearbetade arbetsanteckningar, som trots brister lyckas säga mig mer än flera av de mer pretentiöst anspråksfulla artiklarna. Likaså ät Tom Lowensteins redogörelse för hur livet kan se ut i amatörmusikens värld ett fräscht inslag.

Kanhända är jag orättvis, men när man i vissa texter talar om att dekonstruera Bach eller reifierandet av ett musikstycke, blir jag skeptisk. Vad vill man ha sagt? Måste man ta till postmodernistiskt mumbojumbo för att skriva om lyssnandet - ”det unika mötet med det musikaliska nuets skärpa” etc. – måste man missbruka Lukacs för att ge de med musiken arbetande en aura av intellektualitet?

Måste kulturutövare inom musik och dans hävda sig genom att ta till sig skrivandet som uttrycksmedel, när de inte har något att säga? – känner de inte att de värderas ändå, att folk har respekt för deras arbete, och varför i sådana fall? Dessa frågor hade varit intressanta att få svar på, tyvärr hittar jag inga. Syftet med att sammanställa dessa texter i en antologi förbryllar mig. För hade författarna velat skildra sitt arbete för utomstående är formen onödigt högtravande, med risk för att enbart intressera redan invigda, och eventuellt bara en inomakademisk angelägenhet.

Sigge Andersson