Litteratur: Nina Bouraoui, Enstörig

okt172012

Skrivet av Sofie Niemi

Litteratur - Litteraturkritik

 Nina Bouraoui Foto Raphael Devynck SauvillersFörlusten av en nära vän

Nina Bouraoui
Enstörig
Översättare: Maria Björkman
Elisabeth Grate

Det är som en lång tankeström som flyter ut över sidorna och bildar ett mönster som bara till hälften tycks forma en konkret berättelse. Resterande delar är abstraktioner, existentiella och religiösa funderingar eller topografin till ett inre landskap. Det är en flicka, Alya, bosatt i Alger, som agerar huvudperson i verket – ett jag som är långt ifrån tillfredsställt med sin tillvaro. Boken börjar där den slutar, i en svår förlust. Förlusten av den bästa vännen Sami. Romanen skildrar relationen och det successiva främmandeskap Sami tycks känna inför världen, ett främmandeskap som förebådar katastrofen. Det är mycket som flyter runt i Alyas huvud, relationen till sina egna och Samis föräldrar, sexualitet, Gud, Björn Borg och det kommande årsskiftet, då världen stiger in i år 1980.

Nina Bouraoui föddes 1967 och har en fransk mor och en algerisk far. Hon anses vara en av de mer betydande av de samtida, yngre författarna i Frankrike. På svenska har tidigare getts ut sex titlar, samtliga på Elisabeth Grate Bokförlag. Maria Björkman gör här sin sjunde översättning av Bouraoui.

Boken består av långa avsnitt, vilka kännetecknas av en stream of counsciousness-liknande berättarstil. Texten är djupt personlig och man får nästan känslan av att vara instängd i en människas medvetande för en stund. Trots en flytande stil är meningarna i allmänhet korta, ibland nästan avhuggna. På ett par ställen förekommer orduppräkningar eller kortare poesiliknande avsnitt – ställen där jag inte kan låta bli att tänka på hur texten skulle flyta på franska, om det finns ett element i texten som jag missar i översättningen? Det är förstås omöjligt för mig att säga om det finns i originalet, men då och då saknar jag en poetisk skärpa som inte riktigt träder fram i texten.

Flickans tankar är fascinerande för att de rör sig på så många plan – och för att de målar världen i en så subjektiv och drömaktig nyans. Alya tvivlar på mycket, är rädd för mycket, men tar sig också fram till en rad olika insikter. Ändå är det som att verket inte riktigt berör mig som läsare. Jag är inte säker på att den här flickans tankar når fram helt och hållet genom texten. Rösten är visserligen trovärdig, men både språk och berättelse tycks sakna någonting. Boken säger kanske mycket om en rad olika saker, men ändå är det som att texten inte har en röd tråd. Man tappar lätt bort sig i iakttagelser, teorier och fantasier, ibland intressanta men ganska ofta vardagliga eller klichéartade. Samis närvaro finns dock alltid i texten, vilket ger den åtminstone en tematisk sammanhållenhet – väntan på decennieskiftet är också en punkt som jaget återvänder till.

Barnets röst, eller den unga kvinnans röst, är någonting som Bouraoui lyckats fånga väl, där det är lätt att känna igen en identitetskris, en osäkerhet, tvivel och ångest inför tillvaron – en tillvaro som utspelar sig i gränslandet mellan barndomen och inträdet i vuxenlivet. Det finns också en passage där homosexualitet och förbjuden passion dyker upp, någonting som hade kunnat utvecklas till en ganska intressant vändning i boken, men den korta glimten tycks inte få någon direkt uppföljning. I övrigt är tyvärr boken ganska tam, den lämnar mig tämligen oberörd, nästan uttråkad. Trots den intensiva strömmen av ord och intryck, med realitet och fantasi en salig blandning, är texten inte ovanlig nog att lämna spår hos sin läsare.

Sofie Niemi