Litteratur: Roland Janson, Drömlotsen

okt162012

Skrivet av Carl Magnus Juliusson

Litteratur - Litteraturkritik

Vad är det för fel på socialdemokraterna?

sosselivRoland Janson
Drömlotsen
Lindelöws  

Roland Jansons Drömlotsen är en personlig essä om dagens politiska klimat: om varför socialdemokratin förlorat två gånger i rad mot Alliansen i de senaste valen, och vari dessa upprepade misslyckanden kan sägas ha sin grund.

Drömlotsen – som är utsänd av Emanuel Swedenborg – uppenbarar sig för Janson när han befinner sig i drömmarnas värld, och för honom med sig till platser där han inbjuds till att se de mest märkliga scenarior ta form. I fantasifullt förvrängda drömsekvenser ser vi hur socialdemokratin, i regi av de på Sveavägen 68, benas ner till absurt nonsens som kan sägas spegla, inom ramen för den politiska satiren, det parti som Janson idag tycker sig se framför sig.

Dessa syner bildar sedan tillsammans med Marx och Trotskij den treenighet som i Drömlotsen får fungera både som bollplank och samtalspartners i Jansons politiska analyser.

En av bokens styrkor är hur Janson, på en mycket levande prosa, lyckas med att förankra politiken i det vanliga livet, genom hans (kanske till synes) spontana reflektioner utifrån de allra mest vardagliga händelserna: att han går ut med sin hund Manne, vad det är för väder ute, vad han han kommer att tänka på beroende på vad han ser på väg till ett kafé på Avenyn, att han har ont i tanden etc. Genom att rota politiken i sådana företeelser vi alla mer eller mindre delar varje dag, kan Janson visa att politik inte bara är någonting som pågår i Stockholm, som mest handlar om siffror och avdrag och byråkrati, utan finns överallt omkring oss och i allt vad vi gör.

Lyckas man förmedla den insikten är förhoppningsvis chansen också stor att man lyckas med att tända det engagemang för sociala orättvisor, för det gemensamma, som idag kanske (?) vittnar om en ekande frånvaro i förmån för en hundralapp extra i plånboken.

Janson har verkligen en berättarglädje som är sällan skådad. Med en sylvass underfundighet riktas hans kanoner såväl till höger som till vänster, ur vilka de syrligaste projektiler sedan avfyras, mot varje makthavare, varje misskötande byråkrat, som genom sin småsinthet och karriärism redan lyckats med att skjuta det socialdemokratiska projektet i sank. Detta blandat med en rejäl dos humor och en uppriktig värme för de mindre lyckligt lottade i samhället.

Janson uttrycker ett äkta, och dessutom brinnande, engagemang för dessa frågor. Och en av hans boks stora bedrifter att genom sitt språk också kunna förmedla detta engagemang till en läsare.

Men ur ett annat perspektiv är ett alltför hett engagemang kanske inte enbart positivt. Hans analyser drabbar mig kanske inte lika hårt. De har inte samma skärpa som t.ex. Chantal Mouffes beskrivning av 2000-talets politiska klimat i sin bok Om det politiska (som jag i det här sammanhanget inte kan hålla mig från att åtminstone nämna), som är ovanligt klart och pedagogiskt skriven, ur ett filosofiskt post-marxistiskt perspektiv.

Jansons analys vilar till stor del på att dagens politiska klimat är alltför mesigt och jolmigt – att det saknas en riktig handgriplighet. Det skriver jag gärna under på. Men skulle man inte kunna se det som ett symptom på att det engagemang som en gång kanske funnits för politiska spörsmål, i dag mer verkar handla om att gilla läget och försöka få ut så mycket som möjligt på det själv – än att det skulle vara vissa särskilda typer av individers fel alltihop? (”Humanister” och ”esteter” är, förutom ”medelklass”, de kategorier som dessa skurkar verkar tillhöra.)

Vissa av Jansons exempel på frågor som skulle sakna vikt för det stora hela – och som indirekt sett till att socialdemokraterna inte längre varit partiet att rösta på – kan dessutom ur mina ögon kännas utropade från en plats som kan tyckas befinna sig rätt långt borta: rättare sagt från andra sidan en generationsklyfta. Det gäller till exempel hur jämställdhets- och HBTQ-frågor reduceras ner till att enbart handla om s.k. ”könsneutrala toasitsar”. Eller till exempel att frågan kring vilka ord man bör använda sig av, inte skulle vara lika viktig som rätten att få säga ”negerboll”: ”Men vem vet, om ett antal år är kanske mörkhyad eller svenskafrikan ett diskriminerande ord om nu den språk-humanistiska fakulteten får fortsätta med sina vokabulärexperiment.”

Men det som gör mig kanske mest konfunderad är hur Janson använder sig av begreppen ”medelklass” och ”arbetarklass”. Hos Janson verkar detta inte alls vara ekonomiska klasser. ”Blåst måste man ju bli om man lyssnar på Milton Friedmans teorier om att man är arbetarklass på onsdag men så råkar man få påökt på torsdag och hamnar i en annan lönetariff – vips så förvandlas man till medelklass!” Och på sidan efter: ”Samhället ser inte ut som förr, arbetarklassen har idag många gånger villa, bil och sommarstuga.” Sedan skriver han att man till och med kan tala om två sorters medelklass, ”ny” och ”gammal”. Den ”gamla” är den traditionella, utbildade, (kanske) litterärt intresserad etc. Den ”nya” är mer eller mindre de arbetare som idag ofta tjänar mer än den s.k. ”gamla” medelklassen.

En av dagens brister i svensk politik idag verkar, enligt Janson, ligga i att det inte längre finns någon organiserad arbetarrörelse, vilket har gett borgarpartierna praktiskt taget fritt spelutrymme. En annan brist är att frågan om klass verkar ha blivit omodern: ”Jag tänker ofta på de barn som växer upp i dag. De får inte det frukostmål jag fick när jag växte upp – havregrynsgröt spetsat med klasshat. De är många i både blå och röd knäfotsmundering som förfasar sig över denna hemska och framförallt omoderna klassfixering som inte är relevant i esteternas utopistiska tillvaro.”

Gränsen mellan vad som är medelklass (ny eller gammal) och vilka som det nu är som byråkratiserat Sverige (de gamla – men genom stöd av de nya?), samt vilka det är som inför nästa val ska organisera sig (arbetarna, eller de arbetare som nu är ”ny” medelklass? eller både och?) blir aningen diffus för mig.

Är att vara ”arbetarklass” och ”medelklass” ingenting som har med inkomst att göra? Är det något man är genom arv? Eller är det bara en attityd?

Drömlotsen är en bok skriven med mycket känslor. Och det som kan sägas karaktärisera den byråkrati som enligt Janson underminerat det socialdemokratiska politiska projektet är kanske framför allt bristen på känslor – känslor som empati, medmänsklighet, solidaritet, etc. Därför tycker jag ändå att detta är en viktig bok eftersom den sätter en ny ton för debatten och försöker röra upp nytt liv inom oss; något som lite provocerande uttalande ju faktiskt kan skaka fram.

Och därför spelar det kanske inte så stor roll ifall jag inte får ihop alla trådarna. Som läsare börjar man åtminstone tänka och känna. Och förhoppningsvis ska ju inte debatten börja och sluta med Janson, utan ta form för att sedan faktiskt leda någonstans. Då kan det behövas att det delas ut en del kängor för att få folk att vakna till.

Sedan är det ju inte helt fel att visa att även en debattbok kan vara välskriven och rolig.

Carl Magnus Juliusson