Litteratur: William Butler Yeats, Ett kristalliskt rop

okt162012

Skrivet av Sigge Andersson

Litteratur - Litteraturkritik

nytt samligverk av Yeats En nödvändig utgåva

William Butler Yeats
Ett kristalliskt rop
Översättning: Ann-Kristin Åklint
Ellerströms

Få saker kan jag föreställa mig i arbetet som översättare som är svårare än att ta sig an lyrik. Yeats kan inte vara ett undantag. Hans dikter är finstämda, varje ord vägs på våg och har sin egen laddning – ofta i ett dialektiskt samspel mellan hopp och förtvivlan som på ett besynnerligt sätt leder läsningen framåt. Åklint tar sig an uppgiften att översätta seriöst. Frågan är om det inte blir för seriöst. Formellt sett är det ofta lysande, alltid troget originalet i fråga om form, versmått, inrim, etc.

Men om översättningen är det formella troget är det något annat som arbetet gått miste om, och det är lyriken själv. Visst är miljöerna de samma, kvinnorna de samma, de iriska mytologiska relieferna som träder fram som nationalromantiska (snarare än patriotiskt republikanska) element i bakgrunden, men det ordens vackra liv som pulserar i originalversionerna av Yeats dikter slocknar någonstans där översättaren försöker stöpa orden i rätt versformer och klang. Ord stympas, görs oigenkännliga, och för ofta känns resultatet krystat. Jag tror översättaren har många litterära kvaliteter, men hon borde våga satsa på något eget utan snålskjuts av Yeats namn.

Då läser jag hellre Yeats i översättning av Lars Forsell. Han översatte med en den erfarne och orädde konstnärens självklara frihet – ofta tog orden sig vägar som såg annorlunda ut, med avseende på mått, tempo osv., men de landade (oftare!) i den yeatskt hopplöst hoppfulla kärlek på ett sätt som jag menar till innehåll har mer av originalens andemening. Givetvis blir det i översättningen något helt annat oavsett – men hur kan det undvikas när man byter ut modersmålet, som varit arbetsspråk i hela förloppet från tanke till dikt.

Om man ska läsa lyrik i översättning har jag svårt att se varför dess syfte skall ha kollrats bort på grund av ett alltför strikt förhållande till ytligheter. Kärnan måste bevaras, och kunna kännas igen.

Utgåvan är förvisso nödvändig – en i omfång lika rik Yeats-samling har mig veterligen inte tidigare getts ut på svenska språket. Översättarens förord är också bra. Hon beskriver i det också sitt arbete – vilket utom tvivel verkar vara en kärleksfull process full av inre rörelse. Tråkigt nog verkar denna rörelse vara förbehållen översättaren – intensiteten som beskrivs passar hon inte vidare till läsaren.

Sigge Andersson