Litteratur: Tulsa Jansson, Du har svaren! Filosofi till vardags

okt162012

Skrivet av Carl Magnus Juliusson

Litteratur - Litteraturkritik

Filosofi som hjälp i vardagen

Filosofisk praxisTulsa Jansson
Du har svaren! Filosofi till vardags
Brombergs

Vid en första anblick trodde jag (måste jag erkänna) att detta var en bok i självhjälps-genren, men skriven utifrån ett filosofiskt perspektiv: dvs. hur man med hjälp av filosofi kan nå nya insikter om sig själv och kanske också lära sig att bli nöjdare med sig själv – och därigenom må bättre som människa. Det hade kanske inte hade varit så dumt. Hur som helst hade det varit ett kul inlägg i självhjälps-debatten med potentialitet att kritisera alltför lätta lösningar på kanske i grunden väldigt svåra problem.

Men utan att egentligen vara en sådan bok handlar den dock ändå om just det: om filosofi för att nå nya insikter om sig själv och förstå sina problem på nya och förhoppningsvis belysande vis. Men i en lite annan form.

Tulsa Jansson är ordförande för Svenska sällskapet för filosofisk praxis, och boken Du har svaren! Filosofi till vardags är, kan man säga, en introduktion till fältet filosofisk praxis på svensk mark, motsvarande böcker som The big questions: Therapy for the Sane, och Platon – inte Prozac: låt filosofin visa vägen i vardagen, av Lou Marinoff.

Filosofisk praxis handlar precis som det låter, om en praktisk filosofi för det vardagliga livet. Dock borde man kanske tillägga att denna bok för det första inte riktigt handlar om hur man själv skulle kunna tillämpa en s.k. filosofisk praxis i sin vardag, utan beskriver en tjänst i samhället – i paritet med att besöka en psykolog eller en läkare för medicin – men utan några anspråk på att erbjuda lösningar eller botande funktioner – och dessutom för ”friska” människor som behöver prata eller höra någon annans perspektiv på sina inrutade beteenden och ingrodda föreställningar.

Men inte heller mer än så. För när man besöker en filosofisk praktiker för ett filosofiskt samtal är man t.ex. inte en ”patient” utan helt enkelt en ”gäst” och jämlike.

Men denna tjänst är dock inte enbart för privatpersoner. Mot slutet av boken visar Jansson hur filosofi kan spela en viktig roll i skolan, i fängelser eller i vården, och ge upphov till meningsfulla samtal. Kanske framför allt här skulle filosofin kunna bli mer integrerad och, som en viktig beståndsdel i offentligheten, ha möjlighet att verkligen göra skillnad.

För den filosofiska praxisen är dialogen essentiell. Den är baserad på en i grunden sokratisk, samtalande verksamhet som grund och forum för ifrågasättande av begrepp och saker i sin omgivning man av vana kommit att ta som självklara. Denna syn på filosofin som en viktig roll i samhället, som en ifrågasättande verksamhet, och kanske till och med som förutsättning för att kunna vara en demokratisk individ, är kanske inte jättevanlig i Europa, men desto mer utbredd i USA med Liberal Arts-program och namn som John Dewey och Martha Nussbaum.

Men om vi ska återgå till att tala om boken istället för dess grundantaganden och tradition, kan jag tycka att det kanske lite väl mycket är en introduktion till den tjänst som en filosofisk praktiker erbjuder, snarare än erbjuda några verkliga verktyg för en läsare att bära med sig efter att ha läst sig igenom denna bok. (Även om det kanske inte heller är meningen.) De första sjuttio sidorna är en introduktion till vad praktisk filosofi och filosofiskt samtalande skulle kunna vara. Men den ligger på en sådan basal nivå att det nästan kan kännas lite trivialt ibland. Det är ju självklart att reflektion, ifrågasättande, diskuterande, är viktigt för ens tänkande och vara i världen.

Andra delen – ”Tillämpning” – är dock lite roligare att läsa. Här kan man läsa kortare versioner av dialoger som Jansson haft i sitt yrke som filosofisk praktiker. T.ex. med Fru V som har problem med nedstämdhet och att hon kanske grubblar för mycket; Herr M som har ett förflutet inom kriminella gäng men nu lever ett bra och lagligt liv med familj och arbete, men är rädd för att han i grunden inte förändrats och att all denna destruktivitet fortfarande finns kvar inom honom; eller med Herr K som brottas mellan att leva ett tryggt liv med säker inkomst som bildlärare eller försöka uppnå sin dröm att bli professionell konstnär.

Dock är dessa dialoger lite väl korta ibland, och utgör endast exempel, snarare än att ge en, som läsare, en frågeställare, eftersom att man inte vandrar med i resonemangen – som man ju gör t.ex. i Platons så underbart litterärt utformade dialoger – utan man förblir en betraktare.

Även om titeln på boken är Du har svaren! kan man ju också undra om man verkligen finner några ”svar” på det här sättet. När man ställer sig frågor som ”Vad är lycka?” eller ”Vad är rättvisa?”, är det inte framför allt bristerna i sina grundantaganden som kommer i dagen? Att frågan inte var så självklar som man först trodde innan man gav sig i kast med att försöka formulera det?

Janssons roll i dialogerna verkar ju också vara just den att efter ett påstående som ”det gav mig status och makt” fråga vederbörande: ”Vad är makt?” Är det sanningen man når i slutet av ett sådant resonemang – eller byter man helt enkelt ut och testar en ny utgångspunkt för sina tankegångar, och som, om man fortsatte länge nog, tillslut även den skulle bli tvungen att förkastas?

För mig verkar det kanske snarare ge perspektiv. Men även det kan ju sägas vara ett svar.

Att ge filosofin större plats i samhället kan dock i mina ögon bara vara positivt – hur det än går till.

Carl Magnus Juliusson