Litteratur: Kjell Espmark, I vargtimmen

okt152012

Skrivet av Göran Lundstedt

Litteratur - Litteraturkritik

Kjell EspmarkTexten har en egen vilja

Kjell Espmark
I vargtimmen
Norstedts

Vargtimmen och Gotland – det låter Ingmar Bergmanskt men handlar om Kjell Espmark.

I sin nya bok håller han domedag över sig själv eller rättare sagt över de ”sanningar” som varit bestämmande för liv och dikt. Det blir samtidigt en belysning av den tidigare boken ”Minnena ljuger”.

I den hävdades att även om minnena är falska kan de uppenbara en ny sanning. Man vill gärna tro att det är poeten Espmarks erfarenhet. Inte bara minnena utan också vad Ibsen kallade ”lögn och förbannad dikt” kan klargöra och erbjuda medel att se. Texten har en egen vilja.

En författare som Vilhelm Ekelund spelar ut ”konstklarhet” mot ”förståndsklarhet”: ”Hela min tanke ligger i konstens element. Utan konst finns för mig ej tänkande.” Endast den ”musiske” är vetande. Så ställs ”den musiska synthesen” mot diskursivt tänkande.

En sådan ”konstklarhet” är också vad Kjell Espmark eftersträvar. Han talar om att ”tänka med sinnena” för att övervinna det abstrakta tänkandet. Konflikten mellan tanke och känsla, rationellt och irrationellt, är ett genomgående tema i den nya boken liksom i ”Voltaires resa” (2000), där förståndsmänniskan Voltaire tvingas erkänna sin ”mörka tvilling”.

”I vargtimmen” är på samma gång en självuppgörelse och en poetik. Ty många av de ”sanningar” som prövas i vargtimmens skarpa ljus utgörs av de föreställningar som varit vägledande i Espmarks författarskap. Till dem hör ambitionen att ”låna ut” sin röst åt utsatta människor och försöket att förena historisk sanning med fiktion.

Ett huvudmål är att motverka glömskan. Inget uttryck hos Espmark har en så ödesdiger klang som ”strykas ut”. I gryningen uppenbarar sig de dödas skuggor och vädjar om rättvisa och upprättelse i minnet. Minnet är också nödvändigt för de levande: ”Utan oss skulle språket vända er ryggen.”

Minnet symboliseras av det gamla hus på Gotland, som Espmark förvärvat och vårdar med pietet. Det är också en sinnebild för sträv enkelhet, för elementärt framhärdande genom historien.

”I vargtimmen” beskriver en reduktion, en ”orfisk reträtt” från alltför extravaganta anspråk. Allt oväsentligt skalas bort för att skapa fri sikt. ”Insistera” är ett särskilt Espmark-ord. Det står för motspänstighet och vilja till klarsyn, men också för ”trotsig upprymdhet”, ja, för en form av lättsinne mitt i det ohjälpliga.

I en lustig scen berättar Espmark hur han ”lär” en näktergal att sjunga genom att i ett öppet fönster ställa en skivspelare som förmedlar en näktergals sång. Fulltonig sång kräver en ”medtävlare”. Espmark hyllar sina mästare (som Ragnar Thoursie), men i ett avseende anser han sig vara unik: i skildringen av det sena Sverige som exponent för ”glömskans tid”.

I samma tecken skriver han nu om en DN-kritiker, att denne står för ”den snabbaste inflationen i svensk kritikhistoria, jämförbar med prisutvecklingen i 1920-talets Tyskland.”

Då så mycket förflyktigas framhåller Espmark det sveklösa och genuina, ”det hårda trä som håller att stå på”.

Göran Lundstedt