Litteratur: Fjodor Dostojevskij, Folket i Stepantjikovo

okt082012

Skrivet av Nikanor Teratologen

Litteratur - Litteraturkritik

Ett liv och ett kiv

Fjodor DostojevskijFjodor Dostojevskij
Folket i Stepantjikovo
Översättning och efterord: Bengt Samuelson
Bakhåll 

När Dostojevskij publicerade Folket i Stepantjikovo som tidskriftsföljetong i Fosterländska annaler var han 38 år gammal och hade drygt två decennier kvar att leva. Alla hans stora romaner låg framför honom. Manuset till Anteckningar från Döda huset (1864) och kortromanen Farbrors dröm, även den utgiven 1859 ( i tidskriften Det ryska ordet), hade han med sig när han efter fyra år i tukthuset i Omsk och sex års militärtjänst sommaren 1859 återvände till Sankt Petersburg från förvisningsorten Semipalatinsk i Kazakstan. Redaktören, diktaren och kritikern Nekrasov, på den tiden inflytelserik, sade när han läst Folket i Stepantjikovo: "Dostojevskij är slut. Han kommer aldrig mer att skriva något av betydelse." Det stränga omdömet kan från dagens perspektiv förefalla obegripligt. Berättelsen om händelser på godset Stepantjikovo under ett par dygn är ett ljuslynt prosalustspel som sjuder av liv och lidelse. Dostojevskij sade vid något tillfälle ungefär att "vi har alla skakats fram ur Gogols "Kappan"", och naturligtvis kan Gogols och i synnerhet hans Döda själars goda inflytande skönjas i de träffsäkert satiriska människoporträtt och burleska mellanhavanden som utgör historiens kärna. Läsningen av Shakespeare och Molière har också satt sin prägel på intrigen. I grunden är det hela dock omisskännligt ett utflöde av Dostojevskijs kraftfulla och mångsidiga ande, för vilken inget mänskligt var främmande.

Som vanligt nuförtiden är Bakhålls formgivning förstklassig: bindningen, formatet, trycket, papperskvalitén, omslagsbilden - så ska en bok se ut. Samuelsons nyöversättning är underbart uttrycksfull och levandegörande.

Historien är mycket enkel: den berättas av Sergej, brorson till Jegor Iljitj Rostanev, godsägaren i Stepantjikovo. Rostanev är dryga fyrtio år, med ett förflutet som husaröverste, men har sedan ett antal år lämnat tjänsten och är alltså godsägare. Han är den redligaste och mest hjärtegoda människa man kan föreställa sig, änkling med två barn, med en inneboende totalt fnoskig mor, den tvåfaldiga änkan Agafja Timofejevna, oftast kallad generalskan, eftersom hennes senaste make Krachotkin var general. Denna åldriga kvinna med sina sviktande själsförmögenheter står helt under inflytande av verkets drivande kraft, den femtioårige Foma Fomitj Opiskin, som i rollförteckningen koncist och korrekt benämns som "snyltgäst och despot". Opiskin är en sanslöst hycklande och egenkär självutnämnd vetenskapsman och andlig vägledare, som med sina komiska moralpredikningar och sitt terroriserande av såväl herrskap som tjänstefolk byggt upp en stark spänning på godset, en laddning som bara väntar på att på något sätt explodera. Förutom de nämnda gestalterna finns ett antal andra gäster och snyltgäster, samt tjänare och drängar. Man skulle kunna beskriva Idioten, en av de främsta romaner som någonsin skrivits, som en enda vanvettig härva av hysteriska uppträden, men i Folket i Stepantjikovo är ordväxlingarna ännu häftigare, utbrotten mer obalanserade, gråten och skriken mer genomträngande. Det är en berättelse om åtrå, illvilja, ömklighet och makt, men Dostojevskij har ännu inte funnit utrymme för, eller förnimmer än så länge kanske inte ett tillräckligt starkt inre behov av, de filosofiskt-psykologiskt fördjupande utvikningar som kännetecknar de stora romanerna. Han är i Folket i Stepantjikovo marionettmästaren, som får sina typer att sprattla och åbäka sig, och deras uppträdande på scenen är, tack vare hans språkliga mästerskap och spänningsskapande förmåga, något som är väl värt att ägna ett antal timmar åt. Sällan har väl fördelarna med en allvetande och vältalig berättare åskådliggjorts så tydligt som hos Dostojevskij. Sergej förblir en klar spegel, hans iakttagelser knivskarpa, hans vistelse mitt i det tumult han redogör för, nyligen ditrest från Sankt Petersburg, trovärdig. Dostojevskijs personbeskrivningar är gogolskt drastiska och rakt på sak. När den skrymtande hustyrannen Opiskin uppenbarar sig låter det så här:

"Foma var liten, ljuslätt med gråsprängt hår, kroknäsa och fina rynkor i hela ansiktet. På hakan satt en stor vårta. Han var i femtioårsåldern. Han kom in tyst, med taktfasta steg och sänkt blick. Men det låg en lymmelaktig självbelåtenhet över hela hans uppenbarelse och pedantiska skepnad. Till min förvåning var han klädd i morgonrock, och dessutom i tofflor. Skjortkragen var inte tillknuten med en halsduk, utan nedvikt som på en skolgosse, något som gav Foma Fomitj ett ytterst fåraktigt utseende. Han tog en ledig stol och flyttade den till bordet och satte sig utan att säga ett ord till någon. På ett ögonblick försvann hela den kalabalik, hela den upprördhet som rått minuten tidigare. Alla blev så tysta att man kunnat höra en fluga passera förbi. Generalskan blev from som ett lamm. Underdånigheten hos den stackars tokan inför Foma Fomitj stod skriven i hennes ansikte. Hon kunde inte se sig mätt på sitt skötebarn, utan slukade honom med ögonen. Fröken Perepelitsyn visade alla tänderna och gnuggade händerna, och den stackars Praskovja darrade påtagligt av rädsla."

Foma Fomitj är utspekulerat vidrig i sitt manipulativa handhavande av människor. Dostojevskij med sin luttrade själ förlåter dock även den gestalten i all dess krassa och deformerade ynkedom, liksom han i text och sinne förlät alla andra av de figurer han i sin skriftställargärning diktade fram för deras brister och brott. Opiskin styr och ställer genom skuldbeläggande, självömkan, förnedring av andra och en moraliskt överspänd svada, som dömer allt folkligt äktryskt som tölpaktigt och oanständigt. Han ansätter oavbrutet Rostanev med sina krav, sin för berättaren anstötliga nedlåtenhet och sitt gnäll, och i scenerna med den inte allför mentalt närvarande men vackre och i köttet sunde unge betjänten Falalej, som i sin stora villrådighet "bölar" och "bräker" när den elake Foma Fomitj leder honom i nosringen som om han vore den vita tjur han till Opiskins indignerade förtret envisas att drömma om natt efter natt, åstadkoms en grym komisk effekt. Opiskin säger till en viss Obnoskin, som står under sin gemena mors intrigerande kontroll, apropå Falalej: 

"- Nå, vad tror ni: kan det överhuvudtaget finnas en enda strimla, några fragment av själ i denna levande biffstek? Nej, märk väl, Pavel Semjonovitj, hur dessa människor som helt saknar idéer och ideal och som inte äter annat än oxkött, alltid har en motbjudande frisk ansiktsfärg, grovhugget och obegåvat frisk! Vill du få en uppfattning av hans tankeförmåga? Hördu, ditt specimen! Kom närmare, så får vi se på dig! Vad gapar du för? Tänker du svälja en valfisk? Är du vacker? Svara: är du vacker?

- Vack-er! pressade Falalej fram mellan snyftningarna.

Obnoskin gapskrattade. Jag kände att jag började darra av ilska."

Foma Fomitjs auktoritet bygger på den godmodige godsägarens undfallenhet inför modern generalskans och hennes ondskefulla sällskapsdam Perepelitsyns hängivna dyrkan av den "vise och fromme" Opiskin, och deras hysteriska sätt att få sin vilja fram. Generalskan svimmar när hon känner för det, går när hon känner sig missnöjd (det vill säga mest hela tiden) omkring och surar och tiger i dagar, eller också skäller hon hätskt, ackompanjerad av fröken Perepelitsyn och andra i sällskapet, på den hunsade godsägarsonen, överste Rostanev. Rostanev tror alltid gott om människor och är i sin ständigt förlåtande naivitet ett lätt offer för den revanschistiske och kitslige Opiskin. Men översten är också en helgjuten och pliktmedveten krigarnatur med stora kroppskrafter. Berättaren frågar sig flera gånger om han hamnat i ett dårhus - de övermåttan exalterade, uppbrusande och gråtmilt kramiga personer som omger honom gör honom alldeles trött och omtöcknad. Den mest minnesvärda kvinnogestalten är den trettiofemåriga ungmön Tatjana Ivanovna, som efter ett fattigt och olyckligt liv nyligen fått ett överraskande större arv och lever i ett feberförvirrat kärlekskrankt tillstånd där hon i sin vidöppet hudlösa barnslighet är tillgänglig för varje slags "romantiskt" närmande, ju mer befängt och dramatiskt desto bättre. Den stackars kvinnan, som berättaren i raseri omnämnt som "ett svagsint spöke" och "en tarvlig gammal hagga", och som det koleriska och måleriska fettot Bachtjejev ansett vara "en kapitalt genomkorkad gås", visar sig så småningom vara förnuftigare än så. Och framför allt visar hon sig liksom godsägare Rostanev ha "ett hjärta av guld". Dostojevskij skulle fortsätta sina försök att dikta fram "den goda människan", det var trots allt en vacker dröm.

Nikanor Teratologen