Litteratur: Thomas Ligotti, Skuggan på världens botten och andra berättelser.

okt072012

Skrivet av Nikanor Teratologen

Litteratur - Litteraturkritik

Totalt jävla mörker

Ligotti samarbetade under några år med David Tibet, mannen bakom Current 93, och skrivit texterna till flera av hans skivor. Thomas Ligotti
Skuggan på världens botten och andra berättelser. Översättning och efterord: Arthur Isfelt. Illustrationer: Oskar Aspman.
h:ström

Varför väcker dr Theodore Groddecks ögon den namnlöse berättarens "astronomiska förbittring" över den situation han försatts i? Varför får vi aldrig bekräfta misstanken att "skapelsens helhet bäst föreställs som ett obebott rum fyllt med intets ekon"? Hur kan det komma sig att allt vi säger på ena eller andra sättet handlar om Röda tornet, varför tänker vi alla på det på våra egna fördärvade sätt?

Så många frågor, sådan ihållande och genomträngande tystnad.

I Thomas Ligottis värld härskar entropin, sönderfallet och undergången enväldigt. De tre frågorna är härledda ur novellerna "Teatro Grottesco", "J.P. Drapeaus journal" och "Röda tornet". Skuggan på världens botten består av arton noveller valda ur fyra novellsamlingar den 1953 födde Ligotti publicerat. Arthur Isfelt är en rutinerad och skicklig översättare, och jag gillar Oskar Aspmans illustrationer, samt utformningen av volymen.

Ligotti skriver alltså skräcknoveller. Fortfarande är det en av preciöst piruetterande och teorianemiska modelittvetare föraktad genre, men under de senaste två decennierna har saker och ting trots allt förändrats en del. H.P. Lovecrafts verk har givits ut av Bakhåll, Alastor, Vertigo, h:ström, och Michel Houellebecqs H.P. Lovecraft - emot världen, emot livet publicerades för några år sedan av Fischer & Co. Ligotti arbetar i en svår genre, med några åtminstone ögonskenligen givna begränsningar. Först och främst kanske det faktum att ingen vettig människa tror på "det övernaturliga". Vidare kan den eller de som i en skräcknovell drabbas av någon kosmisk fasa som trotsar naturlagarna egentligen bara sluta sina sönderpinade liv på följande sätt: genom att dö en kvalfull död (och kanske därpå hamna i evighetslånga helvetesplågor), eller genom att bli obotligt sinnessjuk. Monstren, vålnaderna, varelserna, väsendena som ondskan uppenbarar sig i riskerar även att bli löjeväckande när man försöker gestalta dem i text (det finns andra möjligheter i filmer), och detta ju tydligare läsaren får se deras skepnad.

Ligotti verkar fast besluten att på ett egenartat sätt, för att skapa bra texter, underminera och överskrida genrens mer eller mindre subkulturella fiktionsnormer, och jag tycker hans försök är klart lovande. I synnerhet i den senaste av de fyra novellsamlingar som berättelserna hämtats från, Teatro Grottesco (2010), försiggår något tämligen fascinerande och nydanande som jag lite senare ska försöka påvisa. Stilistiskt och andligt har Ligotti enligt egen utsago (i Isfelts efterord) påverkats av författare som Georg Trakl, Bruno Schulz, Dino Buzzati, Beckett och Borges. Naturligtvis finns Edgar Poe som en given anfader, och Isfelt listar en del andra namn. Jag upplever att hans filosofiskt mörkerskimrande och avgrundsdjupt misströstande prosa om en värld stadd i förruttnelse har ett starkt släktskap med E.M. Ciorans verk. Ligottis värld befolkas glest av ohjälpligt isolerade män, utan något förflutet värt att hågkommas, förlorade i en överväldigande samtida meningslöshet, antingen utan framtid eller också med en framtid alltför ohygglig att föreställa sig och klä i ord. Ibland handlar det om två sådana män, som samtalar på ett sällsamt kyligt och olycksbådande sätt och upplever märkliga saker, som i de Beckettinspirerade novellerna "Dr Voke och Mr Veech" och "Mäster Rignolos egendomliga skapelse" (där de heter mr Nolon och mr Grissul). Ibland är en sådan man en del av en namn-och ansiktslös mindre massa, som i en fasansfullt levande död amerikansk småstad ställs inför kaosets och ondskans härjningar (så är det i "Skuggan på världens botten").

För Ligotti (och Cioran) är den yttersta skräcken den att ha fötts, att finnas till i en värld så förkommen och förryckt att inget längre förefaller möjligt. I novellen "Bungalowen", hämtad från samlingen Teatro Grottesco, inskärps de tre principer som genomsyrar dess suggestivt monomana och förledande stillsamma intrig:

"Jag vill tro att denna konstnär hade flytt all känslosamhet i syfte att utforska de vidriga och eländiga fröjderna i ett universum där allting hade reducerats till tre orubbliga principer: för det första, att det inte fanns någonstans för dig att ta vägen; för det andra, att det inte fanns någonting för dig att göra; och för det tredje, att det inte fanns någon för dig att känna."

Om denna värld som Ligottis fördömda bebor endast ville behaga vara ett stabilt helvete vore det ändock betydligt bättre än det tillstånd som råder i universum, och mer specifikt i de gentemot omvärlden ofattbart avskurna småstäder och förfallna bostadsområden där personerna framhärdar, gudsförgätna platser som samtidigt är vidunderligt öppna för förnimmelsen av "tingens isande blekhet", "den allestädes tumlande svärtan" och världsalltets dödskyla. Här befinner sig nämligen allt i ständigt oförutsebar och ödesdiger förvandling, bortom naturlagarna. Nåd är något man kan be om hos likmaskarna i slaktavfallet, tröst är ett kräkmedel, hopp är ett kostligt skämt som får lungorna att sprängas av skrattande gråt. Det handlar om ett vardande vara som varas, svårt sjukt och tröstlöst ödsligt, som obscent pulserar i skiftningar mellan kall likgiltighet och något slags skämd och förljugen ondska, en värld som på en och samma gång lyckas vara statiskt klaustrofobisk i sin blytunga tristess, samtidigt som den är det mest vådliga gungfly, där själva materian är anfrätt, tingen anlupna, varelserna bedrägliga, där allt som tycks finnas döljer något outsägligt hemskt, som orden inte kan återge.

Vi säger "skuggan, mörkret" och måste stanna där. Ligotti säger:

"Varför skulle det inte finnas något begravt djupt inuti det skenbara, något som bär en mask för att gömma sig bakom naturens synbarhet?"

Vad är då detta något? Är det Tsalal? Är det Nethescurial? Läs novellerna som bär dessa namn och fundera själv över vad det kan tänkas innebära. Ligotti har under trettio år av skrivande arbetat sig fram mot ett slags buddhistiskt-nihilistisk ståndpunkt, som förstås hotar att omintetgöra varje minsta motivation att säga eller göra något.

I den sena novellen "Skuggan, mörkret" äger en konversation innehållande nedanstående stycke rum:

"Hela hans doktrin, om man nu kan kalla den det, om det nu skulle kunna finnas något sådant alls, är baserad på det icke-existerande, det inbillade väsendet av allt vi tror oss vara. Trots hans ansträngningar att uttrycka vad som hände med honom, måste han vara mycket medveten om att det inte finns några ord som kan förklara en sådan sak. Ord är ett totalt förmörkande av existensens mest grundläggande faktum, själva konspirationen mot människosläktet vilken min avhandling hade kunnat belysa. Grossvogel har haft en förstahandsupplevelse av essensen i denna konspiration, eller har åtminstone hävdat att han upplevt det. Ord är bara en täckmantel för denna konspiration. De är täckmantelns yttersta medel, skuggan, mörkrets yttersta konstverk - dess yttersta konstnärliga täckmantel. Eftersom ord existerar tror vi att ett förstånd existerar, att en själ eller ett jag existerar. Detta är endast ytterligare ett av de oändliga lagren av täckmantlar. Det finns inget förstånd som kunde ha skrivit En undersökning angående konspirationen mot människosläktet - inget förstånd som kunde skriva en sådan bok och inget förstånd som kunde läsa en sådan bok. Det finns överhuvudtaget ingen som kan säga det minsta om detta grundläggande existensfaktum, ingen som kan röja denna verklighet.

"Det tycks helt omöjligt att förstå", protesterade jag.

"Det hade det kanske varit, om det bara hade funnits något att förstå, eller någon som kunde förstå det. Men det finns inga sådana varelser."

"Om så är fallet", sade jag och ryckte till av magsmärtor, "vem är det då som för det här samtalet?"

"Sannerligen, vem?" svarade han."

Till saken hör att Ligotti skrivit ett filosofiskt syftande verk som just har titeln The Conspiracy Against the Human Race (2010).

Kan man då säga att Ligotti skapar effektiv skräck, kommer de läsare som vill ha en ren, vidrig, primordial och visceral skräckupplevelse att bli nöjda med vad de läser? Ja, det tror jag, här finns de ingredienserna, den dovt sjudande stämning och de, ofta med nödvändighet krackelerande, intriger som krävs för att åstadkomma den paradoxalt nog mycket trivsamma känsla man kan erfara av Lovecrafts bästa verk. "Harlekinens sista festival" är tillägnad Lovecraft och är en medveten pastisch, fin i sitt slag men även avslöjande för hur svårt det är att strikt röra sig inom de lovecraftianska referensramarna om man vill göra något nytt och minnesvärt. Men i noveller som "Skuggan, mörkret" eller "Bungalowen" sker nog, så vitt jag kan bedöma, något nytt i skräckens historia. Det är tungt malande texter som för in förbjudna tankar och ett dödsvigt allvar i en genre som har en stark tradition av att vara spektakulär underhållningslitteratur. Risken med det Ligotti gör är att det ohyggliga så småningom kommer att stelna, att i detta överskott av "mördande vemod" och klarsynt desillusionering inget längre kan ske i texten utom fördjupad begrundan av allts meningslöshet:

"Och oavsett vad jag säger kan jag inte motstå eller förråda det. Ingen kan göra det eftersom det inte finns någon här. Det finns bara denna kropp, denna skugga, detta mörker."

Ändock lyckas han i "Röda tornet", en novell utan människor, som handlar om en fabriksruin, en novell han fick Bram Stoker Award för, skapa spänning på ett beundransvärt subtilt sätt. Liksom "Skuggan, mörkret" och "Bungalowen" är "Röda tornet" hämtad från den senaste samlingen berättelser. Om Ligotti endast fortsätter försöka konkret gestalta det människor med all rätt fruktar mest, lidandet, att köttet ska sargas och blodet ska spruta, vansinnet och döden, och hans berättelsevärld helt berövad glädjeämnen inte förlorar sin sinnligt påträngande vämjelighet, sin fysiskt livsfarliga hotfullhet, som återfinns i alla ting som omger dess stackars inbyggare, så kan han komma att skriva ännu bättre skräck. Att han skulle lämna skräcken som drivkraft och ryggrad i sina berättelser känns otänkbart, han är för allvarligt hängiven människosläktets kära gamla förtrogne fasan för att kunna göra det. I novellen "Tsalal" uttrycks den perversa lockelsen att vända sig bort från livet och skåda in i mörkret på följande sätt:

"Det kunde hända att han fick syn på ett övergivet hus, trasigt och fallfärdigt i ett ensligt landskap - ett hudlöst skelett på en kyrkogård. Men en sådan förfallen byggnad var för honom ett tempel, en helgedom vid vägkanten, vigd åt den mörka närvaro som han försökte förena sig med, och dessutom en port till den mörka värld i vilken den dvaldes. Ingenting kan beskriva de känslor han erfor, de oräkneliga nyanserna av skälvande upphetsning, då han närmade sig ett sådant multnande hus vars sneda och ojämna konturer vittnade om en annan existensordning, den sannaste existensordningen, som om sådana ställen som detta hus bara var flackande skuggor kastade ner mot jorden från en annan fjärran, osynlig sfär av varat."

Jag vill inte återge väven i hans historier, för nytillkomna läsare är det bäst att själv träda in i konstnärens "maverick chamber", i fasans värld är det känslan och överraskningen som avgör. Ligotti uttrycker i flera noveller intressanta tankar om konstnärskapets och kreativitetens villkor, här finns målare och skulptörer som nog borde ha avhållit sig från sina verk, och olycksfödda, inbundna, esoteriskt strävande herrar som stöter på mardrömsartade antikvariatsböcker eller själva skriver ner sådant som frambesvärjer det som borde ha förblivit frånvarande. Ligotti samarbetade under några år med David Tibet, mannen bakom Current 93, och har skrivit texterna till flera av hans skivor. Att lyssna på de låtarna, exempelvis den 22 minuter långa "I Have A Special Plan For This World" under läsningen av Ligotti är väl inte helt fel.

I grunden är nog Ligottis vision en form av nattsvart ateistisk mystik. I novellen "Ur nattens anteckningsbok" leker han med tanken på en gnostisk demiurg:

"Vi driver omtöcknade ut ur skuggorna: bekvämt rotade i glömskan njuter vi inte särskilt av att slitas upp i den brinnande luften för att roa någon okänd skälmsk skapare, en kosmisk skämtare, en sprattets mästare."

Att grubbla på och dryfta detta totala jävla mörker behöver inte alls vara något förmörkande, beskuggande, nedstämmande, det kan tvärtom underligt nog vara upplysande och upplyftande. I Ligottis verk har man att göra med ett autentiskt skrivande, ett sökande som skalar bort hela samtidens skränigt fnittriga och egentligen fullständigt bindgalna konsumtionshysterivärld och borrar sig inåt mot det onda som fräter vår jord. Ligotti är redan kult, och hans rykte kommer att fortsätta växa, därför att han obönhörligt, driven av ett inre tvång, söker utforska helvetet på jorden och den grundläggande omöjligheten i den medvetna människans villkor.

Nikanor Teratologen 

I Have A Special Plan For This World

http://www.youtube.com/watch?v=oxMjylgfkrw