Litteratur: ans Gunnarsson, Försmådd

okt062012

Skrivet av Crister Enander

Litteratur - Litteraturkritik

Hans Gunnarsson. Foto Sofia RunarsdotterEn underbar roman

Hans Gunnarsson
Försmådd
 Bonniers

Arbetet är viktigt. Han tar det på stort allvar. Han försöker som åldrad historielärare hålla stånd mot förfallet och en tilltagande förslappning och utbredd likgiltighet bland kollegorna. Själv lever Ingvar ett stillsamt och rätt inrutat liv – ja, i ärlighetens namn är det torftigt och enahanda. Han går på övertid och borde redan vara pensionerad. Detta är hans sista termin.

Han står alltmer främmande inför skolan och dess utveckling. Med åren har han blivit något av en avvikare, en solitär om han själv får formulera sin alltmer medvetet isolerade situation – han har en stark längtan efter att enbart vända världen ryggen och odla sina intellektuella intressen. Sätta sig hemma med ett glas vin och en cigarill och läsa. Samtalen i lärarrummet är så torftiga och substanslösa att han tänker att vi kunde ” lika gärna vara gymnastiklärare hela bunten”.

Utan att riktigt våga erkänna det, knappt för sig själv, har han blivit intresserad av Stina, skolans rektor. Han gör sig ärenden in till hennes kontor. Han cyklar till slut bort till hennes villa på Tussilagovägen för ett besök – för övrigt på sin egen födelsedag. Förhoppningsfull tar han med sig en flaska finare vin tillsammans med sin nyskrivna essä om nazismen i Sverige under andra världskriget och de tendenser till ondska, människoförakt och invandrarfientlighet som levt vidare efter kriget. ”Svaghet och svulst. Intolerans i Folkhemmet – från Bollhusmötet till Badmintonbråket” är dess titel. Han har beslutat sig för att låta trycka upp den i en liten upplaga.

Tanken är att den ska kunna användas vid en temavecka i skolan. Men där möter Ingvar snabbt på ett tyst men hårnackat motstånd från kollegorna.

I Hans Gunnarssons nya roman ”Försmådd” skildras ett sammanbrott. Om det är huvudpersonens verklighetsbild som börjar krackelera eller omgivningen som visar en sida han aldrig trott sig tvingas möta i vårt land är inte klart. Två möjliga tolkningar löper parallellt genom hela romanen.

Rektorn ska, som hon brukar så här års vid påsktid, ha en veckas semester som hon använder för att besöka sin släkt i Finland. Ingvar ska vikariera för henne och erbjuder sig – ja, tjatar sig till att få – vattna växterna och ta in hennes post. Undan för undan avslöjas en annan sanning. Det verkar som Stina åker till Gambia och därifrån tar med sig ett ”fadderbarn” hem, en form av sexslavar som sedan i hemlighet får bo i hennes villa, kanske till och med nere i källaren på uthuset där Ingvar råkar få syn på hur andra har ristat ord som skriker efter hjälp på väggarna.

Hur reagerar man inför misstanken om andra människor lider, plågas, hålls som fångar och tvingas leva som djur? Hur ställer man sig till farhågan att den råa och ohöljda ondskan finns i ens direkta närhet?

Eller – vilket gör hans ställningstagande komplicerat – är allt som händer frukterna av förvirring och ett tilltagande förfall? Ingvar dricker mer än han borde. Han drabbas svårt av sin psoriasis och går omkring alldeles knallröd i ansiktet, stressen får honom att gnissla tänder om nätterna och en plomb lossnar. Ingenting tycks fungera i hans liv.

Hans Gunnarsson – alltmer virtuost för varje bok – har skrivit en roman som vidrör och belyser många viktiga frågor. Obehaget smyger sig på, river i hjärnvindlingarna som om det gått röta i själva tankarna, och något – oklart vad – kommer tassande på tysta steg för att i ett slag förvandlas till något helt annat. Kanske. Kanske inte. Eller? Inget är säkert. Allt är möjligt. Det är sällan man får förmånen att läsa en bok som så på en gång generöst och obevekligt provocerande lämnar över reflekterandet och slutsatserna till läsaren.

Crister Enander