Litteratur: Freke Räihä; Nomos

okt062012

Skrivet av Sigge Andersson

Litteratur - Litteraturkritik

Det finns en mening i meningarna

barndomsdelen är bästFreke Räihä
Nomos
Smockadoll

Rimsmedsvägen 36 b, Kalmar. Musikantvägen 10 c, Lund. Trädgatan 5. Och så vidare. Alla adresser på platser i Sverige dit vi blir inbjudna av Freke Räihä i Smockadoll-släppet Nomos. PROSA står det i versaler på omslaget, förbannad lögn. Det är lyrik, möjligen prosadikt – jag vet inte varför förlaget kör med denna falska varudeklaration – möjligen är det ett utslag av den defensiva ironi som genomsyrar hela texten. Ordsallad med stänk av autenticitet som träffar som blixtnedslag i huvudet, skriver jag, men ångrar mig.

Att kalla det ordsallad är orättvist, för det finns mening i meningarna även om de är korthuggna, avklippta och deformerade. Som om meningarna vore skrivna, sen bara delvis utsuddade/övermålade, sammanförda, påbyggda – osv - som en tavla av Jean-Michael Basquiat, fast inte en tavla utan memoarer i text. Likheterna med Basquiat kan nog göras flera medan vi ändå håller på - missbruk, sökande, misslyckade relationer. Fast Räihä är vit, även om han känner sig utanför som en neger. Och om Basquiat hade en konservburksillustrerande pederast som murbräcka in i offentligheten har Räihä istället ressentiment – han skildrar sig som ett offer för omständigheterna, eller möjligtvis något som står vid sidan av omständigheterna, en åskådare av sitt eget liv, självpåtaget utanför eller bara loj, jag vet inte. Mauvaise foi, ond tro. Och om Basquiats verk är äckliga på ytan, är Nomos äcklig till innehåll, som att det är saker under ytan för fula att skrivas i klartext – medan textraderna, meningarna som sådana på ett ytligt vis är fina när de inte blir för explicita.

Jag skrev om autenticitet – jag menar orden i salladen som griper tag i mig. Om vi utgår från att texten är självbiografisk, börjar den i Räihäs barndom och slutar någonstans nära nuet. Varje kapitel en adress – jag lotsas genom de olika rummen i varje lägenhet och hus, och får dess interiörer episodiskt beskrivna för mig. Mat, matrester, tvålar, hudlotion, verktyg och redskap, räkningar, pennaler som tillhör mormödrar, gamla tidningar, kiss, böcker, amfetamin på toasitsar, doftspår, mer knark, sperma, en himla massa tombuteljer av olika spritsorter. Saker händer också, men sånt är mycket vagare beskrivet och gör inte vidare mycket intryck. Istället är det miljöerna som talar det tydligaste språket i boken, som berättar var i livet författaren befinner sig i, eller finner sig. Skeendet är kronologiskt. Någon form av utveckling beskrivs, oftast verkar saker gå åt helvete, misslyckandena står som spön i backen, subtilt antydda men ändå. Jag tar fram skämskudden och skäms med författaren, och över mig själv, den jag är, var, sådant jag påminns om genom att fortsätta läsandet.

Jag kommer på mig själv med att det kan vara därför jag tycker barndomsdelen är bäst. Förutom att den med sina nedslag bland tidstypiska detaljer får mig att tänka på hädangångna äldre släktingar som skänkte trygghet, ligger den tiden (sent 80-tal) långt bakåt. Man har hunnit försonas med den man var, då – orden blir mest en nostalgisk längtan (och lagom skämmig). I de senare delarna blir läsningen jobbigare för händelserna ligger närmre i tiden. Samtidigt sörjer jag lite över huvudpersonens utveckling, som blir till ett jaha? Kanske någon ljusning här och där. Dock jag gillar textmassorna, språkkänslan är total. Men innehållet misär. Ond tro maskerad till defensiv ironi. Så många adresser, vilket flackande liv, urdruckna buteljer och utpissad vilja. Bra misär – eller?

Sigge Andersson