Litteratur: Karl Ove Knausgård, Min kamp 5

okt062012

Skrivet av Nikanor Teratologen

Litteratur - Litteraturkritik

Knausgård berättar om Knausgård för Knausgård och världen

Karl Ove Knausgård. Foto Anders HanssonKarl Ove Knausgård
Min kamp 5
Översättning: Rebecca Alsberg
Norstedts

I denna femte volym av den svenska utgivningen av detta till omfånget väldiga verk inryms del VI och VII av Knausgårds kamp. Det som avhandlas är åren mellan 1988 och 2002, när han var mellan nitton och trettiotre år och bodde i Bergen.
Är Karl Ove Knausgårds öden och äventyr så intressanta?

I sig är de för mig inte alls det. Som tidsdokumentation? Tveksamt. Vi må leva i en tid när väldigt många av de relativt få som fortfarande läser böcker med glupskhet står beredda att sluka ännu en true life story, i synnerhet av en "kändis", men till den kategorin hör inte jag. Självbiografier skrivna i modern tid är ytterst sällan något jag ens överväger att läsa. Nu är detta ett självbiografiskt romanverk, inte en självbiografi, och jag antar, måhända naivt, att Knausgård berättar om verkliga människor och händelser som faktiskt ägt rum. Och han är förstås i första hand författare, inte "kändis". Jag har inte läst de otaliga intervjuer han under senare år givit, och inte sett hans TV-framträdanden. Jag noterade dock att han vid Lillehammers litteraturfestival i försomras ångrade att han inte offentligt stöttade Stig Sæterbakken i samband med den så kallade David Irving-kontroversen, ett tillkännagivande jag tyckte var glädjande:

http://www.aftenposten.no/kultur/litteratur/Knausgard-angrer-at-han-ikke-stottet-Saterbakken-6839927.html

Knausgårds språk är enormt lättflytande, och det finns en lust hos mig att vända blad och "se hur det går". Anledningen till den lockelsen måste jag försöka analysera. Jag tycker inte hans språk är särskilt bra. Det rinner helt enkelt vidare genom att ständigt begagna de mest slitna klichéerna. Ett enkelt och klart språk kan naturligtvis vara spänstigt och kraftfullt, men här förhåller det sig på ett annat sätt.

Gräset är grönt, himlen är blå, vinden är frisk, regnet faller tätt (det regnar uppenbarligen något överjävligt ofta och intensivt i Bergentrakten, och det kan tydligen gå upp mot åtta månader utan att man knappt skönjer solen). Klichéerna faller så smidigt på plats i boken, där finns egentligen inget läsmotstånd alls, det är som jag föreställer mig att man skriver när man berättar om sitt liv på en blogg eller som när man muntligt mal på under rusets inverkan, den kunde förmodligen bestå av 6000 sidor lika gärna som 636, det är bara att fylla på, mata fram, repetera vardagarnas rutiner, rapportera mer samvetsgrant och utförligt, suggerera fram fler episoder ur det räddningslöst bortvirvlade skvalpet av ett lika alldagligt liv som vi alla nog nuförtiden lever, och där finns i bokens språk inga taggar, inga knotigheter, ingen särprägel: ölen är kalla, flickorna är fina, läsesalarna är tysta, lokalerna är stimmiga, vattnet är...vattnigt? urvattnat? Nå, där finns ändock ett svart sjudande hav, en obarmhärtigt vidarevältrande svartskimrande Atlant, strax utanför Bergens dränkta gator och sneda hus, och det måste det nog finnas någonstans i denna så friktionsfritt framlöpande romantext också, annars skulle jag antagligen ha lagt boken ifrån mig.

Jag antar att denna ocean i eller under texten helt enkelt består av Knausgårds beredskap att berätta en del om det mörker som grep honom i synnerhet när han drack ordentligt under den här tiden, när omständigheterna var gynnsamma för kaotisk gränslöshet och självdestruktivitet. Det är oftast inga märkvärdigheter, bara minnesluckor och beteende som upplevs som lite underligt. En natt i fyllecell, uppvaknanden på överraskande platser, bortslarvade saker. Två händelser under berusning sticker ut, och båda har med Karl Oves några år äldre bror Yngve att göra. Yngve fungerade som den rätt blyge och i nyktert mål ordkarge Karl Oves isbrytare i Bergen, han hängde på sin äldre bror och fick del av hans umgänge, de spelade i samma band, de fortsatte den goda kontakt de haft från föräldrahemmet. Men vid ett tillfälle, på en efterfest, kastar lillebrodern ett glas whisky med full kraft i ansiktet på storebrodern, efter att ha upplevt sig bli förolämpad. Glaset skär upp ansiktet hyfsat rejält, och Karl Ove, som inte har något minne av händelsen, blir förtvivlad när han dagen därpå ser sin bror med bandagerat ansikte.

Några år senare är bröderna ute på krogen tillsammans med en tjej vid namn Tonje som Karl Ove blivit förälskad i och haft några förälskelseförryckta dagar tillsammans med. Karl Ove upplever att Yngve och Tonje kommer alldeles för bra överens, skrattar och pratar, medan han själv blir allt mer sluten och berusad. På krogtoaletten tar han en glasskärva och skär sig i kinden, sköljer därefter med kallvatten, och han upprepar proceduren flera gånger vid följande toalettbesök, så att han till sist är alldeles uppsnittad på båda kinderna. Men det är mörkt i lokalen, och tjejen och brodern har fullt upp med att samtala, så först på gatan utanför upptäcks vad som hänt. Den bakomliggande orsaken till detta självskadebeteende var delvis att Yngve under Kar Oves första tid i Bergen råkade bli ihop med den tjej, Ingvild, som Lille-Knausgård eller Lill-Yngve (han kallas så av någon av Yngves vänner på ett par ställen i texten) intensivt ville ha ett förhållande med.

Mot slutet av romanen förs läsaren tillbaka till det som hände 1998, och som skildrades i den första volymen av Min kamp, att Knausgårds far vid 54 års ålder dog av alkoholrelaterade skador efter några svåra år. Den komplicerade relationen till fadern skildrades på ett övertygande sätt i del 1, och det är rätt gripande även nu i del 5, när den närmaste tiden efter dödsfallet frambesvärjs.

Jag vet inte om Knausgård egentligen lyckas fånga och förevisa någon av de inre demonerna. Men läsaren får som sagt ta del av anekdoter om symptomen på det onda som gnager, det potentiellt dödliga sår som inte vill eller kan tala, som hellre tiger sig in i helvetet. Men ska sanningen fram tycker jag inte att gestalterna i boken lever. Exempelvis storebrodern Yngve framstår som en uppsättning stela standardfraser och förutsägbara gester, inte som en person med något att säga, ett inre liv, minnesvärda egenheter. Och jag kan inte minnas att boken innehåller någon dialog med lyster och märg. När Tor Ulven tagit sitt liv 1995, 42 år gammal, möter Karl Ove en litteraturintresserad vän:

"- Har du hört? sa han.
- Vadå?
- Tor Ulven är död.
- Död? Är det sant?
- Ja. Geir Gulliksen ringde och berättade det.
- Men han var ju ung.
- Ja. Och han var Norges bästa författare.
- Ja. Fy fan. Så förfärligt.
- Ja."

Eller när Karl Ove och flickvännen som fanns före Tonje, en viss Gunvor, umgås:

"Hon gapade och tog en tugga av våfflan.
- Var det gott? sa jag.
Hon nickade med munnen full.
Jag strödde socker på min, vek ihop den, tog en stor tugga.
- Ja, de blev ganska goda faktiskt, sa jag när jag hade svalt.
- Jättegoda, sa hon. Har du lite mer te också?
Jag hällde upp åt henne.
- Men berätta om i går då, sa hon. Vilka var där?"

Det är nog bra att texten inte innehåller så mycket dialog.

De erinringar som boken består av inleds alltså 1988, samma år som Varg Vikernes i Bergen bildade sitt legendariska band Burzum. Den sortens musik har dock Knausgård inget som helst intresse av, Burzum nämns inte med ett ord. Inte heller klassisk musik har någon betydelse i författarens liv. Det Karl Ove gillar är britpop, indie, new wave och postpunk, det rabblas band och köps skivor, sådant som Stone Roses, Smashing Pumpkins, XTC. Och så spelar bröderna Knausgård som sagt i ett band, Yngve på gitarr, Karl Ove på trummor, som han säger att han förblev kass på. Bandet hette Kafkabryggarna, Knausgård reproducerar ett par av de texter han skrev, bl.a. "Du guppar så härligt", en liten comic relief i en bok som annars inte har mycket av den varan.

Mycket av del 5 handlar om den sammanbitna strävan att bli författare, och hur svårt Knausgård hade att skriva något bra. Han går ett år på Skrivekunstakademiet i Bergen, med Jon Fosse och Ragnar Hovland som kursledare. Det går dåligt, han är yngre än de övriga eleverna, han får inget gensvar, såväl kurskamrater som lärare tycker nog egentligen att han skriver omoget. Och åren går utan att han trots stor möda lyckas pressa fram något som duger. Han fortsätter några år håglöst att studera annat, och arbetar så småningom, på ett hem för utvecklingsstörda medelålders män och på ett mentalsjukhus. Läsaren får veta vilka böcker Karl Ove köper och läser, får ta del av bleksiktiga porträtt av de litterärt aspirerande personer han träffar på, får iaktta hur han kämpar med den eviga skrivkrampen och något som kanske kan kallas mindervärdeskomplex, eller i vart fall ständiga farhågor över att inte räcka till, i synnerhet som författare. Han dömer ofta sig själv hårt, samvetskvalen när han ett par gånger varit otrogen eller ställt till med annat som hellre borde ha lämnats ogjort kan vara svårt sargande och envetna. Och han vill nog vara uppriktig i sitt verk. Frågan är om någon fullt ut lyckas med det? Gjorde Rousseau det i sina Confessions, anfadersverket till alla den moderna världens "bekännelseskrifter"? Knappast, va? Man måste dock säga att Knausgård gör tappra försök att vara uppriktig, att inte framställa sig bättre än han är. Om sin reaktion på de utvecklingsstörda, vilkas tillstånd, lyten och beteenden beskrivs rakt på sak säger han:

"Jag ville vara en god människa, fylld av empati för dem som var sämre lottade, men när jag hade dem inpå livet var det förakt och ilska jag upplevde, som om deras brister rörde vid något i mitt allra innersta."

Eller när han på väg till Norwich för att förgäves försöka skriva i tre månader tänker på hur han känner inför andra:

"Även Tonje kunde jag lämna. Jag saknade henne inte när hon inte var där. Jag saknade ingen, och hade aldrig gjort det.---

Den där kylan i hjärtat var avskyvärd, ibland trodde jag att jag inte var mänsklig, att jag var en Dracula som levde på andra människors känslor men själv inte hade några. Mina förälskelser, vad var de annat än teater? Vad handlade de om, annat än mina känslor?"

Men visst är Knausgård mänsklig - han känner så där, okej, inget mer med det. Han verkar ändå inte vara någon särskilt osympatisk människa. Att jag ibland känner en viss leda inför hans hågkomster har kanske att göra med att jag fullt ut tror jag förstår vad Cioran menar i ett stycke i Précis de décompostion, som jag just översatt och som publiceras inom ett par månader. Det är orden i sig det gäller att på något vis stå ut med, och det är inte alla gånger det lättaste. Kanske jag läser för mycket. Cioran skriver:

Yttersta utslitenhet

"Det finns någonting som kan konkurrera med den gemenaste slampa, någonting så snuskigt, utslitet, eländigt, och som retar upp och förvirrar raseriet – en förbittringens höjdpunkt och en förbrukningsartikel för alla ögonblick: det är ordet, varje ord, och mer exakt det som man begagnar sig av. Jag säger: träd, hus, jag, storartad, dum: jag kan säga vad som helst, och jag drömmer om en mördare av alla dessa namn och adjektiv, av alla dessa hedervärda rapningar. Ibland tycks det mig som om de är döda och ingen vill begrava dem. Av feghet betraktar vi dem fortfarande som levande och fortsätter uthärda deras stank utan att hålla oss för näsan. De är dock inte, inte heller uttrycker de längre något. När man tänker på alla munnar som de har passerat, på alla andedräkter som fördärvat dem, på alla tillfällen när de uttalats, kan man då använda sig av ett enda av dem utan att besudlas?

Man kastar dem åt oss helt söndertuggade: dock skulle vi inte drista oss till att svälja en föda som tuggats av andra: den materiella handling som motsvarar användandet av ord ger upphov till kväljningar; och det räcker i alla fall med ett ögonblick av dåligt humör för att i vilket ord som helst förnimma eftersmaken av främmande saliv.

För att friska upp språket skulle det krävas att mänskligheten slutade tala: den skulle med fördel kunna ta sin tillflykt till teckenspråk, eller, mer verksamt, till tystnaden. Ordets prostitution är det mest synbara tecknet på dess förnedring; det finns inget orört ord, ingen ren artikulation, och allt, till och med de betecknade tingen, förnedras av omsägandet av samma sak. Varför lär sig inte varje generation ett nytt idiom, om så bara för att skänka en annan kraft åt föremålen? Hur ska man kunna älska och hata, roa sig och lida, med de blodfattiga symbolerna? ”Livet”, ”döden” – metafysiska banaliteter, föråldrade gåtor… Människan borde skapa sig en annan verklighetsillusion och för att uppnå detta uppfinna nya ord, eftersom de hon nu har saknar blod, och i detta stadium av deras dödskamp är inte längre någon blodtransfusion möjlig".

På sidan 316 har en märklighet insmugit sig. Knausgård rabblar namn på klassiker som kan lånas på universitetsbiblioteket, och mellan Ovidius och Lucretius finner man - Lucullus. Jag förmodar att det är Catullus som avses.

Nikanor Teratologen