Litteratur: Den gyllene cikadan. Del 1 av Färden till Västern

okt052012

Skrivet av Nikanor Teratologen

Litteratur - Litteraturkritik

Ryter, gapskrattar, slåss och bankar pannan i marken

När Buddha och människan båda försvinner, strålar den azurblå skyn lika klar.Den gyllene cikadan. Del 1 av Färden till Västern
Översättning och förord: Göran Malmqvist
Tranan

Volymen är ett nytryck av det verk som Bra Böcker gav ut 1995. Det kinesiska originalet trycktes första gången 1592, och anses vara författat av en viss Wu Cheng'en, död 1582. De folkliga historier som utgör Färden till Västern hade då antagligen i olika versioner under sekler föredragits av historieberättare på marknadstorg och tempelgårdar. Malmqvists förord är informativt och bra. Den historiska kärna av sanning som verket i allt sin överdådigt bortomvärldsliga upptågslust utgår från är att en kinesisk buddhist som kallades Tripitaka verkligen, under åren 627-645, företog en pilgrimsfärd till Indien via Turfan, Darashar, Tasjkent, Samarkand, Baktrien och Kashmir. Syftet var att till Kina hämta så många buddhistiska manuskript som möjligt, och Tripitaka lyckades väl i sitt uppsåt. Efter hemkomsten till huvudstaden Chang'an (nuvarande Xian) inrättade Tripitaka ett ytterst produktivt översättningsinstitut, som presenterade många av de grundläggande texterna för mahayana-och Zenbuddhismen, inklusive Diamant-och Hjärtsutran.

Men den episka vandringsberättelsen Färden till Västern, vimlande av monster, gudar och demoner, överflödande av en folkligt muntlig traditions ystra och burleska livskänsla, äger rum i en mytskimrande värld där jordemödor och prosaisk fakticitet inte betyder mycket. Inledningsvis blir det nästan lite väl renodlad gammalkinesisk fantasy, när de sju första av bokens tjugo "omgångar" (omgångar av muntligt berättande, eftersom tanken är att verket skulle föredragas av en berättare, som vid det välskrivna förordets slut "bankar otåligt i bordet med sin träkloss") helt ägnas åt den ståtlige apkungens öden och äventyr i en alternativ verklighet. Men visst är Sun Wukong, som apan ska komma att kallas, en roande gestalt, som sannerligen vet hur man ryter, gapskrattar och slåss. Det rituella bankandet med pannan i marken, ett tecken på undergivenhet och vördnad, är han dock sympatiskt nog sämre på. Senare i verket ska han bli en av pilgrimsmunkens tre beskyddare och följeslagare, men innan dess har han levt länge och upplevt mycket. Hans tillkomst var ytterst säregen. Det berättas följande om en stor sten på Blomfruktberget, som ligger i det lilla riket Aolai, öster om havet intill Purvavidehakontinenten:

"Alltsedan Skapelsens början hade den stenen insupit Himlens renhet, Jordens prakt, Solens sperma och Månens frö. Efter långliga tider och genom en gudomlig ingivelse blev stenen havande med ett gudomligt foster. En dag sprack stenen och födde fram ett stenägg, stort som en fotboll. Utsatt för väder och vind utvecklades ägget till en stenapa, fullt utrustad med fem organ och fyra lemmar.---Däruppe på berget lär sig apan att springa och skutta, äta gräs och örter, dricka ur källor i bergens dalar, plocka blommor på berget och leta efter frukt bland träden. Den leker tillsammans med vargar och reptiler, sällar sig till tigrar och pantrar, söker sig vänner bland sibetkatter och hjortar och befryndar gibbonapor och babianer."

Så småningom söker den himmelsavlade apan upp daoistpatriarken Subodhi och tillbringar många år som en av hans lärjungar. Han tilldelas namnet Sun Wukong, Wukong har betydelsen "han som vaknat till insikt om Tomheten". Han tillägnar sig vidunderliga magiska krafter, fast Subodhi länge förblir motsträvig, och säger:

""Problemet är bara att du inte är som andra och det är anledningen till att jag inte kan lära dig de hemliga formlerna."

Wukong svarar: "Jag har väl också ett runt huvud som pekar mot Himlen och fyrkantiga fötter som går på Jorden. Som alla andra har jag nio öppningar och fyra lemmar, fem inälvor och sex hålor. På vilket sätt skiljer jag mig från andra?" Patriarken säger: "Visst liknar du en människa, men dina kinder är mycket mindre än en människas." Ty så förhåller det sig, att Wukong har insjunkna kinder och spetsig mun. Wukong drar handen över ansiktet och säger med ett skratt: "Nu är Du inte riktigt rättvis, Mästare! Visserligen har jag insjunkna kinder, men den här extra hudpåsen är jag ensam om, den saknar människan, och då blir vi väl liksom kvitt?" "Vi säger väl det", säger patriarken."

Apan återvänder till Blomfruktberget och blir dess härskare. Han blir allt mer självsvåldig och ostyrig, förvandlas till ett "apmonster", en "apdemon" (dock rätt harmlös ändå), och styr över de många "demonkungarna" på Blomfruktberget, som alltså utgörs av dessa tigrar, vargar, reptiler osv. som är hans vänner.

De antropomorfiserade demonkungarna kan strida med svärd och spjut i hand, till och med reptilerna. Färden till Västern har den muntliga berättartraditionens kännetecken, med en hel del minnesstadgande upprepningar, omtagningar, sammanfattningar. När apans karriär som orosstiftare sammanfattas sägs bl.a. detta:

"Han tillägnade sig småningom magiska krafter och samlade en flock apor kring sig och störde friden i världen. Jadekejsaren [som befinner sig i Himlen] sände honom ett förlikningsbud och utnämnde honom till stallfurir i det kejserliga stallet, men den tjänsten ansåg han för ringa och lämnade Himlen i protest. Den himmelske konungen Li och Kronprinsen Natha sändes då för att gripa honom, men misslyckades därmed. Jadekejsaren sände då ännu ett förlikningsbud till honom och skänkte honom titeln Den store vise, Himlens like, en rang som inte gav honom någon lön."

Och så ställer apmonstret till en jävla oreda i Himlen, stjäl heliga persikor, vin och själve Lao Zis livselixir, och betvingas till sist av ingen mindre än Buddha Tathagata och döms trots att apan är odödlig till döden. För att få veta vad som sedan händer med honom måste ni läsa boken. Må Himlen bevara er från att hamna i Lao Zis De åtta trigrammens ugn!

Texten innehåller mängder av insprängda diktavsnitt, ämnade att deklameras. De återges med mindre typsnitt än den övriga texten. Det kan låta som i det avsnitt som inleder den tjugonde och sista omgången i Den gyllene cikadan:

"Om Dharma föds i din egen tanke,
vad kan andra då lära dig?
Allt som krävs är en bitter möda:
krama en droppe blod ur järnet!
Trä ett silkerep genom näsan,
fjättra Tomheten med en knut,
fäst sedan repet vid Icke-handlandets träd,
och stävja allt ofog.
Erkänn inte tjuven som din son,
förgät både tanken och Dharma!
Låt inte den andre lura dig själv!
Slå ner honom med ett enda slag!
Uppenbarad tanke är icke-tanke,
uppenbarad Dharma är icke-Dharma.
När Buddha och människan båda försvinner,
strålar den azurblå skyn lika klar.
Höstmånen är alltjämt lika full,
svårt är att skilja mellan de två."

I tionde omgången äger ett ljuvligt vänskapligt improvisationsdiktande meningsutbyte rum:

"I stället skall berättas om två hedervärda män, som bor vid Jingfloden utanför Chang'an. Den ene är fiskare och heter Zhang Shao, den andre är vedhuggare och heter Li Ding. Båda är lärda män, men ingen av dem har avlagt den statliga examen. En dag, när den ene har sålt sin korg med karpar och den andre sin börda av ved, går de tillsammans till en krog i staden Chang'an för att tömma en bägare. När de har druckit sig halvfulla tar de var sitt krus vin i handen och vandrar långsamt hemåt längs flodstranden."

Li Ding och Zhang Shao försöker övertyga varandra om den stora fördelen med varandras sätt att leva, den ene fiskande i en båt på floden, den andra strövande i skogen. Till sist diktar de tillsammans, tar varannan vers. Det är ekon av Tangepokens livsvisdomsdiktning, där poeter som Du Fu och Li Po tillhörde de främsta vad gäller förmågan att återge djupa existentiella insikter i enklast möjliga form. Li Dings och Zhang Shaos kamratliga samkväm avslutas med slutsatsen:

"Den gode älskar berg, den vise älskar vatten,
vi tackar Himmel och Jord och Alltets gudar."

Men allt är inte idylliskt och stillsamt, för att ha en bra och fängslande historia att berätta för den kinesiska publiken måste prövningar, faror och grymheter skildras. Ett par män som mördade den som skulle bli pilgrimsmunken Tripitakas far för att kunna ligga med hans mor straffas efter en rättegång på det beprövade sättet, först genom att vardera får "hundra slag av den tunga påken":

"Därefter spikas Li Biao fast vid träåsnan och när den har släpats till stadens marknadstorg skärs han i tusen strimlor, varefter hans huvud hängs upp för alla att se. Liu Hong förs till färjestället vid Hongfloden, strax intill den plats där Chen Guangrui dräptes. Tillsammans med sin dotter och dotterson beger sig ministern ner till stranden, där de skådande ut över vattnet offrar Liu Hongs hjärta och lever, som skurits ur hans levande kropp, och bränner en offerskrift till den dödes minne."

En hel del råa sällar dyker upp när färden till Västern äntligen tagit sin början. Tripitaka visar sig när dessa illgärningsmän och kannibaler dyker upp vara en mes, men han har ju dessbättre hjälp av den till buddhismen omvända apan med dess magiska krafter och gladlynta lust att slå ihjäl mörkrets avföda, och han får senare ytterligare två följeslagare, botfärdiga f.d. mördare och kannibaler som dömdes till sin illdådsbegående vistelse på jorden genom att likt apan ha försyndat sig i Himlen. Zhu Baije, kallad Galten, och Sandmunken kommer tillsammans med Sun Wukong och Tripitaka (det är han som kallats Den gyllene cikadan och även går under namnet tang Xuanzang) att ihärdigt traska vidare i de kommande fyra volymerna (Den ståtlige apkungen, Det flammande berget, Den renande källan, Den sanna insikten) av Färden till Västern. Det pittoreska sällskapet är inte på väg till något som liknar Mordor, utan till den västra Himlen, belägen i Indien, där Buddha Tathagata och hans hov finns med de buddhistiska skrifter som ska bäras hem till Chang'an. Det är ett nöje att följa med dem på den äventyrliga färden.

Nikanor Teratologen