Litteratur: Björn Runeborg, Orestes tvekade aldrig

sep292012

Skrivet av Carl Magnus Juliusson

Litteratur - Litteraturkritik

Mordet på Anna Lindh: En grekisk tragedi på 2000-talet(?)

Hur moderniseringen av Orestien verkligen låter sig göras ?Björn Runeborg
Orestes tvekade aldrig
Modernista 

I Björn Runeborgs (f. 1937) senaste roman, har Aiskylos’ tragiska trilogi Orestien, från 400-talet f.Kr., blivit nutid; närmare bestämt året 2003, då Anna Lindh den 11 september blev knivskuren på NK i Stockholm.

Orestes’ far, Agamemnon, hinner knappt komma hem från kriget i Kosovo innan hans dotter (och Orestes’ syster) Ifigenia dör i en olycka på sin cykel, efter att Agamemnon vägrat köra henne till skolan. Kort senare dör han själv i en bilolycka, och hans fru Klytaimestra flyttar ihop med hans kusin och nemesis, Aigithos – till Orestes’ och hans syster Elektras förfäran. De bestämmer sig för att hämnas sin mammas svek och otrohet mot Agamemnon, och allierar sig med (sierskan?) Kassandra (som också varit i Kosovo under kriget och med vem Agamnenon också hade en affär med på plats) och den nästan gudalike Apollon – en finlandssvensk adelsman som Orestes läser tillsammans med på Handels. Och tillsammans börjar de planera hur Orestes ska få tillfälle, och mod nog, till att hämnas deras pappa och ta sin mammas liv.

Kortfattat är det handlingen i Runeborgs roman Orestes tvekade aldrig, vilken är en något omgjord modernisering av Orestien (bestående av de tre dramerna Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna). Och ifall man tycker att handlingen kan verka lite rörig, så som jag beskrivit den ovan, är det för att den är aningen rörig redan från början.

Men hos Runeborg är denna adaption av Aiskylos’ tragedi, bara den ena av två nivåer där drama-trilogin får fungera som mytologiskt stoff.

För i början av romanen har Anna Lindh just blivit mördad. Och även partikamraten Olof Palme spelar en inte obetydlig roll i romanen. Orestes är nämligen född samma natt som Palme sköts, och har sedan han var barn upplevt att han denna natt fick motta Palmes själ. Många upplevde mordet på Anna Lindh inte bara som ett hemskt dåd mot en av många mycket omtyckt politiker, utan också som en attack på Sverige i stort; och i denna roman har den förbannelse som ligger till grund för allt dödande i Aiskylos’ Orestien, alltså applicerats på Sverige på ett sådant sätt att Palme mer eller mindre får inta rollen av Agamemnon, och Lindh den av Klytaimestra.

Analysen av Sverige utifrån ett grekiskt-tragiskt perspektiv otvivelaktigt intressant. Orestes tvekade aldrig kommer dock att avvika från originalet allt mer under romanens gång, och släppa fram den försonande kraft som ligger latent i verket. Känslorna av svek, av hämnd, blir känslor som vi alla på ett eller annat sätt bär inom oss och måste lära oss att bemästra.

För trilogin handlar ju egentligen heller inte om hämnd. Utan den visar på den nya religionen och det nya samhällets konventioner; att hämnden inte ska styra, utan försoningen och underordnandet av samhällets lagar, vilket dock blir tydligt först i sista delen av Orestien då Orestes ställs inför rätta för sitt dåd.

Denna aspekt av romanen – och där kriget i Kosovo får ersätta grekernas Trojanska krig, och hur det som skett där slår tillbaka på samhället – är en tolkning av ödesmättad tyngd och kraft; men som avslutas i hoppets tecken.

Men en fråga, man här måste ställa sig, är hur väl moderniseringen av Orestien verkligen låter sig göras. Frågan är om det inte hade slagit hårdare om moderniseringen inte varit så ordagrann, och myten istället hade fått ligga som en symbolisk botten, en referensram utanför berättelsen; och att karaktärerna inte bar originalnamnen och apade efter grekiska krigare och hjältar. För med tanke på att Klytaimestra, i Orestes tvekade aldrig, faktiskt aldrig mördar Agamemnon, utan att han dör i en bilolycka, drabbad kanske av någon form av post-traumatisk stress, gör Orestes’, och hans påhejande lillasyster Elektras, hat mot deras mamma kanske lite omotiverad.

Och mycket av drama-trilogins verkliga brutalitet – t.ex. att Klytaimestra faktiskt kallblodigt mördar Agamemnon, som ju i sin tur offrade deras dotter Ifigenia till Artemis så att deras resa till Troja inte skulle stöta problem – har ju tagits bort, eftersom barnoffer och mord på öppen gata inte så lätt låter sig inkorporeras i en skildring av 2000-talet som vill vara realistisk, samtidigt som den också vill vara trogen mytologin och känslan av en samtida Atreus’ förbannelse. Och i den diskrepansen kan det lätt uppstå problem.

Jag föreställer mig att korrespondensen mellan dessa båda skikt i romanen, vilka ju både ligger och väger på samma urtext, tenderar att beslöja varandra snarare än att berika varandra. Och att berättelsen om Sverige och samhällets omvälvningar (ifall det är huvudberättelsen?), kanske kommit bättre fram med en lite friare relation till originalet.

Carl Magnus Juliusson