Litteratur: Kristian Carlsson, Historietterna

sep282012

Skrivet av Carl Magnus Juliusson

Litteratur - Litteraturkritik

En liten bok om de små historierna

Den lämnar kanske inga djupare spårKristian Carlsson
Historietterna
Trombone

Historietterna av Kristian Carlsson (f. 1978) är nummer åtta i Göteborgsförlaget Trombones Epifysikserie, i vilken Carlsson tidigare gett ut Reevolutioner.

Det är en pocket i dess sanna bemärkelse, en liten och nätt bok som utan problem går ner i jackfickan (tillskillnad från sådana där ”låtsas-pocketböcker” av Millennium-storlek, som ju tvärtom kan vara rent av ganska otympliga att bära med sig) och som därför lämpar sig bra att slå i, läsa några rader här och där i, medan man till exempel är ute på resande fot.

’Historiett’ är diminutivformen av ’historia’ (och för kanske ens tankar åt Hjalmar Söderbergs novellsamling Historietter). Titeln kan alltså kanske översättas som ’de små historierna’.

’Historia’ är ju dessutom på svenska tvetydigt och kan peka både mot historievetenskapen som mot den fiktiva berättelsen – vilket också är en paradox (fakta-fiktion) som heller inte ligger helt långt ifrån Carlssons bok (’roman’ är ett ord som inte självklart låter sig brukas på Historietterna): En bok om såväl de sanna och de osanna, som de möjliga och de omöjliga historierna.

Ibland tangerar Carlsson den essäistiska genren; framförallt djur av alla de möjliga slag – cirkusdjur, fabeldjur och även bipolära sniglar – finns här att finna, men också flertalet befintliga, och obefintliga, uppfinningar hamnar under luppen. (Hattbeklädda stumfilmsskådisar som Buster Keaton och Charlie Chaplin skymtar förbi i bokens inledning, men den är ändå mer Ionesco än vad det skulle vara Beckett.) Ibland plockar berättaren även fram personliga anekdoter, framför allt om sin mor, i stunder av tillbakablickande över sin uppväxt på 80-talet.

Kanske kan man kalla Historietterna för en viss typ av nonsens-absurdism (’absurdistisk’ är ett ord som redan finns nämnt på baksidan) med utgångspunkt i en form av avskalad verklighet. Den är full av lustiga idéer skrivna på ett sätt som man kanske kan se som utmanande och drivande med rationalitetens och resonerandets språk.

De korta avsnitten är fulla av tvära kast, på ett sätt som genomgående gör de föregående meningarna kontextlösa, meningslösa, men underhållande i den ofrånkomliga bokstavlighet som uppstår när de – utsatta, isolerade och ensamma – tillåts att tappa all sin förankring i ett givet sammanhang.

Den lämnar kanske inga djupare spår, men är från och till rätt underhållande, och förtjänar åtminstone en eloge för hur den lyckas visa att språkets innersta, grundläggande väsen inte alls är begripligheten, utan missförståndet.

Carl Magnus Juliusson