Litteratur: Carl Michael Edenborg; Mitt grymma öde - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Lascia ch’io pianga, mia cruda sorte? Om syftet med en ocensurerad version av en vågad hypotes?

Carl Michaels bild av Händel som en föraktfull person stämmer inte.
Carl Michael Edenborg
Mitt grymma öde
Natur och Kultur

Att skriva om något jag har svårt för kan givetvis vara utvecklande. Initialt var tilltaget neutralt men under läsningen växte motståndet. Att tvingas utveckla det som vill bli fördolt undangömt och vill vila i sig. Avslöjar vad? En viss skepsis finns det ju inför dessa parasitära tendenser att krypa in under skinnet på mumier och monument för att göra dem levande igen. Ibland med större framgång. Ibland upptäcker man dock att man hamnat i något slags zombielandskap…

Hagiografin och dess motsatts, antites, bildnedstörtandet i ikonoklastisk extas. Dess drivkraft? Avund? Sanningssökande? Realism? Avidealisering? Realisering? Materialisering? D.v.s. avskaffandet av all transcendens? För att citera ur Henry Parlands Idealrealisation:

Ideal-realisationen

---ni säger, att den redan har börjat

men jag säger:

vi måste ytterligare sänka prisen.

Är vertigo inte ett ord för svindel? … Här skymtar min vrede fram.  En kritiker skall uppfylla den omöjliga uppgiften att bedöma objektivt, samtidigt som han skall utrycka sin egen helst engagerade upplevelse, tolkning eller förståelse för verket… Jag utgår nu från det subjektiva intrycket för ärlighetens skull…

Hela texten totalt och ohjälpligt på tvärs mot hela min upplevelse och förståelse för Händel… För mig blir hela romanbygget ett grafittiklotter på ett väldigt och vördnadsvärt monument.  I sig väl utfört, romanen är välskriven, psykologin kan betraktas som trovärdig… Men stämmer den överens med sitt objekt? Givetvis kan det vara och är ofta så att man inte kan dra några slutsatser om en människas liv utgående från hennes skapelser annat än med stor försiktighet. Men kan den relationen anses som helt obefintlig? En människas konst, skrifter eller musik är ju dock skapad i en viss tidskontext och präglad av den. Och som doktor i idéhistoria måste Edenborg ha verktygen att sätta in Händel i den tidsepok han levde i. Men ökar läsningen förståelsen av Händels verk? Mitt svar är nog i vart fall vad gäller mig nej. Oavsett om Händel levt ett trasigt liv, varit utsatt för övergrepp, varit homosexuell och fascinerats av kastrater och rest omkring, begriper jag inte varför Edenborg vill göra honom till en som deltagit i och utövat kastration, haft en etui med testiklar, i, varit utsatt för övergrepp av sin mor, etc. Och varför beskriva honom som girig när det finns bevis på hans välgörenhet, generositet etc. Och hans gripenhet inför moderns ålderdom, förlorade syn, och död.  Varför beskriva fiktiva möten med Leibnitz och Newton, där den förra beskrivs som en kvinnokarl även om han var en åldring vid deras eventuella möten, men inte en rad om vänskapen med Swift, något negativt om Pope, Samuel Johnson etc., Musiken är rätt torftigt och ofullständigt berörd.

Den Händel vi idag känner som det stora Oratoriets mästare i en Carissimis följd beskrivs inte alls… Bach beskrivs här som den sunde, lycklige jämfört med det disharmoniska monstret Händel. Varför? Bachs musik är ju betydligt mörkare, intrikatare, mer didaktisk och "vetenskaplig" än Händels som ju är bred, sund, ljus, utåtriktad och skriven i ett slags ’al fresco’-stil utan några andra raffinemang än den flödande melodiken och den omtalade förmågan att ’slå till som en blixt i dramatiska ögonblick. Händels fugor, kontrapunkt är aldrig ett intellektuellt spel, 'art pour l’art' utan helt underställd det dramatiska, och ofta mer skenbar än konstfull. Ofta direkt slarvig och oregelmässig. Saknar all didaktisk relevans.  Enligt många var han den största melodiken som funnits… Att han "stal" med en nära nog kleptomanisk iver från andras och egna verk i sin brådska och speciellt efter slaganfallen har man tolkat som att han hade svårt att komma igång utan en förlaga han sedan "förbättrade". Men ett sådant förfarande var rätt vanligt då förtiden… Och så vitt jag vet "lånade" han aldrig teman av Bach, Telemann eller andra av dåtidens förstarangens tonsättare, han lånade av mindre mästare vilkas verk han på så sätt "upphöjde" och förevigade. Undantaget Purcell.

Carl Michaels bild av Händel som en föraktfull person stämmer inte. När han berömdes för ett kör verk där han ’lånat’ ett motiv från ett ofullbordat verk av Purcell sade han ilsket: ”Purcell would have written something far better than that…”

Jag vet inte varför den ’ocensurerade versionen’ av Händels liv tillkommit då den inte förmedlar någon kärlek vare sig till komponisten eller till människan. Trots det antar jag att det måste finnas en sådan kärlek bakom projektet. Och varför det enda porträtt som skildras är det där Händel avbildas som ett svin… En elak karikatyr av någon av hans fiender. Det häftiga temperamentet, raseriutbrotten, det okontrollerade beteendet under de sista åren kan säkert ha sin verklighetsgrund. Men hans blindhet under alla åren efter det sista oratoriet Jephta 1751 fram till hans död 1759 beskriv inte. Inte heller historien om hur hans betjänt vilken skulle lotsa honom hem i vimlet övergav honom mitt på gatan till följd av en kontrovers, och hur Händel själv fick treva sig hem genom gata efter gata, gränd efter gränd. Så nog kom han att pröva ’Total eclipse’ själv alltid… Trots Carl Michaels något cyniska avfärdande av denna aspekt som uttryck för sentimentalitet. Och den berömda arian i Samson handlade enligt den tradition jag känner till just om hans mors blindhet… I Jephta berörs samma tema än mer skakande i slutet av andra akten… Skriven under stor ansträngning med sviktande syn… Kanske det mest skakande Händel någonsin skrev.

För mig blir tyvärr läsningen en rätt frustrerande upplevelse. Tvingad att läsa sida efter sida om något som definitivt inte är ”gladporr” utan ”dys”porr där Händels fetma oh fulhet omständligt beskrivs, de misslyckade och tragiska försöken, den hypotetiska impotensen, kvinnoföraktet och äcklet utgjuts med naturalistisk iver… Swift hänvisade ju dock till ett flertal olika damer med vilka Händel skall ha haft ”affärer”, eller i vart fall nära vänskap med.  Det numera nästan obligatoriska bögochtransperspektivet är nu en så allmän praxis att alla objekt tillvitas det… Tröttsamt. 
I vår mening är den nog en modern företeelse, som blivit problematisk på grund av de teorier som uppstått kring den. Tidigare var det en praktik bland många andra, kallades sodomi och betraktades som "syndig ”men man undvek i allmänhet att fästa avseende vid den.

Problemet kom på allvar när man började patologisera och anse den som ett tecken på degeneration, förfall och sjukdom. Benvenuto Cellini hade ju till exempel ett mycket obesvärat förhållande till detta. Men den stackars åldrande Casanova var mycket besvärad av Fredrik den Stores inviter.  Som jag sagt: vad som tidigare var något som man "gjorde" och helst förbigick med tystnad har nu blivit en” identitet” och därigenom en fastlåsning i ett val som kunde må bättre av större frihet.

Frigörelsen från fruktbarhetskravet och det monoteistiska kravet på generavitet ersätts av den frånvarande gudens antites det demoniska kravet, ja kategoriska imperativet: Njut. Och författaren själv uttalat sig med den tomhet ensamhet och relationslöshet detta leder till. Borta är nu Händels relation till den Andre, och jag anar en agenda att här osynliggöra hans andliga dimension, så kraftfullt gestaltad i Messias, i Jephta, Saul och … Likaväl som förnekandet av hans djupa förståelse för psykiska förlopp… Envy! Eldest born of Hell … Den nedstörtade Lucifer.

Helt eliminerat är Händels etiska avsikt med sin musik, den är här perverterad till det Mefistofeliska förnekandet. Men Händel själv sade: Jag är ledsen om jag underhållit Er, jag ville göra er till en bättre människa. Varför tror ni att kung Georg II stående lyssnade till Hallelujahkören?  Denna kör föregås av en kritik av kungar och potentater som skall krossas av Herrens järnstav ”like a potters vessel”. Så kunde konstnären agera som samvete åt makten då… Hur är det idag då makthavarnas kunskap i och intresse för konst, litteratur och musik ofta befinner sig på en rent infantil nivå…

Därför vänder jag mig mot detta alster. Varför denna dagens iver att ersätta patos med batos?  Etiken bör föregå varat.

Oliver Parland

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen