Litteratur: Lawen Mohtadi, Den dag jag blir fri – en bok om Katarina Taikon

sep262012

Skrivet av Eleni Schmidt

Litteratur - Litteraturkritik

Lawen Mohtadi skriver om en modig kvinna och det allt annat än perfekta Sverige hon levde i.Engagerande om modig antirasist

 Lawen Mohtadi
Den dag jag blir fri – en bok om Katarina Taikon
Natur & Kultur

 Alla som varit barn i Sverige känner till Katitzi den lilla zigenartjejen, som man sa då, innan vi lärde oss att det hette rom. Katitzi hade en fin hund, en vacker syster som hette Rosa och som spelade trummor, en sjuk pappa och en elak styvmor. Katitzi var påhittig och sa alltid vad hon tyckte, hon reste runt med sin pappas tivoli och levde i husvagn och hade ett liv som verkade spännande för många yngre läsare. Det var Katarina Taikons snilledrag; hon lyckades beskriva en barndom full av våld, diskriminering och fattigdom på ett underhållande sätt. Men idag minns många henne främst som författare; inte som den medborgarrättskämpe hon faktiskt var.

 Lawen Mohtadis prosa är saklig och fullständigt osentimental, vilket gör skildringen av romernas historia i Sverige än mer upprörande. Lagen om lösdriveri gjorde skillnad på de utländska lösdrivarna; ”zigenarna” och ”de egna” alltså ”tattarna”. Båda sågs som hot, men romer ansågs vara en egen ”ras”. Utlänningslagen 1914 ledde till att romer – på strikt etniska grunder – förbjöds att invandra till landet, men de fick heller inte utvandra – de var med andra ord mer eller mindre instängda i Sverige till 1954, då lagen upphörde.

Katarina Taikons barndom kunde ha hämtats ur en roman av Dickens. Mamman dog tidigt och pappan gifte om sig med kvinna som misshandlade sina styvbarn. Katarina fick bo på barnhem under en tid men hämtades så småningom hem. Familjen var hänvisade till campingplatser och i värsta fall tält. Barnen fick inte gå i skola, kommunen ville inte ta emot dem. Samtidigt som det svenska folkhemmet tog form levde en grupp människor – majoriteten svenska medborgare - i bokstavlig misär. Katarina giftes bort tidigt men lyckades göra sig fri och skaffade sig en utbildning. När hon var 31 år kom hennes första bok; Zigenerska. Hennes arbete för ökade rättigheter för romer i Sverige hade börjat. Katarina Taikons kämpade inte bara mot det uttalade hatet, utan även mot den romantiska bild av romer som fanns bland vissa svenskar, som till exempel Ivar Lo-Johansson. ”Zigenare” sågs som ett slags naturfolk vars ”fria, kringflackande liv” hotades av det stela, byråkratiska Sverige.

Lawen Mohtadis bok är deprimerande och upplyftande. Deprimerande eftersom rasismen mot romer fortfarande lever och frodas, upplyftande eftersom den visar att envisa människor faktiskt kan göra skillnad, romer lever trots allt mycket bättre idag. Åtminstone är det så i Sverige. Den enda invändningen mot boken är att den är för kort; den hade kunnat ge ett mer utförligt porträtt av människan Katarina Taikon.

Eleni Schmidt