Litteratur: Eva Evers Rosander; Nyckeln till paradiset. Senegalesiska kvinnors livsvägar

sep252012

Skrivet av Simon Sorgenfrei

Litteratur - Litteraturkritik

en oavbrutet engagerande bok Ett själuppoffrande kvinnoideal

Eva Evers Rosander
Nyckeln till paradiset. Senegalesiska kvinnors livsvägar
Carlsson

Sufism förekommer allt oftare i svensk och internationell media och framställs då som ”god islam” i kontrast till den ”dåliga islam” som får representeras av salafiter och islamister. Detta är uttryck för en islamförståelse med gamla anor. Allt sedan det akademiska studiet av islam tog fart i slutet av 1800-talet har sufism ofta framställts som en vacker planta som mot alla odds lyckats växa i islams karga jord. Attraktiva uttryck för muslimsk kultur – poesi, musik och kärleksmystik – har definierats som sufism, medan ”riktig” islam fått karaktäriseras av fatalism, stränga sharialagar och bistra gudskrigare.

Sedan ett fyrtiotal år har denna bild i allt högre grad kommit att nyanseras och problematiseras av främst religionsantropologiskt inriktade forskare. En av dessa är Eva Evers Rosander. I Nyckeln till paradiset. Senegalesiska kvinnors livsvägar presenterar hon två dryga årtiondens forskning om sufiorden Mouridiyya i Senegal och på Teneriffa, med speciellt fokus på kvinnor knutna till orden. Och här är vi långt från persisk poesi och svalt viskande vassflöjtsmusik.

Mouridiyya växte fram i slutet av 1800-talet och Rosander redogör för en patriarkal-feodal ordensstruktur och en legendbildning som syftar till att upprätthålla en strikt hierarkisk ordning. Religiösa ledare tycks ha övertagit kolonialherrarnas roller i ett system där aktiva mourider förväntas arbeta hårt för att förse sheikherna med ständiga penninggåvor. Inom orden odlas också ett själuppoffrande kvinnoideal. Ju mer underdånig, lydig och strävsam en kvinna är i förhållande till sin man, desto större chans har hon att få tillgång till de nycklar till paradiset bokens undertitel nämner. ”Rädslan för helvetets eviga eld är förmodligen vad som håller kulten mer levande än någonsin bland dagens mourider”, skriver Rosander.

Samtidigt kan hon visa hur det är just i samma myter och ideal som används för att legitimera förtryck, som kvinnorna finner tröst och mening i sin slitsamma vardag. Pengarna de tjänar går huvudsakligen till de äkta männen och de religiösa ledarna. Men en liten summa placeras också i en sorts fonder som erbjuder kvinnorna ett litet med viktigt handlingsutrymme, ett utrymme som kanske också ruvar på framtida social förändring.

Eva Evers Rosander har skrivit en oavbrutet engagerande bok som bryter mot romantiska stereotyper och därför utgör ett välkommet bidrag till litteraturen om samtida sufism.

Simon Sorgenfrei