Litteratur: Lars Rambe, Kvinnorna i sjön

sep252012

Skrivet av Pernilla Andersson

Litteratur - Litteraturkritik

Bortträngda minnen, syner, kontakten med andar, en spökande hjärntumörPsykologisk skräckhistoria utan driv

Lars Rambe
Kvinnorna i sjön
Hoi förlag

Johan och hans fru Jenny är tillbaka där allt började, i ett nu upprustat industriområde vid Järlasjön i Nacka där Johan växte upp och som samtidigt utgör fonden till makabra händelser och minnen. Två unga kvinnor har dränkts i sjön, och där spökar enligt sägnen andarna efter många led oförrättade och olyckliga kvinnor.
Lars Rambes tredje roman utspelar sig till stor del i förfluten tid. Nyckelscener rullas upp i takt med att Johan återupplever minnen och händelser – från skolgymnastikens känslor av maktlöshet till tonårstidens trevande möten med kärlek och sexualitet, till nutidens på ytan tillrättalagda medelklassliv med jobbet på ett försäkringsbolag och fotografdrömmarna – och de traumatiska minnena – puttrandes under denna vanlighetens yta. Långsamt nystas trådarna upp.

Bortträngda minnen, syner, kontakten med andar, en spökande hjärntumör – allt detta som har potential att utgöra ramen till en spännande berättelse verkar till en början inte mynna ut i något alls. Språket är lite uddlöst och historien skulle tjäna på att förtätas – ibland blir den lite segdragen och språket håller inte för det. Intrigen, som borde vara i fokus, blir i min mening en aning platt utan ett språkligt driv att hängas upp på. Det tar sig, och jag vill så gärna att det här ska vara en bladvändare när potentialen ju finns där någonstans.

Det är ingen nackdel att bokens genre, som beskrivs både som skräck och psykologisk thriller, är lite svävande och svårplacerad. Att det inte är en regelrätt deckare vi har att göra med står klart. Rambes ambition att skapa mångbottnade psykologiska porträtt är högre än så, och bortom de lite grovt tillyxade karaktärerna är det i intrigen och i psykologisk orsak och verkan hans styrka ligger.

Det är inte heller nödvändigtvis någon nackdel att inte veta var utläggningarna ska landa, men som läsare är det lite svårt att sålla bland förnimmelser och övernaturliga fenomen och följa alla lösa trådar. Trots att författaren har sina stunder av god gestaltning haltar språket och ibland får jag stå emot impulsen att hoppa över textsjok för att komma till en kärna, vilket är fel anledning till att vilja vända blad.

Behållningen ligger istället i Rambes förmåga att skapa en kroppslighet i texten. De mörka hemligheterna står inte i centrum i min läsning utan snarare författarens sätt att ge språket kropp. Han ger huvudvärken och obehaget fysisk gestalt och beskriver det kraftfulla instrument som är den mänskliga kroppen och psyket i sitt outgrundliga samröre.

Passagerna där människors utsatthet ges dessa fysiska attribut – i en vuxen mans tårar av svaghet och utanförskap – är i min värld de mest rörande med boken. Även om han inte helt lyckas frammana den ultimata isande känslan av skräck och vanmakt hos läsaren har Rambe en förmåga att beskriva våra allra ömkligaste stunder så att man nästan fysiskt känner både ångesten och moderskänslorna komma krypande. Med en mer förtätad historia och ett mer personligt och litterärt språk skulle även mitt intellekt tilltalas av den här boken.

Pernilla Andersson