Litteratur: Sten Andersson; Filosofen som inte ville tala. Ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein

sep242012

Skrivet av Nikanor Teratologen

Litteratur - Litteraturkritik

"Försök inte skita högre än ditt arsle"

Ludwig Wittgenstein Sten Andersson
Filosofen som inte ville tala. Ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein
Norstedts

Recensionens rubrik är ett citat av Wittgenstein, något han vid ett tillfälle i Cambridge som medelålders filosofiprofessor yttrade till sina studenter. Innebörden av den utsagan är kristallklar för den som tänker utan hängslen och livremmar.

Samma sak gäller antagligen allt denne mytologiserade karismatiske excentriker skrev, inklusive den näst sista "satsen" i den omkring 50 sidor långa Tractatus logico-philosophicus (1922), det enda verk Wittgenstein publicerade under sin livstid:

"Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem - på dem - bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.) Han måste övervinna dessa satser, då ser han världen riktigt."

Sten Andersson har åstadkommit en 760-sidig bok som det är en fröjd att läsa. Han är kunnig vad gäller det ämne han behandlar, entusiastiskt levandegörande i sin rekonstruktion av den legendomvärvde filosofens liv och tänkesätt, och lidelsefullt polemisk i sina argumentationer. Vissa kommer att säga att han är vanvördig, därför att han är så uppriktig och talar klarspråk. Han revolterar mot den erbarmligt förljugna helgonkulten av Wittgenstein, som varken gör personen Ludwig eller det som kan kallas hans tänkande rättvisa. I synnerhet det halsstarriga och bisarra förnekandet av Wittgensteins homosexualitet från den inre kretsen av filosofiförintarens kvarlåtenskapsförvaltare blir föremål för detaljerad och sarkastisk kritik av Sten Andersson. Att Wittgensteins önskan när han låg döende av prostatacancer 1951, när han var 62 år gammal, om att alla anteckningar skulle förstöras inte hörsammades, utan att Wittgensteinindustrin tvärtom valt att pressa ut så mycket som möjligt av materialet, inklusive föreläsningsnoter gjorda i smyg, ses inte med blida ögon av bokens författare.

Vad menas med att Ludwig Wittgenstein inte ville tala? Som barn, född och uppväxt i en ofantligt rik och adlad Wienfamilj, som på faderssidan gjort sin förmögenhet som ägare av järn-och stålindustrier, yttrade unge Ludwig inga ord före fyra års ålder.

Trots överflödet som familjen Wittgenstein levde i var det en i högsta grad problematisk miljö. Kulturcelebriteter inte minst inom musikvärlden var regelbundna gäster i hemmet, men barnens uppfostran vårdslösades - mellan 20 och 30 på varandra följande guvernanters verksamhet hade lämnat stora luckor i Ludwigs utbildning när han som fjortonåring, helt chockartat, slungades ut i realskolan i Linz, där hans jämnårige Adolf Hitler också gick, i en annan klass. Fadern hade bestämt att Ludwig och de andra fyra sönerna skulle bli tekniker eller ingenjörer. Tre av den blivande filosofens bröder skulle komma att begå självmord, och Ludwig plågades livet igenom av självmordstankar. De tre åren i Linz blev mycket olyckliga för den bortkomne, stammande, lätt autistiske och hypersensitive Ludwig, som blev till en driftkucku och hackkyckling för skolans barn ur en mer folklig miljö. Som sjuttonåring fortsatte han sin utbildning på ingenjörslinjen på tekniska högskolan i Berlin. Planerna på att studera fysik under ledning av den banbrytande teoretikern Ludwig Boltzmann i Wien ändrades genom dennes självmord tidigare under 1906. 1903 hade den 23-årige filosofen och civilisationskritikern Otto Weininger, som skulle förbli en stor inspiration för Wittgenstein under hela dennes liv, också tagit sitt liv. Vistelsen i Berlin blir inte så långvarig, den utlösande orsaken till att Wittgenstein på våren 1908 flyttar till England tycks ha varit att frun i huset där han är inneboende "klampar över hans integritetströskel i något slags kletig och erotiskt kryddad närgångenhet" som driver honom på flykten. Inledningsvis arbetar Wittgenstein i England vid ett meteorologiskt observatorium, där han experimenterar med avancerad drakflygning, med drakar försedda med instrument för att kunna mäta aeronautiska förhållanden. Hans dröm är att kunna konstruera ett flygplan. På hösten 1908 skriver Wittgenstein in sig vid Manchesteruniversitetets tekniska fakultet. Han skulle förbli där i tre år:

"Han ägnar sig åt sina flygplanstekniska experiment och färdigställer olika ritningar till motorer, propellrar, styrsystem.---Det är i samband med alla dessa konstruktioner och beräkningar som Wittgenstein börjar fundera över de matematiska grunderna. Han och några studiekamrater börjar träffas en gång i veckan för att diskutera matematikens grundvalsfrågor."

Wittgenstein bekantade sig med Gottlob Freges Aritmetikens grundlagar och Bertrand Russells Matematikens principer.

Efter några månader av självstudier ansåg Ludwig att han var redo att besöka den då 63-årige Frege, som varit tvungen att publicera sitt verk på egen bekostnad och upplevde sig vara missförstådd och oförtjänt ringaktad, i Jena, för att presentera vad den unge mannen från Wien uppfattade som lösningar på de problem inom den matematiska logiken och den analytiska filosofin som Frege tagit upp. Frege var trött, Wittgenstein överentusiastisk, och professorn hänvisade honom vidare till en av de få han upplevde förstod och uppskattade hans Grundgesetze der Arithmetik - Bertrand Russell i Cambridge.

Det oanmälda besöket hos Russell den 18:e oktober 1911 var på sätt och vis Wittgensteins kairos, det avgörande och rätta ögonblicket när han inträdde på filosofiscenen, sade rätt saker, gjorde ett outplånligt intryck. Andersson gör den sannolikt helt korrekta iakttagelsen att Wittgenstein inte hade kunnat göra den akademiskt filosofiska karriär som han gjorde om han inte infunnit sig just i Cambridge, just hos Russell, vid denna historiska tidpunkt, några år före första världskriget. Omständigheterna var sällsamt lämpade för att kunna göra karriär och bli professor utan att underkasta sig de formella krav som gällde för andra studenter.

Andersson citerar Ray Monk, som förutom sin stora biografi om Wittgenstein, The Duty of Genius, även skrivit How To Read Wittgenstein:

"Om han hade avbrutit sina ingenjörsstudier för att läsa filosofi vid Oxford, Wien, Berlin, Paris, Harvard eller något annat ledande universitet vid den tiden, skulle han ha rivit ut sig på första hindret.

Och även om han hade lyckats ta sig över första häcken, skulle han ha tvingats göra det som han i realiteten aldrig gjorde under hela sitt liv, nämligen studera de klassiska filosoferna. Först efter att han hade visat att han förstått Platon, Aristoteles, Descartes, Leibniz, Hume och så vidare skulle han ha tillåtits, att som doktorand, få ägna sig åt sin egen forskning."

Wittgenstein gjorde dock inte omedelbar succé hos Russell, men han var ytterst enveten, ja monoman:

"Wittgensteins intensitet och hetsiga humör, både på föreläsningar och privat, blir påfrestande. Han följer Russell som en ettrig geting, ständigt diskuterande eller nervöst grubblande. I sina memoarer skriver Russell: "Han brukade komma in till mig vid tolvtiden varenda kväll och gå fram och tillbaka i mitt rum som ett vilt djur i tre timmars tid." Russell viftar och fäktar för att få vara i fred, samtidigt som han är rädd för att avvisa honom. Han vågar inte ens antyda att det är mitt i natten och egentligen sängdags, "för både han och jag fann det mycket troligt att han nog skulle begå självmord om han lämnade mig.""

Knappt fem år senare skriver Russell i ett brev till Ottoline Morrell:

"Wittgenstein hade övertygat mig om att det som behövde göras inom logiken var alltför svårt för mig. Det där arbetet kunde alltså inte skänka någon verklig tillfredsställelse åt min filosofiska känsla, och därmed förlorade filosofin sitt grepp om mig."

Russell övergav alltså det forskningsfält inom vilket han byggt sitt rykte och sin karriär. I stället ägnade han sig åt ett febrilt populärvetenskapligt och ideologiskt förkunnande författarskap som bisarrt nog skulle ge honom Nobelpriset i litteratur 1950, ett lika förunderligt beslut som att ge priset åt Churchill 1953.

Den andre ledande filosofen i Cambridge vid denna tid, G.E. Moore, om vilken Russell lite syrligt yttrade att "problemet med Moore är att han tror på allt som hans barnjungfru berättade för honom", skrev så här om hur Wittgensteins ankomst påverkade honom:

"När jag väl hade lärt känna honom insåg jag ganska snart att han var mycket duktigare i filosofi än vad jag var. Han var inte bara skickligare, utan han hade också ett mycket större djup och hade en betydligt större insikt i den typ av problem som var verkligt viktiga och mest värda att undersöka. Dessutom hade han de bästa metoderna för att genomföra sådana undersökningar."

Det Russell och Moore sysslat med i decennier var vid närmare eftertanke kanske inte av något värde alls, eftersom de med sådan beredvillighet avstod från att fullfölja sina forskningar, när den briljante men föga beläste, grälsjuke och odräglige överklassdandyn från Wien, som inte läst någon klassisk filosofi och inte skrivit en rad filosofi, skällde ut dem för deras otillräcklighet:

"Den mest utpräglade egenskapen var hans enorma koncentrationsförmåga, att kunna fokusera som ett brännglas. Han var som en furie under föreläsningarna och lektionerna. Han ifrågasatte allt, vred och vände på vartenda argument. Avbröt, skrek och gapade. Det gick inte att få tyst på honom - med mindre man sprang därifrån eller han själv gick i vredesmod och drämde igen dörren efter sig."

Wittgenstein blir doktorand utan att ha skrivit en rad. Hans levnadsgång har funnit den fåra genom vilken hans säregna ande ska flöda ända till slutet. Hans hat mot den stagnerade borgerliga ankdammen i Cambridge kommer att finnas där hela tiden, och under många år kommer han att vistas på andra ställen, men universitetsstaden förblir ändock en fast punkt i tillvaron. Efter det för Wittgenstein traumatiska första världskriget, som han anmälde sig frivilligt till och i vilket han tjänstgjorde med lovord för tapperhet från överordnade, efter de besvärliga efterkrigsåren när han gjorde sig av med hela sin stora privatförmögenhet (som skänktes till de lika rika syskonen), efter de påfrestande åren som folkskollärare i tre olika österrikiska byar, där han misshandlar barnen, flickorna och de mindre begåvade pojkarna, ordentligt och är nära att råka riktigt illa ut, återvänder han så småningom till Cambridge. Andersson sammanfattar vad Cambridge betydde för Wittgenstein i ett första skede:

"Genom sin kontakt med miljön i Cambridge bryts också en nästan tio år lång ensamhet. Ända sedan Ludwig som 14-åring lämnade hemmet i Wien och tog klivet ut i omvärlden för att börja sin långa studiebana på olika tekniska skolor och universitet hade han varit en socialt isolerad, ja utstött person - ett riktigt mobboffer som vi skulle säga i dag. Men i Cambridge blir han för första gången under sin studieperiod sedd. Han blir sedd av framför allt Russell, men också av Moore, Keynes och andra - och han blir sedd av en jämnårig ung man, David Hume Pinsent, som inte bara kom att bli hans första riktiga vän utan också hans stora kärlek.---Det är alltså först när han blir sedd som djävulen släpps lös. Det är en gåta att Russell, med sitt oerhörda kunnande på matematikens och logikens område och inom filosofin rent generellt, inte genomskådar den uppblåste studenten Ludwig Wittgenstein. Han låter honom inte bara hållas, utan han låter sig trampas på. Wittgenstein sätter ner klacken, vrider runt och smular sönder tjugo års arbete genom att med en handpåläggning mumla några obegripliga formler likt en trollkarl. Russell känner smärtan och tror att den är berättigad. Det är en fullständigt sagolik historia."

Ja, hela historien om Ludwig Wittgenstein, hans liv, tänkesätt och inflytande är verkligen en sagolik historia. Jag ser på mina många förstrykningar i Filosofen som inte ville tala, på de många korta anteckningarna med sidangivelser jag gjort, och inser att recensionen kommer att bli evighetslång om jag inte hugger av den. Wittgenstein själv recenserade ett verk en gång i sitt liv, det var 1913 i The Cambridge Review. Recensionen var på knappt en sida och behandlade den 830 sidor långa The Science of Logic av logikprofessorn Peter Coffey. Givetvis slaktade Wittgenstein boken, som han högst sannolikt inte läst, och kritiserade Aristoteles, som han senare i livet skröt över att inte ha läst en rad av.

Frågan "vari består Wittgensteins tänkande?" är inte helt lätt att besvara. När Tractatus, skriven i det inre av Sognefjorden före kriget och på östfronten under kriget, ska publiceras visar det sig till Wittgensteins förundran och irritation mycket svårt att hitta ett förlag som vill ge ut den 50-sidiga skriften som han menar "löser filosofins problem". Detta trots rekommendationer från Russell, som skriver ett långt förord till boken. Wittgenstein kontaktar i tur och ordning de förlag han tycker sig ha anledning hoppas på ska förstå och uppskatta hans traktat, förlag som givit ut Karl Kraus, Otto Weininger, Gottlob Frege. Men överallt möts han av total oförståelse. Så småningom, 1921, accepteras Tractatus för publicering i tidskriften Annalen der Naturphilosophie, vars redaktör Nobelpristagaren i kemi Wilhelm Ostwald dock inskärper att han inte alls gillar "uppsatsen" och att den publiceras endast på grund av hans respekt för Russell, vars inledning "kommer att vara särskilt värdefull". 1922 kommer dock Tractatus ut i bokform i Cambridge i en tysk-engelsk tvåspråkig version.

De som borde ha varit bäst lämpade att förstå Wittgenstein gjorde det inte, eller också förstod de honom och tyckte det han hade att säga var meningslöst. Tractatus definierar inte sina begrepp, argumenterar inte för sina slutsatser, texten består av numrerade konstateranden. Frege, "den kanske störste logikern av dem alla", skrev till Wittgenstein och sade att han redan på första sidan av Tractatus trasslat in sig och inte fann någon utväg, att texten föreföll honom helt obegriplig. Wittgenstein klagar i brev till Russell: "Han förstår inte ett ord. Det är fruktansvärt att inte bli förstådd av en enda själ." Vad var det då Frege trasslade in sig i?

Om man avlägsnar numreringen av "satserna" (enligt min mening en mystifikation, tydligen inspirerad av den för Wittgenstein så betydelsefulle Tolstoj, vars med nummer försedda teser i ett slags moraliserande destillat av evangelierna Wittgenstein bar med sig under kriget) ser inledningen av Tractatus i Anders Wedbergs översättning ut så här:

"Världen är allt som är fallet.
Världen är inbegreppet av fakta, inte av ting.
Världen är bestämd genom fakta och genom att de är alla fakta.
Ty faktas totalitet bestämmer vad som är fallet och även allt som icke är fallet.
Fakta i det logiska rummet utgör världen.
Världen sönderfaller i fakta.
Ett kan vara fallet eller icke vara fallet och allt det övriga förblir sig likt.
Vad som är fallet, faktum, är att sakförhållanden består.
Sakförhållandet är en förbindelse mellan föremål (saker, ting).
Det är för tinget väsentligt att kunna vara beståndsdel i ett sakförhållande."
Satser som på sätt och vis inbjuder till satir, till sarkasmer, till subversion av dem. Vad utsäger satserna? Vad gör dem giltiga?

Varför inte leka sönder och förstöra dem? Russell förstod inte heller boken, vilket gjorde Wittgenstein förtvivlad. Han sade i brev till Russell: "Det lilla hopp jag hade kvar har helt försvunnit." Wittgenstein finner Russells omfattande inledning till boken värdelös, en serie missuppfattningar. Men Russell hade redan 1912 utnämnt den unge Ludwig till århundradets geni, och tvangs trots Wittgensteins kitslighet under många år försöka leva upp till den proklamationen, för att inte själv förlora i trovärdighet. Andersson skriver: "Efter [andra världskriget] tar Russell sin hand från sin forna lärjunge. Då har han äntligen bestämt sig: det Wittgenstein skriver är inte bara obegripligt uan också medvetet obegripligt. Skämt i dubbel bemärkelse." Ändock, enligt Andersson: "[Tractatus är en enastående bok]. Ingen har någonsin skrivit något liknande. Den har en lockelse och en charm, ett sug som om Näcken spelade längs raderna, även om man inte förstår ens merparten av vad som står där. Det som skapar detta sug är föreningen av två ytterligheter som egentligen är varandras motsatser. Logik och poesi. Han skapar en syntes som ingen trodde var möjlig."

Jag förblir kluven vad gäller Wittgenstein, det bestående värdet av hans gärning. Det poetiska, det mystika, det aforistiskt förtätade i hans texter förefaller mig vara en bristvara. Tankegångar och ordbilder av det slaget har gjorts betydligt bättre av andra. Han var utan tvivel en mycket begåvad individ, djupt olycklig under hela sitt liv, med en fascinerande och närmast osannolik levnadshistoria. Hans underförstådda eller klart utsagda närvaro genomsyrar ett av 1900-talets mer oumbärliga författarskap, Thomas Bernhards. Liksom Wittgenstein vurmade Bernhard i teorin och retoriken för umgänge med arbetare och bönder - för Wittgenstein förblev dock folket i allt väsentligt i praktiken "die Saubande", som han kallade de för hans sensibilitet alltför råa och grova soldater han med sådan förbittring skrev om i sina kodade krigsdagböcker 1914-16. Den överspända aristokratnedstigande tolstojanska läran visade sig föga oväntat vara mycket svår att tillämpa i verkligheten.

Jag ser Wittgenstein kanske främst som en kompromisslös undanröjare, en utplånare av felställda frågor. Mot slutet av Tractatus säger han:

"Vi känner att t.o.m. om alla möjliga vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu alls icke blivit berörda. Visserligen finns då icke längre någon fråga; och just detta är svaret.
Lösningen på livets problem märker man på att problemet försvinner.
(Är icke detta skälet varför människor, för vilka livets mening efter långt tvivel blivit klar, varför dessa då icke kunde säga vari denna mening bestod.)"

En visdom som påminner om Stalins "Döden löser alla problem - ingen människa, inget problem."

Nicanor Teratologen