Litteratur: Tusen och en natt Aladdin och den underbara lampan och andra sagor.

sep212012

Skrivet av Nikanor Teratologen

Litteratur - Litteraturkritik

Om id och ävlan bland sagolika MENA-folk

Ur Il fiore della mille e una notte av Pier Paolo Pasolini Tusen och en natt
Aladdin och den underbara lampan och andra sagor. Översättning: Nils Holmberg. Förord: Marie-Louise Ramnefalk
Tranan

 Jag finner det lite märkligt att förlaget Tranan väljer att ge ut ett så pass begränsat urval av den väldiga berättelseskatten Alf Laylah wa Laylah. Boken är på lite drygt 400 sidor, omkring 1000 sidor färre än det urval översättaren Nils Holmberg publicerade på Tidens förlag 1960, och som Bonniers sedan tryckte upp i Delfinserien för ett decennium sedan. Men det är en fint formgiven och illustrerad volym, och de best of Arabian Nights-folksagor som den innehåller är en bra introduktion till det i ordets egentliga och kreativa mening mångkulturella verket. Robert Irwin, som skrev den utomordentligt läsvärda boken For Lust of Knowing: The Orientalists and Their Enemies (2006), har även givit ut en volym om Tusen och en natt (The Arabian Nights: A Companion (1994) ), där han sammanfattar det komplicerade forskningsläget vad gäller det polyfona och under sekel framvuxna verkets ursprung:

"In the 1880s and 1890s a lot of work was done on the Nights by Zotenberg and others, in the course of which a consensus view of the history of the text emerged. Most scholars agreed that the Nights was a composite work and that the earliest tales in it came from India and Persia. At some time, probably in the early 8th century, these tales were translated into Arabic under the title Alf Layla, or 'The Thousand Nights'. This collection then formed the basis of The Thousand and One Nights. The original core of stories was quite small. Then, in Iraq in the ninth or tenth century, this original core had Arab stories added to it – among them some tales about the Caliph Harun al-Rashid. Also, perhaps from the tenth century onwards, previously independent sagas and story cycles were added to the compilation --- Then, from the thirteenth century onwards, a further layer of stories was added in Syria and Egypt, many of these showing a preoccupation with sex, magic or low life. In the early modern period yet more stories were added to the Egyptian collections so as to swell the bulk of the text sufficiently to bring its length up to the full 1,001 nights of storytelling promised by the book’s title."

 Den första europeiska översättningen av Tusen och en natt gjordes vid början av 1700-talet av Antoine Galland, och Nils Holmberg översatte inte från arabiska, utan från franska, dock en senare version, av en viss Mardrus, som publicerades under de första åren av 1900-talet. Hjalmar Bergman översatte berättelser ur Tusen och en natt under första världskriget, och han arbetade med den underbara engelska version, sammanlagt sexton volymer, som den fascinerande normbrytaren Richard Francis Burton givit ut på 1880-talet, och som man kan läsa på nätet:

 http://burtoniana.org/books/1885-Arabian%20Nights/index.htm

 Hjalmar Bergman kritiserades för sin översättning i dagspressen av Koranöversättaren och professorn i semitiska språk i Uppsala, Karl Vilhelm Zetterstéen, och Bergman svarade lite beskt på den enligt hans mening frökenaktigt pryda och pedantiskt inkrökta kritiken. I brev till Karl Otto Bonnier skrev Bergman om Zetterstéen bl.a.:

 "Visserligen har väl mitt svar endast stimulerat mannens gall-produktion ō en ny dusch torde väl komma, vad det lider – men hans kritik var dock präglad av en lömskhet, som icke kunde få bli oanmärkt. Tyckes mig. Hade han nöjt sig med att påpeka verkliga övers.-fel samt dessutom sagt att en andra-hands-övers. aldrig kan bli så trogen som en första hands, så hade jag givit honom rätt. En annan fråga är, huruvida en om än aldrig så trogen professors-översättning skulle bli så vidare – trogen. För att rätt återgiva ”Nätterna” bör man nog hälst som Burton ha några droppar äventyrare-blod i ådrorna. Burtons återgivning är levande och frisk."

 Med tanke på den i folkdjupen alstrade Tusen och en natt-multitextens överflödande rikedom är det kanske inte helt korrekt att kalla ett urval, vilket det än må vara, för best of Arabian Nights, åtminstone inte om man gör anspråk på något slags objektivitet, men i föreliggande volym finns ett antal sagor som genljudit i populärkulturen och som i alla fall vad gäller namnen är allmänt bekanta, som Aladdin, Ali Baba och de fyrtio rövarna, Sindbad sjöfararen med sina sju hisnande äventyrliga resor. Det verkligt storartade i Tusen och en natt, denna textvärld full av djinner, ghouler, efriter, underverk och magi,är för mig skildringen av det traditionella folklivet i Mellanöstern och Nordafrika. I viss mån kan man förstås säga att verket beskriver en värld som aldrig existerat, gestalter som i de allra flesta fall inte funnits till, händelser som strider mot naturlagar och elementär omvärldserfarenhet. Men det rör sig om en omdiktning av verkligheten, en drift att försköna och lindra och svalka som förefaller vara ett djupt allmänmänskligt behov, eftersom den kan iakttas tidigt i alla mer avancerade kulturkretsar. Händelserna i Tusen och en natt äger mestadels rum i den muslimska världens stora, kulturellt och kommersiellt normgivande städer, Kairo, Damaskus, Bagdad, Isfahan, Shiraz, Samarkand. Tilldragelserna sker i ett granithårt klassamhälle som vilar på ett slavfundament. Kalifer, vezirer, emirer, valis, mamelucker, eunucker administrerar makten, som älskar den godtyckligt vällustiga psykopatdespotismens grymma straff gentemot missdådare och misshagliga. Det behagfulla sättet att i förbifarten skildra hur någon släpas runt på stadens gator i fötterna efter en kamel, flås levande och spetsas på påle, eller kastas i en säck med nysläckt kalk och sedan i havet, för att på en och samma gång brinna till döds och drunkna, gör, i diktens universum, dessa livets hårda realiteter till enkla och närmast festliga självklarheter som man fatalistiskt har att acceptera - sådan är nu världens gång. Själva ramberättelsen kännetecknas ju av denna tveklösa beredskap att åsamka dödligt våld: bröderna Shahzaman och Shahriar är kungar, den sistnämnde, storebrodern, härskar över ett rike som ger honom högre rang.

När Shahzaman ger sig av för att besöka sin bror kommer han på att han glömt något och återvänder under natten till sitt palats. Där finner han drottningen i färd med att bedriva otukt med en svart slav, och Shahzamans själ förmörkas, han drar sitt svärd och hugger ihjäl dem. När han anländer till sin kunglige bror är Shahzaman tärd, blek, sluten, och vägrar berätta vad som plågar honom. Hos Shahriar råkar han bevittna hur dennes hustru ordnar en sexorgie i trädgården:

 "Drottningen ropade: "Hallå, Massaud!" och strax kom en kraftig neger springande och omfamnade henne och hon omfamnade honom i sin tur. Så välte negern henne på ryggen och tog henne. På detta tecken kastade sig alla slavarna över var sin slavinna. De fortsatte länge med denna lek och slutade inte med kyssar och famntag och allehanda lustigheter förrän dagen grydde."

 Shahzaman andas ut, återfår sin aptit och färgen på sina kinder.

Hans egen stora olycka känns lättare att bära när hans ännu mäktigare broder drabbats av samma sak. Han berättar för Shahriar vad han upplevt hemmavid och vad han sett där han nu befinner sig, och de bevittnar än en gång samma slags orgiescener. Den traumatiska interracialpornografiska realityshowen med hans egen strålande vackra unga gemål i huvudrollen får kung Shahriar att i det närmaste förlora förståndet, och de båda kungabröderna ger sig brådstörtat iväg från palatset. Shahriar säger:

 "Låt oss draga våra färde och möta det öde som Allah kan bereda oss, ty vi bör inte utöva vår kungamakt förrän vi träffar någon annan som har upplevt detsamma som vi. I annat fall är döden i sanning att föredra framför detta liv."

 Vid havsstranden uppenbarar sig en efrit, en mäktig ande, som har lagt beslag på en ung ytterst attraktiv flicka. Efriten är sömnig och lägger sitt huvud i flickans sköte. När hon får se de båda förtvivlade kungarna sitta under ett träd lägger hon efritens huvud på marken, lockar männen och tvingar dem att knulla henne "hårt och häftigt", under hot om att annars väcka anden och låta den döda dem. Därefter säger hon "Ni är ju riktigt duktiga!" och kräver att de ska skänka henne sina sigill, som ska utöka den samling av 570 sådana hon redan har, av män hon varit otrogen med.

Kungarna får när de begrundar efritens olycksöde nytt livsmod.

De återvänder var och en till sin stad, och Shahriar låter halshugga sin hustru, negern, slavarna och slavinnorna. Han och brodern inrättar därefter sina liv så att de befaller sin vesir att varje kväll föra till dem en ung sexuellt orörd flicka, vars mödom de sedan tar. På morgonen dödas den olyckliga flickan.

Så lever kungarna i tre år, och deras undersåtar flyr i skräck med sina oknullade döttrar. I Shahriars stad finns till slut endast vesirens döttrar, den äldre Sheherazade, som "hade läst alla böcker som fanns och sades äga tusen böcker som handlade om forntidens kungar och folk och skalder", och hennes lillasyster Doniazade. Sheherazade uppskjuter genom sina tusen och en berättelser under tusen och en nätter den halshuggning hon annars har att vänta, och till sist löser sig allt till det bästa, Shahriar gifter sig med Sheherazade, och Shahzaman äktar Doniazade. De i tusental kallblodigt mördade flickornas släktingar tycker tydligen även de att allt är frid och fröjd, härskarna förblir trots dessa lite anmärkningsvärda handlingar i folkets och berättarnas perspektiv upphöjda, rättvisa, ädla och visa.

Mot denna mörka bakgrund utspelas de muntra och levnadsglada berättelserna i den vida och öppna muslimska världen. Vi har att göra med oerhört lidelsefulla människor, de lullar sannerligen inte skam-och skuldneurotiska, stela och tigande, fullproppade med benzo-och SSRI-preparat, omkring under en evigt grå himmel, sysselsatta med meningslösa skrivbordsarbeten. Alla medverkande i denna never ending story, dessa älskliga klichégestalter, är i varje ögonblick redo att bli fullständigt utom sig av sorg eller hänryckt ifrån sig av glädje. I "Trolldomssagan om ebenholtshästen" sliter den yngsta prinsessan, bortlovad till en äcklig gammal gubbe, sönder sina kläder och river sig blodig i ansiktet, hennes fader slår sig när han tror att prinsen är död hårt i ansiktet och rycker loss tofsar ur sitt skägg. När prinsen sedan återvänt vid god hälsa och en annan förveckling gjort kungen och prinsen upprörda brister den förstnämnde i gråt, slår sig för bröstet och uppmanar prinsen: "Ack, min son, lägg band på din vrede och behärska din sorg." Men det är lättare sagt än gjort, ingen i Tusen och en natt har ett sådant självbehärskat och tålmodigt sinnelag. De utstöter höga skrik, svimmar av sinnesrörelse, häller jord på sina huvuden av tröstlös sorg, de drabbas av gråtparoxysmer och ägnar sig åt högljudd veklagan, det är med andra ord ett liv och ett kiv. Det är mycket underhållande, mycket mänskligt, och om gestalterna är klichéer så är de definitivt slitstarka och roande sådana. De bär sitt hjärta på läppen, deras inre tar sig ut i solen till allmän beskådan så snart deras tunga yppar ord.

Beskrivningarna av personerna i sagorna är inte sällan kostliga, i synnerhet när skurkars yttre fulhet ska beskrivas. Ta till exempel den persiske svartkonstnär som tillverkat den flygande ebenholtshästen, han som ville gifta sig med den yngsta prinsessan:

 "Den yngsta av systrarna började nu syna den lärde man som skulle bli hennes make och såg då att han var en gammal gubbe, minst hundra år, med darrande huvud, några vita hårtofsar vid tinningarna, lusätna ögonbryn, hängande kluvna öron, färgat skägg, röda skelande ögon, slappa kindpåsar, som hängde och gungade som kameltestiklar och en tandlös mun med ett par hörntänder som liknade vildsvinsbetar, kort sagt en vidrig motbjudande varelse påminnande om de efriter som skrämmer små barn som är ensamma hemma och får hönsen i hönsgården att skrika av förskräckelse."

 I "Historien om Kalifen för en dag", talar den vad gäller vänskap desillusionerade Abul-Hassan med sin tillfällige gäst, den förklädde Bagdadkalifen Harun al-Rashid, och svarar på dennes fråga om vad han skulle göra om han fick bli kalif för en dag:

 "Det är så, ädle herre [Abul-Hassan tror att Harun al-Rashid är en köpman från Mosul] att staden Bagdad är uppdelad i olika stadsdelar som var och en styrs av en schejk, kallad schejk-al-balad. Vår stadsdel har haft olyckan att till schejk-al-balad få en man som är så ful och elak att han måste vara en bastard mellan ett svin och en hyena. Hans mun är som en latrinöppning och han förpestar luften omkring sig, han har utstående skelande fiskögon, en mun som ser ut som ett äckligt sår, uppsvullna läppar som sprutar saliv då han talar, öron som grisöron och de sminkade kinderna som en apas kindpåsar. Han har inga tänder i käften och den uppruttna kroppen har en bomullstuss i arslet för att tarmarna inte ska rinna ut. Det finns ingen nedrighet han väjer för; hans själ stinker träck och som föremål för sin ondska väljer han helst hyggligt och hederligt och oförargligt folk."

 Detta vidunder i människohamn har två hantlangare, vars röster låter som en åsnefjärt respektive - tarmvred. Det är ju storartat, en röst som låter som tarmvred. Abul-Hassan skulle om han fick bli kalif för en dag ha ihjäl dessa herrar, och straffet har en tendens att förverkligas i dessa ibland sedelärande berättelser.

Det går illa för den persiske gubbstrutten som förfärdigat ebenholtshästen, liksom det gör för ovan nämnde schejk-al-balad och hans hejdukar. I "Historien om Abu-Kir och Abu-Sir" ställs den omåttligt gemene och hjärtlöse färgaren Abu-Kir mot den naive och godhjärtade barberaren Abu-Sir. De svär vid Koranens inledningsvers att hjälpa och stödja varandra som goda kamrater när de ger sig iväg på en skeppsresa från hemstaden Alexandria.

De hamnar så småningom i en främmande stad och upplever skiftande lycka, och Abu-Kir tar varje tillfälle i akt att parasitera på och bete sig illa mot Abu-Sir, som förblir oresonligt förlåtande och mild till kynnet, även när Abu-Kir försöker få honom dödad av stadens kung. Även Abu-Kir möter dock till slut sitt öde, som man kan ana redan i den inledande drastiska beskrivningen av honom:

 "Färgaren Abu-Kir var en ovanligt stor galgfågel, en ryslig skälm och lögnhals. Hans huvud måste ha varit uthugget av någon motspänstig granit och hans panna formad av trapporna till en eller annan synagoga - hur skulle annars hans fräckhet och lumpenhet kunna förklaras."

 Historierna är alltså ibland sedelärande i en folklig tradition, men de präglas inte av någon surögt fromlande muslimsk fanatism. Tvärtom kännetecknas alla dessa upptåg och uppträden, i en värld där karavaner oförtröttligt färdas med lyxvaror, husmödrar gnatar på slavar, unga människor trånar efter kärlek och basarens krämare intrigerar, luras och stojar, av en stor världsligt köttslig frispråkighet och livsglädje. Låt vara att kvinnorna "köps", att de blir till "egendom", att den kvinnliga sexualiteten ibland betraktas med stor misstänksamhet - i praktiken agerar dock kvinnor på ett förunderligt frigjort och naturligt sätt, i synnerhet i möten med män de åtrår. I "Historien om Ghanem ben-Ayub" och dess följdhistorier som berättas av negereunuckerna Sauab och Kafur skildras hur den unge köpmanssonen från Damaskus i ett gravkapell utanför staden räddar Kuat al-Kulub från en kista där hon ligger, försänkt i dvala av ett stycke oblandad kretensisk haschisch som lagts i hennes vin av kalifens hustru, som är mordiskt svartsjuk på flickan, som är kalifens favoritslavinna. Ghanem och Kuat tillbringar därefter veckor med varandra, frossande i godsaker, drickande vin, läsande poesi, sjungande sånger, smekande varandra, men Kuat vill som kalifens "egendom" inte ge sig åt Ghanem. När Ghanem får höra att hon tillhör kalifen drar han sig respektfullt undan, men väcker då endast Kuats kättja:

 "Men hon kom fram och smög sig smäktande mot honom, såg på honom med ögon som var mörka av lidelse och fuktiga av åtrå, log mot honom och sade: "Vid Allah, vad du har varit länge borta från mig, o min älskade, mitt hjärtas åtrådde! Det är inte en timme, utan ett år du har hållit dig från mig. Nu känner jag tydligt att jag inte kan behärska mig. Min lidelse strömmar över alla bräddar och har blivit outhärdlig, den alldeles förtär mig. O, Ghanem, ta mig, ta mig, annars dör jag!""

 Ghanem spjärnar emot och retar då upp flickan än mer:

 "" Ack, min älskade herre, bort med denna gammalmodiga moral! Låt oss njuta den flyktiga vällusten för i morgon är den redan långt borta. Och förresten: det som är bestämt av ödet kan inte annat än gå i uppfyllelse." Men Ghanem ville inte. Då blev hon ännu hetare och utbrast: "Vid Allah, denna natt ska inte passera utan att vi har legat med varandra." Men han sade: "Allah bevare oss!" Hon upprepade: "Kom, o Ghanem, se hur jag öppnar mitt sköte för dig, min åtrå skriker högt efter dig. O, du mitt hjärtas Ghanem, ta dessa svällande läppar som väntar på dig.""

 Och så fortsätter dessa diktade gestalter så länge någon människa läser om dem att "bege sig till hammam och bada i rosenvatten och blomstervatten och myskvatten och låta sveda sina fotblad med örnträ och aloe.---Det flaggas i hela staden och i basarerna och på gatorna bränns rökelse av kamfer, aloe och indisk mysk, nadd och grå ambra. Folket målar händerna med henna och ansiktena med saffran och ljudet av tamburiner, klarinetter, flöjter, cymbaler och pukor fyller luften."

Och så lever "alla nöjda och lyckliga tills den kommer, som skiljer vänner, ödelägger palats och öppnar gravar, obönhörligt, oundvikligt."vv

Nikanor Teratologen